Att man inte lär sig?!

Har man ont, ska man hålla sig stilla. Det BORDE jag veta vid dryga 35 års ålder?! Men icke. Igår skulle jag "bara" följa med ut och kolla så att jag kunde hitta vägen till sökbanan till lördagens tävling. Det slutade med att jag var kvar tills allt var byggt, snitslat och klart. Dock överlät jag med varm hand springandet med snitslar etc till övriga. Fikat när det var klart var värt att vänta på... ;-)

När jag kom hem påtalade höften å det bestämdaste att det här var ingen bra kväll. Det som oroar mig lite just nu är att "ontet" har förflyttat sig från själva höften, över mot ryggslutet. Påminner otäckt mycket om hur det var när jag hade problem med bäckenrotation i början av 90-talet. Har detta inte släppt i helgen så får jag nog fundera allvarligt på att uppsöka en kiropraktor, B har ju en han går till ibland för sin rygg. Just kiropraktor (och en del andra yrkesgrupper) känns det som att jag helst söker mig till sådana som jag har "referenser" på...

Vad som också är mindre bra är att jag skulle ju tävla lydnad på söndag. Går jag så här illa fortfarande på lördag så är det nog lika bra att jag ringer och stryker mig. Hampus kommer bara titta konstigt på matte annars; "hur går du egentligen?". Jag haltar alltså runt som en äldre dam i väntan på höftledsoperation, eller nåt liknande... Inte kul alls!

Ett bekymmer har dykt upp i HU-sammanhang. Nästa helg är det "representantskap" (dvs centralt årsmöte) för Sveriges Hundungdom. Jag är ett av tre ombud från Skåne-Blekinge distriktet. Vi har fortfarande inte fått några möteshandlingar. Distriktsstyrelsen hade möte igår och detta är - milt uttryckt - ett klart irritationsmoment. Hur ska man kunna prata ihop sig i distriktet om man inte har fått ut handlingarna i tid?!! Vi får väl se var detta landar. Jag som är gammal föreningsbyråkrat kan nog bli riktigt besvärlig...