Ja, bloggen har jag ju verkligen inte skött de senaste månaderna. Har dock bestämt mig för att sluta tala om tidsbrist - oavsett vad det gäller - och istället konstatera att jag har prioriterat andra saker. Lite tråkigt faktiskt i detta fall, eftersom jag ju faktiskt är en skrivande människa som trivs när jag skriver.
Så här i slutet av året kan jag konstatera att:
Arbetsmässigt - har året varit en spännande utmaning med ny inriktning på min tjänst och en ny chef som engagerat sig mycket i min utveckling, vilket bland annat lett till att jag gått ett par utbildningar med fokus på ledarskap och mig som... människa och ledare.
Föreningsmässigt - har jag varit inblandad i flera roliga kurser på klubben, både som deltagare och instruktör. Tyvärr har jag också varit med om att lägga ner en föreningsverksamhet, för första gången i mitt liv! Men - när inte intresset finns så går det inte att hålla på med "konstgjord andning" hur länge som helst, då är det bättre att lägga ner. Och hoppas att medlemmarna så småningom kanske saknar verksamheten.
Hundtävlings- och -träningsmässigt - Otto fick gå i agilitypension när det gäller tävlingar, han är trots allt 8 år och det viktigaste är att han håller för jakten. Problemen med uppfarterna på balansen ökade och blev till stor del det som fällde oss när det gällde att få till den där sista pinnen för uppflyttning till klass 2. Reflektionen från hoppklass 2 var att hinderhöjderna började bli utmanande även om han inte direkt rev hindren så kändes det inte riktigt okej längre. Lazer har haft en mycket varierad säsong, vissa tävlingar gick han i total strejk och vägrade att ens ta första hindret, för att på andra springa som en skållad råtta (vilket vid ett tillfälle ledde till pinne och andraplats i klassen). När det gäller brukset så tog vi oss till uppflyttning ur appellklass vid tredje försöket och jobbar nu på att få till spårlängder och lydnad som kan tänkas hålla för lägre klass. När det gäller agilityn så tränar jag mycket på självförtroendehöjdande åtgärder då jag tror att det är osäkerhetsfaktorer som skapar "strejkbeteendet", alltså - se till att han har uppgiften klar för sig och litar på att jag finns där och hjälper till. Vi håller också på och jobbar lite med miljöträning, att träna - mestadels lydnad men dock - i olika miljöer, man fastnar ju så lätt i att träna bara på hemmaklubben eller gräsmattan hemma.
Löp-/joggingmässigt - så har äntligen hälsporren flyttat (som det verkar) och jag kunde för första gången på ett par år JOGGA runt hela Tjejmilen i september. Efter det kom en osedvanligt efterhängsen förkylning, men så kom jag igång lite försiktigt igen. Och sen kom julförkylningen...
Trädgårdsmässigt - blev det lite av ett mellanår. Hade inte riktigt inspirationen under en småkylig vår, och när sedan sommarvärmen brakade loss så var det liksom för sent.
Bokmässigt - har jag inte alls läst så mycket som jag skulle vilja, men även där har det funnits orsaker till att andra saker prioriterats. Till exempel så har jag istället för att läsa, under höstens tågresor till/från jobbet och i tjänsten, lyssnat mig igenom nästan alla av P1s sommarpratare. Bestämde mig för att ta alla, oavsett om jag kände till personerna eller inte och det har varit intressant!
Och därmed så önskar jag alla vänner och bloggläsare ett gott slut på 2014 och ett gott nytt 2015!
onsdag, december 31, 2014
söndag, oktober 19, 2014
Tävlingssäsongen slut men fullt upp ändå...
Hm, bloggen börjar onekligen föra en mycket tynande tillvaro.
Sedan sist så har jag/vi:
Sedan sist så har jag/vi:
- Besökt Ölands skördefest
- Hållit agilitykurs fortsättning och avslutat densamma
- Varit delaktig i klubbens slyngelkurs (husse har varit med nästan alla gångerna tror jag)
- Bevistat klubbens kvällstävling i rallylydnad "som vilken vanlig publik som helst"
- Tävlat agility i Svedala utan större framgång, en disk pga att han drog på vippen som inte alls var rätt hinder, och ett "ramla ihop efter 3 hinder". I Svedala träffade vi även Titti och Roger, Amirace hundartiklar, som sålde ett tjusigt tjänstetecken till Lazer. OM vi någon gång skulle komma upp till högre klass...
- Kommit tvåa i klubbens tävling om snabbaste hunden, "racet". Det är dock en tävling av karaktären "there's no Points for second Place".
- Varit på medarbetardag med jobbet
- Firat husses födelsedag
- Försökt tävla agility igen, i Hässleholm, med resultatet en disk (som jag inte har en aning om varför) och en disk till - fullständigt frivillig där jag hittade en annan väg ut från banan för att hålla farten och viljan uppe hos min lilla tramspelle till hund.
- Avslutat tävlingssäsongen i Degeberga hos Forsakars BK, 2 hopplopp och 1 agilitylopp. Disk i samtliga, varav ett pga stopp direkt efter första hindret. Där funderade jag efteråt - återigen - på det här med hinderhöjderna. Vi har ju emellanåt varit lite "lata" på träning och kört small-höjder på Lazer, nu har jag försökt vara noga med att verkligenTj köra medium-höjd sedan jag började misstänka det, men har nog fastnat på 35 cm och nu låg hindren på 40... Ja, det låter som dåliga bortförklaringar men jag klamrar efter halmstrån. Sista hopploppet tog vi 3 hinder och stack av banan, allt för att bryta trenden av att "ramla ihop".
- Ryckt in och hjälpt till på nybörjarkurs i agility
- Tränat agility i hällande ösregn
- Gått på lydnadskurs ett par gånger
- Träningstävlat på Ängelholms hundungdoms månadstävling
- Varit på utbildning i jobbet
- Haft ett par strödagar semester
- Startat en spårkurs, än så länge bara med teori.
- Varit på gemensam promenad i klubbens regi, 2 timmar i regn idag.
- Läst ut 2 böcker: Vägen till Bålberget av Therése Söderlind och Den stumma flickan av Hjorth-Rosenfeldt. Vägen till Bålberget faller in väl i min ambition att åtminstone någon gång ibland läsa annat än deckare. Det var en sån där bok som jag råkade glömma att avbeställa från bokklubben och den har visserligen legat till sig ett bra tag, men den var klart läsvärd. Häxprocesserna beskrivs ur 4 olika tidsperspektiv och släktvinklar, kan man väl säga i korthet. Den stumma flickan är fjärde boken om Sebastian Bergman och gänget på Riksmord. En hel familj utplånas i Värmland, vad ingen förstår i början är att det finns ett vittne - en tioårig flicka. Naturligtvis kommer det en liten extra "twist" på slutet när man tror att allt har rett upp sig, och i sedvanlig TV-manus-ordning avslutas även denna bok med cliffhanger(s). I den här bokens "tack från författarna" bekräftar herr Hjorth min tidigare misstanke att Rolf Lassgård är en stor del av Sebastian Bergman...
måndag, september 22, 2014
Bloggen, återuppväckt ur dvala?
Oj oj oj, mer än en månad sedan jag skrev något här sist. Rent krasst så har tiden inte funnits och då blir det så här. Råkade snubbla in i ett tv-program häromdagen som handlade om en bloggerska som i princip var inne på Facebook, Instagram och sin egen blogg var tionde minut. Och sen hade hon dåligt samvete för att hon inte hann med sina tre barn. Hepp... Prioriteringar, var ordet??
Sen jag skrev sist, i mitten av augusti, har det så klart hunnit hända en hel del.
Jag och Lazer var svindlande nära att nolla ett lopp i agilityklass i Hässleholm den 23 augusti, dock hade det antagligen inte räckt till pinne då han stannade högst upp på A:et och kollade utsikten (?) ett tag. Och så var det ju det där med att han sprang förbi sista hindret. Men då flög f-n i mig lite grann och jag tog tillbaka honom och tog om. SÅ svårt stod inte det hindret, nämligen...
Vi har även arrangerat agilitytävling på klubben, klass 2 och 3, och den flöt på fint. Regnet kom när vi var klara, tack för det vädergudarna! Och ett jättetack till alla klubbmedlemmar som ställde upp som funktionärer, det är så skönt att slippa jaga bland de tävlande efter hindervakter och liknande.
Jag har varit i Stockholm och sprungit Tjejmilen, återigen faktiskt sprungit hela vägen efter 2 års raskt promenerande. Kom i mål på 1 tim, 8 min, och 30 sekunder. Långt ifrån mitt personbästa, men med tanke på hur lite jag hunnit träna (där kom det där med tiden igen) och att jag i början av veckan innan loppet kände av en förkylning, så kändes det toppen.
