Det finns hopp!

Helgen har jag tillbringat på tåg till o från Stockholm samt på Sveriges Hundungdoms Representantskapsmöte (centrala årsmötet - varför finns det så många olika ord för såna?!). Fördelen med detta var onekligen att jag var tvungen att låta bli allt vad hundpromenader, -träning och städning m.m. heter. Jag var ju inte ens hemma. Dvs att "ta det lugnt" och göra saker i "ett lägre tempo" gick ganska bra. Tidvis kunde jag stå upp i möteslokalen utan att det störde allt för många (mötesordförande fick en förvarning om mitt "ryggproblem").

Själva mötet gick bra, det som är trist är att det är så dålig uppslutning. Ett distrikt hade ett 10-tal anmälda, varav 3 kom. Ett av grupparbetena ägnades därför åt "nästa års repskap" och alla grupperna var rörande överens om att a) gå tillbaka till 2-dagarsmöte (vi som har långt att resa tjänar inget på detta ändå eftersom det inte finns särskilt mycket förbindelser från Sthlm på lördag kväll/söndag morgon) b) lägga in "dragplåster" i form av föreläsningar och c) ha någon form av gemensam aktivitet där man kan lära känna varandra mer. Själv kände jag mig lite lätt frustrerad över att det faktiskt VAR nya personer på plats - men eftersom jag träffar vissa av dem jag redan kände högst 2-3 ggr per år så blir det lätt så att man har fullt upp med att prata med dessa...

Rent fysiskt så är det gott hopp. Ryktet om min invalidisering är definitivt överdrivet. Redan i fredags eftermiddag kände jag att jag kunde börja gå lite mer "normalt". NU har jag inte ens särskilt ont längre, bara lite. Och jag ska tillbaka till Kiropraktorn nu om en dryg timme så nu ska jag susa genom duschen och slänga ut hundarna i hundgården innan jag ger mig iväg.