Spår utan hund?!

Ibland börjar jag fundera på om inte den största fienden för min egen hund vad gäller aktivering och träning, rent ut sagt är engagemanget i hundföreningslivet!! Ikväll tog jag ytterligare ett varv i skogen och nu tror jag att jag har fått till ett hyfsat elitspår, åtminstone rent sträckningsmässigt. Återstår bara att se om det verkligen håller måttet vad gäller antalet meter, än så länge har jag ju "bara" stegat lite ungefärligt. B har lovat att hänga med ut i skogen på lördag och ta med GPSen. Sen kan man alltid ha synpunkter (här funderar jag ibland på om det är en fördel eller nackdel att själv ha tävlat) på sträckningen när det gäller sånt som vatten, "bröte" på hyggen och liknande. Men det är ju för tusan elithundar... lite får de väl klara? I ärlighetens namn brukar det nog vara vi hundförare som är det största bekymret i de lite knöligare lägena. Hundarna är nog terränggående, men är hussar och mattar det...?

Idag hade jag i alla fall grabbarna grus med mig i bilen eftersom husse B åkte iväg och höll kurs. Så när jag hade snubblat runt i terrängen i ungefär 45 minuter fick boysen komma ut och få sig en promenad i skogen. I koppel, visserligen. Det finns gränser för vad jag vågar ge mig på när jag är på okända marker, ens med Hampus. I synnerhet som vi träffade på (jag såg, hundarna nosade sig senare till) "Hasse Hare"... Hampe kan jag nog hålla styrsel på men Otto... nä, det är bara dumt att chansa och i synnerhet den här tiden på året. Och ännu mer i synnerhet på klubbens tävlingsmarker - man ska hålla sig väl med markägare och jakträttsinnehavare...!!!