Förra lördagen var vi i Värnamo och tävlade agility. Där ramlade Lazer ihop i en 180-graders sväng, det blev tydligen svårt och osäkert när han inte såg vart jag tog vägen bakom hans rygg. Och att göra framförbyte i den typen av sväng är omöjligt, så här har vi något att träna på noterade jag. I agilityklassen kom vi även denna gång runt, återigen stopp uppe på A:et och viss tvekan på balansen, men vi kom runt - och så var det ännu en gång det där med att man ska hoppa sista hindret också. Då hade han dock ramlat ihop efter mål, så då valde jag att låta det vara. Från hoppklassen bar jag ut honom från banan efter att han blev en liten hög och en skarpsynt vän undrade lite stillsamt om jag funderat på om inte det kan vara en form av belöning det också, om det nu är osäkerhet som slår till. Jamen - så självklart. Att jag inte tänkt på det själv?! Vid de sällsynta tillfällen som Lazer ramlat ihop i en liten hög på träning så har jag faktiskt bara gått därifrån - dvs han får själv resa sig och komma efter mig. Det har dock inte känts som en lösning på tävling, men där kanske det är dags att tänka om.
Söndagen förra helgen ägnades åt spårträning, nån gång ska vi väl kanske komma till start i lägre klass... Fast lite vimsigt är det emellanåt så vi behöver träna mer, mycket mer. Och så får jag kanske sikta på att tävla hos klubbar som jag vet har spår på fält, så det inte finns så många träd att trassla in oss i?
I torsdags slog förkylningen, som legat på lur lite smått i någon vecka, till igen med full kraft, så det blev två dagar i sjuksoffan och ingen start i sista deltävlingen i KMet. Det spelade dock ingen roll för Lazers resultat, vi kammade hem titeln i Medium ändå! Hurra!
I lördags var det dags för Kompiz start i unghundsprov jakt. Det blev en lång dag... Samling kl. 7 och vi var färdiga med alla moment (drev på hare på fält, apportering av fågel, simma i vatten, söka vilt i skogen - här tittar man framför allt på att hunden kan frigöra sig från sin förare, skott) vid 16-tiden. Eftersom det var 3 grupper och vår grupp var snabbast, så blev det en väntan på nästan 2 timmar innan vi kunde köra hem. Ett varmt tack till M och P som var med och "trampade hare" och hejade på - och framför allt, bjöd hem oss på en enkel måltid efteråt (man är inte direkt sugen på att laga mat efter en sån här heldag). Jag kan inte låta bli att fundera över de diskussioner som förekommer inom brukset, att tävlingsdagarna är för långa och att det är det som avskräcker från deltagande. OK, unghundsprovet gör man bara en gång i hundens liv (förhoppningsvis), men vi var på plats i nästan 12 timmar, varav de sista 2 enbart bestod av väntan. Och man hör ibland domare på söket som kvider lite när de ska springa med ut på påvis, OK nu är det oftast lite mer kuperad terräng, men killarna som dömer wachtelprov galopperar emellanåt iväg ganska många hundra meter för att ha koll på hare och hund på fälten! Inget för soffpotatisar precis.
Igår var jag och Lazer igång igen på agilitybanan, denna gång i Åhus där jag inte tävlat sedan Hampus' tid. Ännu en bekräftelse i agilityklassen på att 180-graderssvängar är svårt (hur man kan missa en tunnel så totalt är för mig en liten gåta i sig) och när jag tog tillbaka för att ta om så - kom osäkerheten och han ramlade ihop. Här hade jag fördelen att banan var helt inhägnad med staket, så här kändes det lätt att praktisera principen att "OK, då lämnar jag dig här". Då kom han upp på benen den lille spjuvern!! Fler och fler pusselbitar faller på plats, känns det som. I hoppklassen var det en 180-graders sväng som inte var riktigt lika svår efter 6 hinder, så den fixade vi, sen däremot så var det dags för en "serpentin" mellan hinder 12 och 13, och där drog han också i princip "rakt ut i tomma intet" och - ramlade ihop. Fram tills dess gick det dock riktigt fint, så nu är hemläxan helt klar: 180-graderssvängar, "på cirkeln" och som serpentiner! Kompisen L har också fått en uppenbar läxa, hennes hund visar väldigt stort intresse för tunnlar som ligger i anslutning till slalom, och det behöver inte vara tunnelmynningar ens! Intressant, säger jag som gillar att klura på lösningar... På plussidan låg också att Lazer före start i hoppklassen faktiskt kunde fokusera på att kampa med senaste favoritleksaken. Jag börjar få en stark känsla av att detta är en hund där jag behöver variera belöningarna mycket mer än jag gjort hittills, ytterligare en pusselbit!
Idag har jag sedan tidigare en planerad semesterdag och ska ägna mig åt att försöka få lite ordning på hemmet. En "städdag" helt enkelt. Det har varit lite mycket under augusti-september så det känns välbehövligt.
Jo, jag har ju läst en Hjorth-Rosenfeldt till också. Eller lyssnat på, rättare sagt. Fjällgraven, den tredje delen (och den senast utkomna). Återigen slås jag av dramaturgin i slutet av boken, där herrarnas bakgrund inom TV märks; cliffhanger på slutet, alla vi läsare "måste" alltså köpa nästa bok så fort den kommer ut (nu i början av oktober). Jag har också slagits av att de nog hade Rolf Lassgård i åtanke för rollen som Sebastian Bergman när det ursprungliga tv-manuset skrevs. Jag har inte ens sett tv-serien som blev boken "Det fördolda" men jag ser lika förbaskat Lassgård framför mig när jag läser?! Visserligen är man som deckarläsare ganska van vid att det är många trådar som ska knytas ihop i slutet, men i den här boken är de nästan lite väl många. Det är försvunna flyktingar (asylavvikelser - men varför avvika när man faktiskt fått uppehållstillstånd...?), flera lik i en grav i fjällvärlden (bokens namn), märkliga kopplingar på höga höjder i samhället - och så det vanliga med relationerna inom Torkel Höglunds grupp på Riksmord. Jag börjar nästan undra (och det här känns också som att det är en del i det här med TV-manusskrivandet) hur länge man kan dra ut på sådant som Sebastians koppling till Vanja?!
Naturligtvis händer det stort och smått på jobbet också, bland annat har vi fått lokalerna ombyggda och det ska bli intressant att se hur det blir när det blir helt klart. Landskap, som vi haft ganska länge, har ju sina för- och nackdelar...
Sen jag skrev sist, i mitten av augusti, har det så klart hunnit hända en hel del.
Jag och Lazer var svindlande nära att nolla ett lopp i agilityklass i Hässleholm den 23 augusti, dock hade det antagligen inte räckt till pinne då han stannade högst upp på A:et och kollade utsikten (?) ett tag. Och så var det ju det där med att han sprang förbi sista hindret. Men då flög f-n i mig lite grann och jag tog tillbaka honom och tog om. SÅ svårt stod inte det hindret, nämligen...
Vi har även arrangerat agilitytävling på klubben, klass 2 och 3, och den flöt på fint. Regnet kom när vi var klara, tack för det vädergudarna! Och ett jättetack till alla klubbmedlemmar som ställde upp som funktionärer, det är så skönt att slippa jaga bland de tävlande efter hindervakter och liknande.
Jag har varit i Stockholm och sprungit Tjejmilen, återigen faktiskt sprungit hela vägen efter 2 års raskt promenerande. Kom i mål på 1 tim, 8 min, och 30 sekunder. Långt ifrån mitt personbästa, men med tanke på hur lite jag hunnit träna (där kom det där med tiden igen) och att jag i början av veckan innan loppet kände av en förkylning, så kändes det toppen.
Förra lördagen var vi i Värnamo och tävlade agility. Där ramlade Lazer ihop i en 180-graders sväng, det blev tydligen svårt och osäkert när han inte såg vart jag tog vägen bakom hans rygg. Och att göra framförbyte i den typen av sväng är omöjligt, så här har vi något att träna på noterade jag. I agilityklassen kom vi även denna gång runt, återigen stopp uppe på A:et och viss tvekan på balansen, men vi kom runt - och så var det ännu en gång det där med att man ska hoppa sista hindret också. Då hade han dock ramlat ihop efter mål, så då valde jag att låta det vara. Från hoppklassen bar jag ut honom från banan efter att han blev en liten hög och en skarpsynt vän undrade lite stillsamt om jag funderat på om inte det kan vara en form av belöning det också, om det nu är osäkerhet som slår till. Jamen - så självklart. Att jag inte tänkt på det själv?! Vid de sällsynta tillfällen som Lazer ramlat ihop i en liten hög på träning så har jag faktiskt bara gått därifrån - dvs han får själv resa sig och komma efter mig. Det har dock inte känts som en lösning på tävling, men där kanske det är dags att tänka om.
