Det är lite jobbigt just nu!

Imorgon ringer jag kiropraktorn, jag lovar! Helt klart borde jag väl ha gjort detta tidigare, men nu har jag insett att det här "bättrar på sig" alldeles för långsamt för att bara handla om ett "fett blåmärke". (Resten av veckan har jag heller inga möten eller annat - som jag vet just nu - som "kräver" min närvaro utan jag kan kanske smita ifrån lite närsomhelst för ett besök hos "knackaren".) Dessutom börjar mitt humör mycket riktigt påverkas av att jag har ont, det märker jag själv nu... (Att det nog faktiskt tog B en vecka att fatta att jag verkligen har ont och inte "simulerar" eller "är pipig" gör inte saken bättre... mutter...) Hundarna börjar också komma på att matte inte är helt OK och utnyttjar till viss del detta på de - mycket korta - rundor jag tar. Jag har fortfarande morgonrastningen på min lott, men det är ju en 10-15 min promenad på slätt underlag så det funkar. Så länge vi inte möter någon annan hund... Efter jobbet tar B en runda som vanligt, det blir dock ingen "bonusrunda" när jag kommer hem just nu. Kvällsrastningen tar vi ju oftast tillsammans och att hålla rätt på bara Hampus går rätt hyfsat. Han lyssnar ju åtminstone på mig. Otto är just nu lite smått obstinat (tonårstrots?). Blir jag bara hel i höften så ska jag nog ta några prommisar med honom på tu-man-tass och förklara att man ska lyssna även på matte... Hm.

Mitt "mentala tillstånd" blir väl inte precis bättre av att det är lite smått stökigt på jobbet. Hela "firmans" projektorganisation håller på att ses över och nu har man nya idéer om min roll. Lite smått... irriterande, kan jag känna att det är när det plötsligt känns som att "alla andra" vet precis vad jag ska göra framöver, men inte jag själv. Tydligen är jag någon slags "superprojektadministratör" i vissas ögon, men av olika skäl som jag inte tänker gå in på här - kan bara säga att det handlar en del om hur det har funkat på jobbet de senaste åren att göra - så känner jag mig inte precis som en sådan just nu. Dessutom umgås jag ju med den där existensiella problematiken - är det verkligen det här jag vill göra?! Ska jag vara sekreterare i olika former i 30 år till? Eller borde jag syssla med något helt annat?? Är detta en för tidig 40-årskris kanske?!?!

Tja, jag ska i alla fall försöka hålla en levande och öppen dialog med min närmaste chef (hej M om du läser detta!) den närmaste tiden så får vi se hur saker utvecklar sig på det området i alla fall.