Vi vann!!

Igår var det dags för presentation av omorganisation på mitt jobb. Eftersom jag och mina närmaste kollegor inte fått någon "förhandsinformation" att tala om så var det ganska givet att detta inte skulle ha någon jättepåverkan på den grupp jag hör till. Dessutom var det aviserat att det inte skulle handla om några neddragningar utan "bara" omflyttningar. Det blev en dryg timmes gemensam dragning för alla och sedan delades vi upp i de olika nya avdelningarna och skickades in i olika rum för genomgång med nya avdelningschefer. Lazer var med på jobbet igår och t.o.m omnämndes i högste chefens inledning (han började fundera lite över om det var dags för en biverksamhet i form av hunddagis, det händer ju lite nu och då att det är hundar med på kontoret och det finns gott om hundägare som inte har hundar med sig till jobbet för den delen), han sov sig dock igenom största delen av presentationen. När vi gick in i nästa mötesrum, kom det en helt underbar kommentar från en av de nyblivna avdelningskollegorna, som jag alltså inte jobbat ihop med tidigare och som för den delen är hyfsat nyanställd: Vi vann - vi fick valpen!! Den kommentaren värmde ett valpägarhjärta... Det är ju trots allt så att det inte är något uttalat tillåtet att ha hund med på mitt jobb, men tack o lov inget uttalat förbud heller. Så alla som är positiva känns ju helt fantastiskt.

Igår var det ju dessutom internationella kvinnodagen och "som vanligt" fokuserades det i media på sådant som bristen på kvinnliga företagsledare och bristen på kvinnliga ledare på hög nivå inom idrotten (läs: ordförande i idrottsförbund). Jag kan i det läget inte låta bli att fundera över att det nog inte bara handlar om att kvinnorna inte "får" komma in och ta plats, många kvinnor vill nog helt enkelt inte. Hur många tjejer är det inte som upphör med alla sina fritidsintressen den dagen de träffar en kille...? Har tyvärr sett en hel del sådana under åren. Även om jag också sett motsatsen, men någonstans är det ändå så att man faktiskt gör ett val. Att engagera sig som företagsledare, eller föreningsledare på "högre" nivå, tar tid och många gånger tror jag att tjejer väljer på ett annat sätt än killar där! I dagens tidning var det dessutom en kort krönika som hyllade de människor som orkar engagera sig i föreningslivet (krönikören, en kvinna, erkände helt frankt att hon inte hade ork och tid!). Sådana gånger kommer jag också att tänka på den kommentar man ibland kan höra om de ideella ledare som är barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) och lägger ner mycket tid och kraft på sin förening (och inte sällan därmed andras barn): Ja de har ju ingen familj så de hinner ju... Men, det finns ju faktiskt många som har barn och engagerar sig ändå - men då oftast i det som de egna barnen är engagerade i. Ja, det var lite filosofiska funderingar eller vad man ska kalla det.