Söndagen förra helgen ägnades åt spårträning, nån gång ska vi väl kanske komma till start i lägre klass... Fast lite vimsigt är det emellanåt så vi behöver träna mer, mycket mer. Och så får jag kanske sikta på att tävla hos klubbar som jag vet har spår på fält, så det inte finns så många träd att trassla in oss i?
I torsdags slog förkylningen, som legat på lur lite smått i någon vecka, till igen med full kraft, så det blev två dagar i sjuksoffan och ingen start i sista deltävlingen i KMet. Det spelade dock ingen roll för Lazers resultat, vi kammade hem titeln i Medium ändå! Hurra!
I lördags var det dags för Kompiz start i unghundsprov jakt. Det blev en lång dag... Samling kl. 7 och vi var färdiga med alla moment (drev på hare på fält, apportering av fågel, simma i vatten, söka vilt i skogen - här tittar man framför allt på att hunden kan frigöra sig från sin förare, skott) vid 16-tiden. Eftersom det var 3 grupper och vår grupp var snabbast, så blev det en väntan på nästan 2 timmar innan vi kunde köra hem. Ett varmt tack till M och P som var med och "trampade hare" och hejade på - och framför allt, bjöd hem oss på en enkel måltid efteråt (man är inte direkt sugen på att laga mat efter en sån här heldag). Jag kan inte låta bli att fundera över de diskussioner som förekommer inom brukset, att tävlingsdagarna är för långa och att det är det som avskräcker från deltagande. OK, unghundsprovet gör man bara en gång i hundens liv (förhoppningsvis), men vi var på plats i nästan 12 timmar, varav de sista 2 enbart bestod av väntan. Och man hör ibland domare på söket som kvider lite när de ska springa med ut på påvis, OK nu är det oftast lite mer kuperad terräng, men killarna som dömer wachtelprov galopperar emellanåt iväg ganska många hundra meter för att ha koll på hare och hund på fälten! Inget för soffpotatisar precis.
Igår var jag och Lazer igång igen på agilitybanan, denna gång i Åhus där jag inte tävlat sedan Hampus' tid. Ännu en bekräftelse i agilityklassen på att 180-graderssvängar är svårt (hur man kan missa en tunnel så totalt är för mig en liten gåta i sig) och när jag tog tillbaka för att ta om så - kom osäkerheten och han ramlade ihop. Här hade jag fördelen att banan var helt inhägnad med staket, så här kändes det lätt att praktisera principen att "OK, då lämnar jag dig här". Då kom han upp på benen den lille spjuvern!! Fler och fler pusselbitar faller på plats, känns det som. I hoppklassen var det en 180-graders sväng som inte var riktigt lika svår efter 6 hinder, så den fixade vi, sen däremot så var det dags för en "serpentin" mellan hinder 12 och 13, och där drog han också i princip "rakt ut i tomma intet" och - ramlade ihop. Fram tills dess gick det dock riktigt fint, så nu är hemläxan helt klar: 180-graderssvängar, "på cirkeln" och som serpentiner! Kompisen L har också fått en uppenbar läxa, hennes hund visar väldigt stort intresse för tunnlar som ligger i anslutning till slalom, och det behöver inte vara tunnelmynningar ens! Intressant, säger jag som gillar att klura på lösningar... På plussidan låg också att Lazer före start i hoppklassen faktiskt kunde fokusera på att kampa med senaste favoritleksaken. Jag börjar få en stark känsla av att detta är en hund där jag behöver variera belöningarna mycket mer än jag gjort hittills, ytterligare en pusselbit!
Idag har jag sedan tidigare en planerad semesterdag och ska ägna mig åt att försöka få lite ordning på hemmet. En "städdag" helt enkelt. Det har varit lite mycket under augusti-september så det känns välbehövligt.
Jo, jag har ju läst en Hjorth-Rosenfeldt till också. Eller lyssnat på, rättare sagt. Fjällgraven, den tredje delen (och den senast utkomna). Återigen slås jag av dramaturgin i slutet av boken, där herrarnas bakgrund inom TV märks; cliffhanger på slutet, alla vi läsare "måste" alltså köpa nästa bok så fort den kommer ut (nu i början av oktober). Jag har också slagits av att de nog hade Rolf Lassgård i åtanke för rollen som Sebastian Bergman när det ursprungliga tv-manuset skrevs. Jag har inte ens sett tv-serien som blev boken "Det fördolda" men jag ser lika förbaskat Lassgård framför mig när jag läser?! Visserligen är man som deckarläsare ganska van vid att det är många trådar som ska knytas ihop i slutet, men i den här boken är de nästan lite väl många. Det är försvunna flyktingar (asylavvikelser - men varför avvika när man faktiskt fått uppehållstillstånd...?), flera lik i en grav i fjällvärlden (bokens namn), märkliga kopplingar på höga höjder i samhället - och så det vanliga med relationerna inom Torkel Höglunds grupp på Riksmord. Jag börjar nästan undra (och det här känns också som att det är en del i det här med TV-manusskrivandet) hur länge man kan dra ut på sådant som Sebastians koppling till Vanja?!
Naturligtvis händer det stort och smått på jobbet också, bland annat har vi fått lokalerna ombyggda och det ska bli intressant att se hur det blir när det blir helt klart. Landskap, som vi haft ganska länge, har ju sina för- och nackdelar...
fredag, augusti 15, 2014
Spring, spring - och en ljudbok
Då har vi rivstartat hösten med allehanda aktiviteter på klubben...
I söndags hade vi "Hundens dag" på klubben, med inofficiell tävling i agility och rallylydnad, samt en del uppvisningar. Det kändes som att det hela var lyckat och enligt rapport från utbildningsansvarig så hade hon fått ett antal nya anmälningar till kurser, så uppenbarligen hade vi besökare "utifrån". Det är ju inte helt lätt att avgöra när man har tävlingsinslaget med, vilka som är tävlande/medföljande och vilka som är "lokal publik". Eftersom jag var något av "general" för arrangemanget så gick en stor del av lördagen så klart också åt till förberedelser.
I måndags började vi, jag och Lazer, på lydnadskurs tillsammans med 7 andra på klubben, både rutinerade ekipage och rutinerad förare med ny hund. Grunden för den här kursen är vår lilla spårgrupp och så har vi fyllt på med andra intresserade. Inhyrd som instruktör är Kati Stoltz och efter första gången fick vi nog en hel del att fundera på, i alla fall jag fick en del att tänka på och träna på! Det är i alla fall roligt att GÅ kurs själv som omväxling och att det är en kurs som kommer att hålla på ett tag, 8 gånger men vi kör varannan vecka, gör det inte sämre. Hoppas redan på att några av de nya "grundövningar" vi fick lära oss kanske är nyckeln till en del moment som jag inte riktigt fått ordning på hos Lazer.
I tisdags så var det dags att starta kurs som instruktör. Fortsättning agility, tillsammans med M (som är ag-instruktör) och L (som hjälpte mig i våras). 7 deltagare av 8 anmälda dök upp, den 8e har efter påstötning meddelat att den glömt bort (?!) att det var den dagen kursen började. Nåja, det ska nog bli bra det här - det finns gott hopp för samtliga! Sen om alla kommer att tävla, det är ju alltid en helt annan sak.
I onsdags ville kollegorna ha med mig på "After work" men eftersom det var enda lediga kvällen på en vecka så avböjde jag och åkte hem. Gav mig istället på att springa med wachtlarna, först ett varv på vanliga rundan med Otto och sen ett med Kompiz. Kändes bra och tempot var lite högre än det varit hittills. Kompiz har ju långa ben så han kan nog bli en bra springkompis framöver... Efter duschen passade jag på att jobba lite med "hemläxan" från måndagens kurs med Lazer. Puh...
Igår hade vi klubbtävling i agility, tillika deltävling 3 i klubbmästerskapet. Det viktigaste för Lazer var att han skulle vara glad och springa. Det kom lite besökare från andra klubbar och vi fick alltså lite "riktig tävling"-känsla, det var till och med en som slog upp sitt tält, eftersom det kom några regnstänk innan det var dags för banvandring! Och - han sprang! I första loppet var han tvungen att kolla husse, som var tidtagare, före start (jag kan ju tycka att husse borde lärt sig vid det här laget att försöka hålla sig undan när jag ska springa men icke... sen har vi ju ingen anstormning av funktionärer till de här tävlingarna så det är klart att han får rycka in...). Sen blev det tok på vägen och jag glömde banan när vi redan var diskade, var på väg att skicka in honom i slalom istället för upp på balansen, vilket kanske bidrog till en viss tvekan vid balansen. Plus att det var klubbens tävlingsbalans vi tagit fram, som ser lite annorlunda ut än den vi har ute och tränar på "alltid". Jepp, vi har en del att jobba med. Men han sprang, och han var glad! I hoppklassloppet lyckades vi till o med ta oss i mål utan disk! Otto var givetvis tvungen att hälsa på domare Jocke i båda loppen och passa på att trampa på balansen respektive springa genom slalom i samband med detta = disk. Tydligen är det inte bara Otto som är väldigt förtjust i Jocke har jag förstått utan det finns fler som har "problem" med detta.
