Storm och skall

Det var ju stormvarning utfärdat redan igår och under eftermiddagen och kvällen ökade vindstyrkan rejält. Vid 2-tiden inatt vaknade jag och då var det rejäla vindbyar, milt sagt. Det blåser fortfarande, men vi har - peppar, peppar - fått behålla strömmen hittills. Vi har visserligen jordbundna ledningar till huset, men rätt vad det är så blir det ju överslag i nåt ställverk eller så...

Idag blev det lite sovmorgon och sen packade vi in oss hela "familjen" i bilen och drog till skogs. Eftersom vi nu är inne i den "riktiga" jaktsäsongen enligt husse, dvs med drivande hund på rådjur, så var bössan med, och jag skulle agera hundförare var väl tanken. Det första släppet gick vi dock på gemensamt och nog blev det drev alltid! Det försvann dock ut ur granplanteringen (jag fattade aldrig riktigt varför husse drog in oss 2-beningar där, för där inne hade han ändå inte kunnat skjuta, som jag såg saken) så vi såg aldrig med säkerhet vad det var som Otto skallade på, men drevskall var det i alla fall helt odiskutabelt.

Nästa försök så gick husse och ställde sig på pass och jag fick instruktioner om var jag skulle släppa hunden, hur jag skulle gå, och - vilket i min värld var självbevarelsedrift - att stå stilla kvar, om och när det blev upptag. Ut på ett lite öppnare område gick jag och Otto och jag hann inte mer än koppla loss honom så var upptaget ett faktum. Han försvann i en båge så jag hade en vag förhoppning om att kunna se VAD han drev, men icke. Tyvärr gick det hela iväg åt motsatt håll mot var husse placerat sig - men se, i de här sammanhangen är inget givet, och jag måste erkänna att jag tycker det är spännande med den här typen av jakt. Vakjakt (som den som bedrivs nattetid på vildsvin), är inget för mig - då somnar jag bara. Efter en stund böljade nämligen drevet tillbaka i riktning mot husse! Döm om min förvåning då jag nästan fick ett rådjur i famnen. Frågan är om det var djuret eller jag som blev mest förvånat. Troligen hade hon "smugit" i nederkant på den höjd där husse var placerad, för han hade inte ens sett djuret då - däremot på längre håll. Blev en del muttrande för om husse själv stått där jag stod, då hade det varit skottläge! En liten stund senare dök även Otto upp "rakt i famnen på mig" - ganska givet eftersom han ju följde spåret av rået, och han lät sig kallas in utan större krusiduller.

Vi gjorde ett tredje försök men det slutade med att Otto letade upp husse, så sen körde vi hem.

Även Hampus fick vara ute och leka känguru i skogen en stund, så klart. Tyvärr börjar han ju uppvisa en del tecken på förvirring så det gäller att hålla koll på var han är, jag är livrädd för att han ska gå vilse. Det har ju hänt tidigare - när han ändå var i bättre kondition så väl fysiskt som mentalt, än han är nu. Att han har gått vilse, alltså.

När hundarna fått sitt körde vi iväg på jakt efter möblemang till uterummet som börjar bli lite mer beboeligt, och en tur till svärföräldrarna för middag. Gott, som alltid.

Och så var den helgen slut....