I teori och praktik

Nu ber jag min arbetsgivare så mkt om ursäkt för jag tänker stjäla några minuter tid...

Igår var det sista kvällen med instruktörsutvecklingen. Teorikvällarna har ju, som alltid vid sådana här tillfällen, skapat en del funderingar, även om - som B konstaterade - det oftast inte är några större revolutioner som presenteras. Men ibland dyker det upp guldkorn man kan ta med sig, inte minst när det gäller "förpackningen" av informationen. Det svåra när man håller kurs är ju att få hundägarna att förstå vad man menar, och ett nytt ord här och där, eller en ny liknelse, kan ibland vara det som löser knuten och gör underverk!

Innan kvällens övning började, fick jag dock tillfälle att köra ett pass med Otto. Hampus är fortfarande sjukskriven - och han bryr sig nog inte så mycket om vilket i ärlighetens namn... Eftersom husse har drabbats av en svårartad nackspärr som krupit ner i ena axeln, så kunde han ju inte träna sin egen hund och då får jag förmånen att ta ut den lilla arbetsnarkomanen på plan. Först körde vi en liten rundbana med hopphinder + A och balans. Lillebror har börjat fuska med kontaktfälten vilket jag lyckades fånga på film igår (jag har en teori om varför också) så detta försökte jag lägga lite krut på. Jag och B har ju lite olika sätt att handla men Otto verkar inte bry sig så mycket utan kör glatt på. När jag ändå var igång tog jag ett litet lydnadspass också - linförighet (ja, det finns en del detaljer att slipa på men nog går han för en 7.a åtminstone), läggande under gång (kan bli liiite snabbare ner) och inkallning (lite snett i avslutet så det ska vi plocka isär och köra separat). Sen avslutade (!) jag det hela med en ensam platsliggning. Jag stod väl kanske 7 meter bort och han låg. Stundtals som jag vill med huvudet nere och då kom det belöning. Det finns ju många teorier om det här med passivitet kontra förväntan i detta moment! Nu siktar jag i alla fall på att få honom att fatta att huvud i backen = rätt. Under tiden satt husse och pratade med några av klubbkamraterna utanför stugan och det bidrog inte direkt till "huvud ner"... Oj vad svansen började gå när husses röst hördes. Och jag tänkte: Går han upp så stryper jag honom... (oklart vem jag skulle strypa - husse eller hunden?) Men han låg kvar! Efter en stund kom en klubbkamrat och gick in genom grinden (det var väl ändå en 20-25 meter dit) och oj vad svansen började gå igen - den här gången var jag fullständigt klar över vem som skulle hutas åt om han inte låg kvar... ;-) Men han låg! Härligt, men det är en bra bit kvar innan jag känner att jag har ett så stabilt platsliggande att jag vågar mig ut och tävla!

Kvällens praktikövningar gick mycket ut på att se de inplockade ekipagen som hade olika typer av problem göra något så enkelt (?) som att leka! Och ja - det ligger mycket i att man ser MYCKET av hur hunden och föraren fungerar tillsammans under lek. Sen hade säkert vissa av de deltagande ekipagen hoppats på "mer" men jag tror att de fick en hel del med sig i form av teori. Börjar hunden "ta för sig" för mycket (ledarskap, detta magiska ord) så är det kanske dags att begränsa förmånerna lite... Visst, mycket låter enkelt i teorin och är svårt i praktiken, men rent konkret - att t.ex. förbjuda hunden att gå in i ett visst rum hemma kan onekligen vara ett sätt att styra upp något som kanske börjat spåra ur. Det är faktiskt 2-beningarna som bestämmer.

Nähä, dags att hugga tag i dagens arbete.