Kvällens höjdpunkt var i alla fall att Lazer var "på" och även kunde leka lite innan start, till o med kampa! Visserligen höll vi oss lite "på vår kant" men det var ju ändå ganska många hundar (jämfört med en vanlig träning) och lite högre ljudnivå än normalt. Miljöträning är nog nåt vi ska fundera på under höst och vinter, helt klart!
Eftersom jag gjorde en blixtvisit hos föräldrarna, och körde bil tur-och-retur Stockholm, så har det surrat en ljudbok i mina öron den senaste veckan. Hjorth & Rosenfeldts "Lärjungen". Vi återser Sebastian Bergman och poliserna på riksmord från den förra boken. Även Västeråspolisen Haraldsson dyker upp men nu i en ny position (lika fixerad vid sin egen förträfflighet är han fortfarande). Jag har kollat lite på recensioner från när boken kom och någonstans gjordes en jämförelse med "När lammen tystnar". Nu har jag undvikit den filmen (och boken) så jag har ingen aning. Dock slås jag av att det är andra boken på ganska kort tid där jag stöter på en svensk seriemördare som är inspärrad (tänker på Keplers "Sandmannen"). Och i båda dessa fall figurerar ansvarig personal på anstalt/psyket som är rent ut sagt korkade, eller åtminstone tänker lite kortsiktigt och egocentrerat... Liknande saker har jag även stött på i Roslund & Hellströms böcker, där är det också anstaltspersonal som... tänker lite fel. Jag hoppas VERKLIGEN att det inte är så illa i verkligheten! Det är spännande från start till mål, inget snack om saken. Och, som jag också noterade att någon skrivit om boken, den slutar onekligen med en rejäl cliffhanger. Så det är väl bara att ge sig på nästa del... Fast först har jag en icke-deckare i jobbryggsäcken, som ska läsas på tåget den närmaste veckan eller så. :)
I söndags hade vi "Hundens dag" på klubben, med inofficiell tävling i agility och rallylydnad, samt en del uppvisningar. Det kändes som att det hela var lyckat och enligt rapport från utbildningsansvarig så hade hon fått ett antal nya anmälningar till kurser, så uppenbarligen hade vi besökare "utifrån". Det är ju inte helt lätt att avgöra när man har tävlingsinslaget med, vilka som är tävlande/medföljande och vilka som är "lokal publik". Eftersom jag var något av "general" för arrangemanget så gick en stor del av lördagen så klart också åt till förberedelser.
I måndags började vi, jag och Lazer, på lydnadskurs tillsammans med 7 andra på klubben, både rutinerade ekipage och rutinerad förare med ny hund. Grunden för den här kursen är vår lilla spårgrupp och så har vi fyllt på med andra intresserade. Inhyrd som instruktör är Kati Stoltz och efter första gången fick vi nog en hel del att fundera på, i alla fall jag fick en del att tänka på och träna på! Det är i alla fall roligt att GÅ kurs själv som omväxling och att det är en kurs som kommer att hålla på ett tag, 8 gånger men vi kör varannan vecka, gör det inte sämre. Hoppas redan på att några av de nya "grundövningar" vi fick lära oss kanske är nyckeln till en del moment som jag inte riktigt fått ordning på hos Lazer.
I tisdags så var det dags att starta kurs som instruktör. Fortsättning agility, tillsammans med M (som är ag-instruktör) och L (som hjälpte mig i våras). 7 deltagare av 8 anmälda dök upp, den 8e har efter påstötning meddelat att den glömt bort (?!) att det var den dagen kursen började. Nåja, det ska nog bli bra det här - det finns gott hopp för samtliga! Sen om alla kommer att tävla, det är ju alltid en helt annan sak.
I onsdags ville kollegorna ha med mig på "After work" men eftersom det var enda lediga kvällen på en vecka så avböjde jag och åkte hem. Gav mig istället på att springa med wachtlarna, först ett varv på vanliga rundan med Otto och sen ett med Kompiz. Kändes bra och tempot var lite högre än det varit hittills. Kompiz har ju långa ben så han kan nog bli en bra springkompis framöver... Efter duschen passade jag på att jobba lite med "hemläxan" från måndagens kurs med Lazer. Puh...
Igår hade vi klubbtävling i agility, tillika deltävling 3 i klubbmästerskapet. Det viktigaste för Lazer var att han skulle vara glad och springa. Det kom lite besökare från andra klubbar och vi fick alltså lite "riktig tävling"-känsla, det var till och med en som slog upp sitt tält, eftersom det kom några regnstänk innan det var dags för banvandring! Och - han sprang! I första loppet var han tvungen att kolla husse, som var tidtagare, före start (jag kan ju tycka att husse borde lärt sig vid det här laget att försöka hålla sig undan när jag ska springa men icke... sen har vi ju ingen anstormning av funktionärer till de här tävlingarna så det är klart att han får rycka in...). Sen blev det tok på vägen och jag glömde banan när vi redan var diskade, var på väg att skicka in honom i slalom istället för upp på balansen, vilket kanske bidrog till en viss tvekan vid balansen. Plus att det var klubbens tävlingsbalans vi tagit fram, som ser lite annorlunda ut än den vi har ute och tränar på "alltid". Jepp, vi har en del att jobba med. Men han sprang, och han var glad! I hoppklassloppet lyckades vi till o med ta oss i mål utan disk! Otto var givetvis tvungen att hälsa på domare Jocke i båda loppen och passa på att trampa på balansen respektive springa genom slalom i samband med detta = disk. Tydligen är det inte bara Otto som är väldigt förtjust i Jocke har jag förstått utan det finns fler som har "problem" med detta.
Kvällens höjdpunkt var i alla fall att Lazer var "på" och även kunde leka lite innan start, till o med kampa! Visserligen höll vi oss lite "på vår kant" men det var ju ändå ganska många hundar (jämfört med en vanlig träning) och lite högre ljudnivå än normalt. Miljöträning är nog nåt vi ska fundera på under höst och vinter, helt klart!
Eftersom jag gjorde en blixtvisit hos föräldrarna, och körde bil tur-och-retur Stockholm, så har det surrat en ljudbok i mina öron den senaste veckan. Hjorth & Rosenfeldts "Lärjungen". Vi återser Sebastian Bergman och poliserna på riksmord från den förra boken. Även Västeråspolisen Haraldsson dyker upp men nu i en ny position (lika fixerad vid sin egen förträfflighet är han fortfarande). Jag har kollat lite på recensioner från när boken kom och någonstans gjordes en jämförelse med "När lammen tystnar". Nu har jag undvikit den filmen (och boken) så jag har ingen aning. Dock slås jag av att det är andra boken på ganska kort tid där jag stöter på en svensk seriemördare som är inspärrad (tänker på Keplers "Sandmannen"). Och i båda dessa fall figurerar ansvarig personal på anstalt/psyket som är rent ut sagt korkade, eller åtminstone tänker lite kortsiktigt och egocentrerat... Liknande saker har jag även stött på i Roslund & Hellströms böcker, där är det också anstaltspersonal som... tänker lite fel. Jag hoppas VERKLIGEN att det inte är så illa i verkligheten! Det är spännande från start till mål, inget snack om saken. Och, som jag också noterade att någon skrivit om boken, den slutar onekligen med en rejäl cliffhanger. Så det är väl bara att ge sig på nästa del... Fast först har jag en icke-deckare i jobbryggsäcken, som ska läsas på tåget den närmaste veckan eller så. :)
fredag, augusti 08, 2014
Semestern som kom och försvann, och problemlösning är roligt - eller?
Ja, starten på semestern blev som sagt inte som planerat.
När husse väl blev ledig vidtog "arbetsläger" och när jag blev av med stygnen fick jag ju hjälpa till efter bästa förmåga. Till slut så var det mesta på plats och vi drog iväg till Sturkö utanför Karlskrona för några dagars "göra ingenting" vilket var väldigt välbehövligt. Det har ju varit en väldigt solig och varm juli månad, så att sitta i skuggan och läsa en bok eller lösa ett korsord var precis lagom ansträngande.
