Får man...

... bli sur, ledsen, besviken... på sina föräldrar?! Detta har jag funderat på i ett par veckors tid nu.

Bakgrunden är följande: Mina föräldrar har en lägenhet på sydligare breddgrader. Tanken har ju varit att kunna vara "flyttfåglar" när pensionstiden kommer och slippa det värsta vinterrusket. I vintras fick pappa (ytterligare) problem med värk i axlar och nacke - det har varit många bud sedan dess om vad detta är, det senaste är nu förslitningsskador. Dessa fysiska "problem" användes i somras som skäl till att dom absolut INTE kunde åka till Skåne och hälsa på oss. Pappa skulle ju inte klara resan. Nähä - men man BEHÖVER inte köra bil en hel dag, man kan ju sätta sig på flyget EN TIMME, försökte jag med då. Nä, det var inte aktuellt.

Jag har bott i Skåne i 5 år nu. EN enda gång har mina föräldrar kommit hit och hälsat på oss. Övrigt umgänge har byggt på att VI ska ta oss till Stockholm.

Det som gjort mig lite allmänt matt nu är att - man kan inte sätta sig på flyget en timme till Skåne när man har ont i kroppen - men att flyga söderut (vilket tar ca 5 timmar), det går tydligen bra?!

FÅR man, i det här läget, bli lite sur och ledsen och irriterad...? SÅ gamla och skröpliga är dom inte, och som sagt - det tar en timme att flyga, man behöver inte köra bil bara för att man ska förflytta sig inrikes...

Nu balanserar jag på gränsen till sånt jag egentligen inte vill "hänga ut" till allmänt beskådande. Men jag blev bara tvungen att skriva av mig lite.

En annan intressant sak var att imorse hade MixMegapol ett inslag om "saker man retar sig på hos sin partner". Tja, det fanns en del där som kändes bekant. Kläder som släpps lite "här och där", skåpluckor som inte stängs... OK, jag har säkert ett och annat för mig jag också. T.ex. hävdar B emellanåt att "du behöver inte skrika" när jag blir irriterad och höjer rösten. Hm. För att säga som mitt ex brukade göra: Jag skriker inte. Jag använder bara ett röstläge som förhindrar att jag blir ignorerad eller missförstådd.