Semesterboken blev senaste av Elizabeth George, "En ond liten handling". Vi återser så klart Lynley och Havers, och den här gången spelar Havers granne och hans dotter en stor roll i handlingen. Läsvärt som vanligt men LÅNGT. En bok på närmare 800 sidor är inget jag bär med mig i ryggsäcken på Pågatåget, det erkänner jag! Perfekt som semesterläsning alltså och det tog väl 3 dagar ungefär (då sträckläste jag inte precis).
Sen blev det en vecka hemma med lite av varje och nu är vi igång med jobb osv igen.
I lördags, den sista innan semestern definitivt var över, åkte jag och Lazer till Ystad för att tävla agility igen för första gången sedan Höganäs i mitten av juni när det blev totalflopp. Sedan dess har jag lagt rätt mycket krut på att hitta en tydlig och "likadan" startprocedur, men i första försöket i Ystad säckade den lille svarte ihop vid första hindret igen. Den här gången hade jag bett träningskamraten L att börja filma redan när vi började gå in mot start, för jag ville se vad som händer "på vägen fram" också.
Noterade några saker, dels det jag var medveten om nämligen att jag, medan vi stod och väntade på ekipaget före - som hade diskat sig tidigt och sen trasslade in sig i slalom som var näst sista hindret - började bli rätt irriterad, "kom av banan människa", i synnerhet när h*n tog om slalom för 3e gången. En inte helt osannolik gissning är att den känslan gick rakt ner i kopplet till Lazer... På filmen syns det också att vi står utanför "banområdet" och väntar på att få gå in i närmare en minut. En hel minut, när vi alltså gör i princip ingenting. Dumt. Väldigt dumt. Hur ofta gör vi så på träning t.ex? Aldrig, vågar jag säga.
Inför nästa start gick jag alltså in med inställningen att inte gå fram mot första hindret förrän funktionärerna i princip skulle börja försöka "kasta" in oss på banan. Dessutom försökte jag efterlikna situationen hemma på träning genom att hitta en ledig staketstolpe och binda upp den lille svarte där ett par hundar innan det var dags att samla ihop oss. Detta gick bättre, om inte bra. Han sprang, men kändes inte särskilt fokuserad. Bl.a. gick han ur slalom alldeles för tidigt, men jag ville absolut inte bråka med honom i det här läget utan vi "körde på" och som sagt - han sprang, det var det viktiga.
Jag har nu ringat in en del faktorer som jag helt klart måste bli bättre på att hantera:
Under sommaren har vi även tränat en hel del spår, mycket fokus ligger nu på att få Lazer att bli bättre på att arbeta i vinklarna. Eftersom allt går så fort, så blir det väldigt snabbt trassligt när han "bara ska kolla". En del i detta är så klart att jag ska ha en relativt kort lina, men även att få honom att verkligen tro på själv att han har rätt när han har det. Har sett några gånger hur han går ut åt rätt håll, men så är det precis som att han blir osäker och "bara ska kolla" åt något helt annat håll...
Eftersom det inte blev någon utflykt till mina föräldrar under semestern så lyckades jag tråckla till mig ett par semesterdagar direkt nu första jobbveckan och tog Lazer med mig och drog upp igår. Vi åker hem igen idag, men har i alla fall hunnit besöka Ikea och montera ihop en hylla, så nu är mamma glad ett tag i alla fall. Det märks att Lazer inte riktigt är van att vara ensam hund och framför allt - det slår igenom att han blir lite osäker i nya miljöer! Hepp - hänger ihop med det ovannämnda med problemen på tävling. Miljöträning verkar alltså vara något vi behöver jobba med!
Igår kväll hanns det även med lite fika hos bror med familj, och tydligen hade brorsonen frågat efter B så nästa gång får han nog ta och följa med!
Husse och wachtlarna är alltså kvar hemma och ikväll återförenas flocken igen. Borta bra, men hemma bäst?!
När husse väl blev ledig vidtog "arbetsläger" och när jag blev av med stygnen fick jag ju hjälpa till efter bästa förmåga. Till slut så var det mesta på plats och vi drog iväg till Sturkö utanför Karlskrona för några dagars "göra ingenting" vilket var väldigt välbehövligt. Det har ju varit en väldigt solig och varm juli månad, så att sitta i skuggan och läsa en bok eller lösa ett korsord var precis lagom ansträngande.
Semesterboken blev senaste av Elizabeth George, "En ond liten handling". Vi återser så klart Lynley och Havers, och den här gången spelar Havers granne och hans dotter en stor roll i handlingen. Läsvärt som vanligt men LÅNGT. En bok på närmare 800 sidor är inget jag bär med mig i ryggsäcken på Pågatåget, det erkänner jag! Perfekt som semesterläsning alltså och det tog väl 3 dagar ungefär (då sträckläste jag inte precis).
Sen blev det en vecka hemma med lite av varje och nu är vi igång med jobb osv igen.
I lördags, den sista innan semestern definitivt var över, åkte jag och Lazer till Ystad för att tävla agility igen för första gången sedan Höganäs i mitten av juni när det blev totalflopp. Sedan dess har jag lagt rätt mycket krut på att hitta en tydlig och "likadan" startprocedur, men i första försöket i Ystad säckade den lille svarte ihop vid första hindret igen. Den här gången hade jag bett träningskamraten L att börja filma redan när vi började gå in mot start, för jag ville se vad som händer "på vägen fram" också.
Noterade några saker, dels det jag var medveten om nämligen att jag, medan vi stod och väntade på ekipaget före - som hade diskat sig tidigt och sen trasslade in sig i slalom som var näst sista hindret - började bli rätt irriterad, "kom av banan människa", i synnerhet när h*n tog om slalom för 3e gången. En inte helt osannolik gissning är att den känslan gick rakt ner i kopplet till Lazer... På filmen syns det också att vi står utanför "banområdet" och väntar på att få gå in i närmare en minut. En hel minut, när vi alltså gör i princip ingenting. Dumt. Väldigt dumt. Hur ofta gör vi så på träning t.ex? Aldrig, vågar jag säga.
Inför nästa start gick jag alltså in med inställningen att inte gå fram mot första hindret förrän funktionärerna i princip skulle börja försöka "kasta" in oss på banan. Dessutom försökte jag efterlikna situationen hemma på träning genom att hitta en ledig staketstolpe och binda upp den lille svarte där ett par hundar innan det var dags att samla ihop oss. Detta gick bättre, om inte bra. Han sprang, men kändes inte särskilt fokuserad. Bl.a. gick han ur slalom alldeles för tidigt, men jag ville absolut inte bråka med honom i det här läget utan vi "körde på" och som sagt - han sprang, det var det viktiga.
Jag har nu ringat in en del faktorer som jag helt klart måste bli bättre på att hantera:
- Lazer vill inte kampa när det är andra hundar runt omkring, han hämtar och bär sin leksak men drar inte. Slutsats: Han är nog mer störd av hundar runt omkring, än vad jag har förstått. Såg även en tendens till detta på måndagens träning, då vi var fler än på länge...
- Vara NOGA med startproceduren vid första hindret. Jag kan, helt ärligt, inte svära på att jag gjorde EXAKT som jag tänkt mig i det första försöket. JAG får helt enkelt inte bli stressad av det som händer runt oss, utan måste gå in i bubblan och det är bara jag och min hund!
- Hitta ett bra sätt att transportera oss fram till första hindret, så att vi behåller fokus båda två. Vet att ett inte helt ovanligt knep är att man har något trick eller liknande som hunden ska göra medan man väntar. Det ska vi klura på nu!
- I stort sett inte lämna honom vid starten mer än något steg, dvs "starta samtidigt". Jag är inte helt förtjust i detta eftersom det begränsar mina möjligheter till bra placeringar väldigt, men om det hjälper min hund att få bättre självförtroende på banan, så får jag nog lära mig helt enkelt. Och så får vi träna på det här med att matte går iväg i starten, i alla möjliga och omöjliga lägen.
Under sommaren har vi även tränat en hel del spår, mycket fokus ligger nu på att få Lazer att bli bättre på att arbeta i vinklarna. Eftersom allt går så fort, så blir det väldigt snabbt trassligt när han "bara ska kolla". En del i detta är så klart att jag ska ha en relativt kort lina, men även att få honom att verkligen tro på själv att han har rätt när han har det. Har sett några gånger hur han går ut åt rätt håll, men så är det precis som att han blir osäker och "bara ska kolla" åt något helt annat håll...
Eftersom det inte blev någon utflykt till mina föräldrar under semestern så lyckades jag tråckla till mig ett par semesterdagar direkt nu första jobbveckan och tog Lazer med mig och drog upp igår. Vi åker hem igen idag, men har i alla fall hunnit besöka Ikea och montera ihop en hylla, så nu är mamma glad ett tag i alla fall. Det märks att Lazer inte riktigt är van att vara ensam hund och framför allt - det slår igenom att han blir lite osäker i nya miljöer! Hepp - hänger ihop med det ovannämnda med problemen på tävling. Miljöträning verkar alltså vara något vi behöver jobba med!
Igår kväll hanns det även med lite fika hos bror med familj, och tydligen hade brorsonen frågat efter B så nästa gång får han nog ta och följa med!
Husse och wachtlarna är alltså kvar hemma och ikväll återförenas flocken igen. Borta bra, men hemma bäst?!
onsdag, juli 09, 2014
Det blir inte alltid som planerat (och en bok)
I fredags gick jag hem från jobbet och det var dags för semester. Första veckan var tanken att jag skulle vara ledig ensam och bl.a. passa på att ta en tur upp till mina föräldrar. Det ÄR ett onödigt stort projekt att släpa med husse, hundar och husvagn dit upp, våra gemensamma semesterdagar kan vi nyttja bättre.
Den observante noterar att det står "var" i andra meningen ovan. I fredags började nämligen husse riva taket till ett av våra uthus (det var rätt genomruttet så det behövde göras om), jag körde löpande ut skräpet till den lånade släpkärran och på lördag förmiddag gjorde vi oss av med eländet på återvinningsgården. Därefter vidtog tittande på bil samt arbetsfördelningen husse till Byggmax och jag till Ica Maxi. Väl hemma åt vi en enkel lunch och så gick husse ut och fortsatte med taket. Jag donade med lite av varje, bl.a. hängde jag ut lite tvätt. När jag var klar med det märkte jag att Lazer och Otto började "spänna" mot varandra. Eftersom vi haft lite onödiga incidenter så försökte jag lite snabbt och lätt fösa ut Lazer till framsidan av tomten - vi har ju staket mellan där. Dessvärre lyckades inte detta fullt ut - fåntratten gick in istället, Otto följde efter och när jag väl fick ut dem igen så smällde det. I tumultet som uppstod kände jag att "aj f-n, där gick det hål i min hand". Förhoppningen var att det var en rispa, men det visade sig att det var värre än så. Besök på akuten och två stygn och sjukskriven till stygnen ska tas om en vecka, är det kortfattade versionen.
Nu har vi tagit beslutet att Otto och Lazer inte får umgås längre. Båda herrarna har alldeles för kort stubin och om vi rannsakar oss så har ju Otto haft ett ont öga till Lazer ända sedan vi tog hem honom som valp. Det är bara att gilla läget - vi kan ju inte ha klippkort på akuten/hos veterinären.
Så - min vänsterhand fungerar ytterst begränsat (även om det kunde varit mycket värre) och semesterplaneringen är reviderad. Köra bil 55 mil är inte att tänka på, så besöket hos föräldrarna får jag göra vid något annat tillfälle.
Jag har i alla fall lyckats läsa en bok - Arne Dahls "Sista paret ut", sista delen i Opcop-serien. Fördelen var att jag i stort sett kunde sträckläsa. Nackdelen är - att nu är det slut... Åtminstone är det ju vad Dahl har sagt. Jag konstaterar bara att - läs! Alla Arne Dahls böcker! Den här är nog mer påtagligt sammanknytande än någon av hans tidigare böcker varit, även om det i slutet av A-gruppen-serien också började bli mycket tillbakakopplingar till tidigare fall. Här knyts verkligen allt samman...
Den observante noterar att det står "var" i andra meningen ovan. I fredags började nämligen husse riva taket till ett av våra uthus (det var rätt genomruttet så det behövde göras om), jag körde löpande ut skräpet till den lånade släpkärran och på lördag förmiddag gjorde vi oss av med eländet på återvinningsgården. Därefter vidtog tittande på bil samt arbetsfördelningen husse till Byggmax och jag till Ica Maxi. Väl hemma åt vi en enkel lunch och så gick husse ut och fortsatte med taket. Jag donade med lite av varje, bl.a. hängde jag ut lite tvätt. När jag var klar med det märkte jag att Lazer och Otto började "spänna" mot varandra. Eftersom vi haft lite onödiga incidenter så försökte jag lite snabbt och lätt fösa ut Lazer till framsidan av tomten - vi har ju staket mellan där. Dessvärre lyckades inte detta fullt ut - fåntratten gick in istället, Otto följde efter och när jag väl fick ut dem igen så smällde det. I tumultet som uppstod kände jag att "aj f-n, där gick det hål i min hand". Förhoppningen var att det var en rispa, men det visade sig att det var värre än så. Besök på akuten och två stygn och sjukskriven till stygnen ska tas om en vecka, är det kortfattade versionen.
Nu har vi tagit beslutet att Otto och Lazer inte får umgås längre. Båda herrarna har alldeles för kort stubin och om vi rannsakar oss så har ju Otto haft ett ont öga till Lazer ända sedan vi tog hem honom som valp. Det är bara att gilla läget - vi kan ju inte ha klippkort på akuten/hos veterinären.
Så - min vänsterhand fungerar ytterst begränsat (även om det kunde varit mycket värre) och semesterplaneringen är reviderad. Köra bil 55 mil är inte att tänka på, så besöket hos föräldrarna får jag göra vid något annat tillfälle.
Jag har i alla fall lyckats läsa en bok - Arne Dahls "Sista paret ut", sista delen i Opcop-serien. Fördelen var att jag i stort sett kunde sträckläsa. Nackdelen är - att nu är det slut... Åtminstone är det ju vad Dahl har sagt. Jag konstaterar bara att - läs! Alla Arne Dahls böcker! Den här är nog mer påtagligt sammanknytande än någon av hans tidigare böcker varit, även om det i slutet av A-gruppen-serien också började bli mycket tillbakakopplingar till tidigare fall. Här knyts verkligen allt samman...
söndag, juni 29, 2014
Agilityvila, spårträning och lite annat
Då har det rasslat förbi 2 veckor igen?!
Samma dag som förra inlägget skrevs tävlade jag agility med Lazer. Euforin från tävlingen i Växjö förbyttes i... hopplöshet. Återigen gick han i total strejk, ramlade ihop i en liten hög före start i ena loppet (där försökte jag dock "veva igång" det hela och vi lyckades ta några hinder, om än inte i den av domaren avsedda ordningen) och mellan första och andra hindret i det andra. Då lyfte jag upp honom och bar ut honom. En tjej som jag haft lite att göra med i HU-sammanhang kom fram redan före banvandringen innan lopp 2 och undrade vad som hände i första loppet egentligen... Ja du, om jag det visste, blev ju i princip mitt svar. När jag tänkte efter sen så kom jag på att hon var faktiskt i Växjö och såg hur det KAN se ut...
Analysen och slutsatsen när jag kom hem och slickade såren blev att: nu tar vi time-out! Inte ett agilityhinder har Lazer umgåtts med på 2 veckor nu, istället har vi ägnat oss åt spår och lydnad. Vi har också pysslat lite med "startbeteende utan hinder". Klurar på sånt som att byta startkommandot - vem vet, det kanske hjälper? Fått en del intressant feedback från både agilitymänniskor och annat hundfolk, som onekligen gjort att jag har "tänkt till" lite. Sen är det en sak man ska ha klart för sig: beteendet KAN uppstå även i andra situationer än på agilitybanan, så det handlar mer om "har ingen lust" i största allmänhet, än en ovilja till just agility. Tror jag, i alla fall.
Otto har istället fått komma igång med träningen igen efter sjukskrivningen och det har väl gått - som vanligt... Ömsom vin, ömsom vatten. I onsdags talade han om väldigt tydligt att jag måste vara just tydlig. Även om han är hyfsat rutinerad så är det inte alltid självklart vilken väg som gäller och det är mitt jobb att visa det.
När det gäller spårandet så har jag fått lite att fundera på när det gäller vinklar, som just nu är Lazers svaga punkt i det sammanhanget. När jag har lagt spåret själv och vet åt vilket håll vi ska, kan vi ju reda ut det - men på tävling, där jag inte har en aning?! Nä, då kommer det inte att funka med en hund som springer 7 varv runt en gran tills han sitter tvärfast. (Eftersom han är så kvick så hinner jag inte trassla ut linan lika fort som han trasslar in sig) Mer fokus och analys och mindre spring i benen, behövs helt klart. Detta får vi jobba med.
På lydnadssidan har jag börjat experimentera lite med förberedelser för kryp, vi har återupptagit träningen av något som ska bli ett framförgående och igår följde vi med husse till skjutbanan och tränade platsliggning med skott. Många skott. På behörigt avstånd. Sista omgången var vi väl kanske... 100 meter från skjutvallen? Svårt att bedöma, eftersom skjutvallen ligger lite "i en grop". Hur som helst, den lille svarte var mer bekymrad av att en av våra träningskamrater fått samma idé om att träna skott och emellanåt syntes på vägen än av skotten. Skönt, även om det var precis vad jag förväntat mig. När jag tyckte att det fick räcka för den här gången gick vi ner till bilen som stod parkerad på skjutbanans parkering och därmed kom ju skotten betydligt närmare, men det bekom honom inte ett dugg.
Annars så... har vi haft avslutning på vårens nybörjarkurs nu i veckan. Det har varit ett roligt gäng och jag hoppas vi ses igen i höst. Galen som jag är så har jag redan planerat in fortsättningskursen... Det hade onekligen underlättat att jobba lite mindre (med bibehållen lön) men det lär ju knappast vara aktuellt.
Lite pyssel i trädgården har jag hunnit med också. Hoppas få till lite bilder framöver. Snart semester!
Samma dag som förra inlägget skrevs tävlade jag agility med Lazer. Euforin från tävlingen i Växjö förbyttes i... hopplöshet. Återigen gick han i total strejk, ramlade ihop i en liten hög före start i ena loppet (där försökte jag dock "veva igång" det hela och vi lyckades ta några hinder, om än inte i den av domaren avsedda ordningen) och mellan första och andra hindret i det andra. Då lyfte jag upp honom och bar ut honom. En tjej som jag haft lite att göra med i HU-sammanhang kom fram redan före banvandringen innan lopp 2 och undrade vad som hände i första loppet egentligen... Ja du, om jag det visste, blev ju i princip mitt svar. När jag tänkte efter sen så kom jag på att hon var faktiskt i Växjö och såg hur det KAN se ut...
Analysen och slutsatsen när jag kom hem och slickade såren blev att: nu tar vi time-out! Inte ett agilityhinder har Lazer umgåtts med på 2 veckor nu, istället har vi ägnat oss åt spår och lydnad. Vi har också pysslat lite med "startbeteende utan hinder". Klurar på sånt som att byta startkommandot - vem vet, det kanske hjälper? Fått en del intressant feedback från både agilitymänniskor och annat hundfolk, som onekligen gjort att jag har "tänkt till" lite. Sen är det en sak man ska ha klart för sig: beteendet KAN uppstå även i andra situationer än på agilitybanan, så det handlar mer om "har ingen lust" i största allmänhet, än en ovilja till just agility. Tror jag, i alla fall.
Otto har istället fått komma igång med träningen igen efter sjukskrivningen och det har väl gått - som vanligt... Ömsom vin, ömsom vatten. I onsdags talade han om väldigt tydligt att jag måste vara just tydlig. Även om han är hyfsat rutinerad så är det inte alltid självklart vilken väg som gäller och det är mitt jobb att visa det.
När det gäller spårandet så har jag fått lite att fundera på när det gäller vinklar, som just nu är Lazers svaga punkt i det sammanhanget. När jag har lagt spåret själv och vet åt vilket håll vi ska, kan vi ju reda ut det - men på tävling, där jag inte har en aning?! Nä, då kommer det inte att funka med en hund som springer 7 varv runt en gran tills han sitter tvärfast. (Eftersom han är så kvick så hinner jag inte trassla ut linan lika fort som han trasslar in sig) Mer fokus och analys och mindre spring i benen, behövs helt klart. Detta får vi jobba med.
På lydnadssidan har jag börjat experimentera lite med förberedelser för kryp, vi har återupptagit träningen av något som ska bli ett framförgående och igår följde vi med husse till skjutbanan och tränade platsliggning med skott. Många skott. På behörigt avstånd. Sista omgången var vi väl kanske... 100 meter från skjutvallen? Svårt att bedöma, eftersom skjutvallen ligger lite "i en grop". Hur som helst, den lille svarte var mer bekymrad av att en av våra träningskamrater fått samma idé om att träna skott och emellanåt syntes på vägen än av skotten. Skönt, även om det var precis vad jag förväntat mig. När jag tyckte att det fick räcka för den här gången gick vi ner till bilen som stod parkerad på skjutbanans parkering och därmed kom ju skotten betydligt närmare, men det bekom honom inte ett dugg.
Annars så... har vi haft avslutning på vårens nybörjarkurs nu i veckan. Det har varit ett roligt gäng och jag hoppas vi ses igen i höst. Galen som jag är så har jag redan planerat in fortsättningskursen... Det hade onekligen underlättat att jobba lite mindre (med bibehållen lön) men det lär ju knappast vara aktuellt.
Lite pyssel i trädgården har jag hunnit med också. Hoppas få till lite bilder framöver. Snart semester!
söndag, juni 15, 2014
In loving memory...
I tisdags, den 10 juni, var det dags att ta farväl. Hampus, som fyllde 14 år den 14 mars, fick lämna oss och göra Simba, Birk, Tikka och många andra sällskap i hundhimlen. Det var inget akut som inträffade, men många saker som sammantaget visade att det var dags att ta beslutet. Med ålderns rätt hade han t.ex. sovit mycket och hårt, ganska länge, men mot slutet började han få jobbigt att resa sig när han vaknade. Till slut var stunderna när "han är ju ändå ganska pigg" gick att hävda, på tok för korta.
Hampus var hunden som jag egentligen inte alls planerat att köpa. Inger, uppfödaren, tjatade ganska länge om att "vi har en jättefin trefärgad hane" innan jag föll till föga och sa "jag tar honom". Då hade jag fortfarande inte sett valpen! Det här var ju före digitalkamerornas intåg i var mans hand, så de valpbilder jag har är tyvärr analoga...
Vi tränade från början lydnad och spår. Så småningom träffade vi husse och i samband med det väcktes intresset för agility. Hampus blev aldrig hunden som "tände" på agility fullt ut men jag har lärt mig mycket. Rent tävlingsmässigt blev han väl rent allmänt ingen stjärna, vi fick ihop LP1 och ett förstapris i lydnadsklass två. I brukset blev vi aldrig ens godkända i appellspår, vi provade några gånger men föremålsintresset var "så där" och vid det här laget hade jag flyttat till Skåne och hade inga direkta träningskamrater, med en hund som dessutom var något skottberörd så la jag brukskarriären på hyllan och försökte med agility ett tag.
Apropå att träffa husse så första gången Hampus och B möttes, så flydde Hampus i kopplets längd. Den där skåningen ville han inte alls hälsa på... Detta ändrades dock rejält, många gånger har han legat innanför dörren och väntat när husse varit iväg på jakt, möte eller annat. Samtidigt så har det alltid varit så att om det gått att välja, så har han valt mig.
Det finns mycket att skriva om denna hund som är den som jag fått förmånen att ha i mitt liv längst av de hundar jag har haft, men det får räcka så här.
Hampus var hunden som jag egentligen inte alls planerat att köpa. Inger, uppfödaren, tjatade ganska länge om att "vi har en jättefin trefärgad hane" innan jag föll till föga och sa "jag tar honom". Då hade jag fortfarande inte sett valpen! Det här var ju före digitalkamerornas intåg i var mans hand, så de valpbilder jag har är tyvärr analoga...
Vi tränade från början lydnad och spår. Så småningom träffade vi husse och i samband med det väcktes intresset för agility. Hampus blev aldrig hunden som "tände" på agility fullt ut men jag har lärt mig mycket. Rent tävlingsmässigt blev han väl rent allmänt ingen stjärna, vi fick ihop LP1 och ett förstapris i lydnadsklass två. I brukset blev vi aldrig ens godkända i appellspår, vi provade några gånger men föremålsintresset var "så där" och vid det här laget hade jag flyttat till Skåne och hade inga direkta träningskamrater, med en hund som dessutom var något skottberörd så la jag brukskarriären på hyllan och försökte med agility ett tag.
Apropå att träffa husse så första gången Hampus och B möttes, så flydde Hampus i kopplets längd. Den där skåningen ville han inte alls hälsa på... Detta ändrades dock rejält, många gånger har han legat innanför dörren och väntat när husse varit iväg på jakt, möte eller annat. Samtidigt så har det alltid varit så att om det gått att välja, så har han valt mig.
Det finns mycket att skriva om denna hund som är den som jag fått förmånen att ha i mitt liv längst av de hundar jag har haft, men det får räcka så här.
Påsken 2006
Skåneveckan i agility 2003
14 år och 2 dagar - 16 mars 2014
tisdag, juni 10, 2014
Nöjd - och ännu mer nöjd!
Oj, tiden har rusat iväg här ser jag!
Sedan förra inlägget har vi:
Varit i Halmstad och tävlat agility (den 24 maj). I första loppet (hoppklass) blev det tvärstopp redan i starten. Jag lyckades dock få fart på den lille svarte och efter 3 hinder kom bollen farande. Noterade dock att jag fick en känsla av att "något hände" när jag knäppte loss halsbandet - eftersom jag vid det här laget börjat gripa efter halmstrån så gick jag till bilen och hämtade ett retrieverkoppel inför andra starten dvs agilityklassen. Dessutom såg jag till att hålla mig lite vid sidan av inför starten i det loppet. Och hej vad det gick! Får man vara så nöjd med ett lopp där vi inte bara blev diskade utan där det även var fusk på kontaktfälten... Ja, det får man konstaterade jag. Det viktiga nu var att få fart på den lille svarte på banan!
På söndagen den 25/5 hade vi lydnadstävling på klubben där jag var tävlingssekreterare.
Onsdagen den 28/5 fick jag ytterligare en pusselbit (kanske) när det gäller Lazers beteende. Han fick vara "demohund" på nybörjarkursen och när han upptäckte att alla tittade på honom kom ett litet morr?! Han HAR kanske lite scenskräck, som jag börjat misstänka?
Långhelgen vid Kristi Himmelsfärd drog vi upp till Sörmland med husvagn och hundar samt ett par kompisar i hyrd husbil. På programmet stod framför allt jaktmässan på Tullgarns slott, så vi inkvarterade oss på campingen vid Trosa Havsbad.
Tyvärr regnade det till och från hela fredagen när vi var på mässan - fördelen med det var att problemet med hundarna inte var så stort. Det går ju att ta med dem in på såna här utomhusmässor men det är rätt bökigt, om man är 4 personer på 6 hundar... På lördagen körde våra kompisar hem och vi ägnade oss mest åt att slappa. Det fanns en fin promenadslinga vid campingen som vi traskade runt några gånger per dag. På söndagen packade vi själva ihop och rullade hemåt. Tyvärr fastnade vi i köerna efter en trafikolycka vid Markaryd så hemkomsten blev väl ett par timmar försenad, men med tanke på hur det gick i den olyckan så konstaterar jag ändå att det inte gjorde så mycket - vi lever i alla fall! Man får sig en och annan tankeställare...
Förra veckan rasslade förbi med jobb, kurs m.m. och i fredags var det dags att köra till Växjö och tävla. Otto är ju fortfarande "sjukskriven" eftersom det är lång karenstid på det smärstillande han fick i samband med skadan, och det har varit rätt skönt att kunna fokusera på bara en hund faktiskt.
Växjö hade dubblerade klasser och det kändes som en kul idé att köra ända dit (det tar ändå ca 1.45) när vi anmälde. Mindre kul var det när väckarklockan ringde redan kl. 5... Det kunde dock varit värre, det tidigaste jag stigit upp för en hundtävling var nog när jag bodde på södra sidan Stockholm och skulle tävla spår i Skutskär. Ca 2 timmars körning och det var samling kl. 7, avfärd hemifrån ca 04.30 alltså den gången (det var värt det för vi kom hem med en uppflyttning i bagaget).
Dagen började för min och Lazers del med hoppklass, där jag nog slarvade lite i slalom så han gick ur på slutet. Vi fick 5 fel och ta om och det kostar tid, så det blev lite tidsfel också. Men - vi kom i mål och jag var - även den här gången - löjligt nöjd för ett lopp, den här gången med fel!
Agilityklassen gick sämre, där blev det strul i slalom som sänkte humöret, lite osäkerhet på vippen och tvärstopp på balansen. Jag trodde först att det kunde bero på underlaget (granulat, ni vet sånt där "löparbaneunderlag") men har sen sett några diskussioner på Facebook om att det är många hundar som får problem med balansbommar där inte stegpinnarna syns tydligt. De finns där, men de syns inte... och då får hunden svårt att avgöra om det är vippen eller balansen den är på väg upp på! Intressant, och kan förklara en del! Efter balansen tyckte Lazer att vi var färdiga med det loppet, det tyckte inte jag och fick till slut in honom i en tunnel innan vi gick av banan.
Sista klassen för vår del var andra hoppklassen, jag valde redan vid anmälan bort agilityklassen eftersom han fortfarande är lite osäker på vippen. Och vilket lopp vi fick till! Lite sakta kändes det som att det gick men tiden räckte till en andraplats och pinne! Nackdelen med detta var att vi blev tvungna att stanna till prisutdelningen och därmed var vi inte hemma igen förrän vid 20-tiden, men vad gjorde väl det.
Lördagen ägnade vi åt diverse "meck" på hemmaplan och på söndagen drog vi till skogs och la spår. Jag satte en plan jag funderat på ett tag i verket och lät husse såga itu några spårapporter, så att de är hälften så stora. Det var lite svårt sa Lazer, men som han letade efter den sista av de utlagda!! Härligt att se, och han gav sig inte heller (det har hänt några gånger tidigare).
En bra helg på det hela taget!
Sedan förra inlägget har vi:
Varit i Halmstad och tävlat agility (den 24 maj). I första loppet (hoppklass) blev det tvärstopp redan i starten. Jag lyckades dock få fart på den lille svarte och efter 3 hinder kom bollen farande. Noterade dock att jag fick en känsla av att "något hände" när jag knäppte loss halsbandet - eftersom jag vid det här laget börjat gripa efter halmstrån så gick jag till bilen och hämtade ett retrieverkoppel inför andra starten dvs agilityklassen. Dessutom såg jag till att hålla mig lite vid sidan av inför starten i det loppet. Och hej vad det gick! Får man vara så nöjd med ett lopp där vi inte bara blev diskade utan där det även var fusk på kontaktfälten... Ja, det får man konstaterade jag. Det viktiga nu var att få fart på den lille svarte på banan!
På söndagen den 25/5 hade vi lydnadstävling på klubben där jag var tävlingssekreterare.
Onsdagen den 28/5 fick jag ytterligare en pusselbit (kanske) när det gäller Lazers beteende. Han fick vara "demohund" på nybörjarkursen och när han upptäckte att alla tittade på honom kom ett litet morr?! Han HAR kanske lite scenskräck, som jag börjat misstänka?
Långhelgen vid Kristi Himmelsfärd drog vi upp till Sörmland med husvagn och hundar samt ett par kompisar i hyrd husbil. På programmet stod framför allt jaktmässan på Tullgarns slott, så vi inkvarterade oss på campingen vid Trosa Havsbad.
Tyvärr regnade det till och från hela fredagen när vi var på mässan - fördelen med det var att problemet med hundarna inte var så stort. Det går ju att ta med dem in på såna här utomhusmässor men det är rätt bökigt, om man är 4 personer på 6 hundar... På lördagen körde våra kompisar hem och vi ägnade oss mest åt att slappa. Det fanns en fin promenadslinga vid campingen som vi traskade runt några gånger per dag. På söndagen packade vi själva ihop och rullade hemåt. Tyvärr fastnade vi i köerna efter en trafikolycka vid Markaryd så hemkomsten blev väl ett par timmar försenad, men med tanke på hur det gick i den olyckan så konstaterar jag ändå att det inte gjorde så mycket - vi lever i alla fall! Man får sig en och annan tankeställare...
Förra veckan rasslade förbi med jobb, kurs m.m. och i fredags var det dags att köra till Växjö och tävla. Otto är ju fortfarande "sjukskriven" eftersom det är lång karenstid på det smärstillande han fick i samband med skadan, och det har varit rätt skönt att kunna fokusera på bara en hund faktiskt.
Växjö hade dubblerade klasser och det kändes som en kul idé att köra ända dit (det tar ändå ca 1.45) när vi anmälde. Mindre kul var det när väckarklockan ringde redan kl. 5... Det kunde dock varit värre, det tidigaste jag stigit upp för en hundtävling var nog när jag bodde på södra sidan Stockholm och skulle tävla spår i Skutskär. Ca 2 timmars körning och det var samling kl. 7, avfärd hemifrån ca 04.30 alltså den gången (det var värt det för vi kom hem med en uppflyttning i bagaget).
Dagen började för min och Lazers del med hoppklass, där jag nog slarvade lite i slalom så han gick ur på slutet. Vi fick 5 fel och ta om och det kostar tid, så det blev lite tidsfel också. Men - vi kom i mål och jag var - även den här gången - löjligt nöjd för ett lopp, den här gången med fel!
Agilityklassen gick sämre, där blev det strul i slalom som sänkte humöret, lite osäkerhet på vippen och tvärstopp på balansen. Jag trodde först att det kunde bero på underlaget (granulat, ni vet sånt där "löparbaneunderlag") men har sen sett några diskussioner på Facebook om att det är många hundar som får problem med balansbommar där inte stegpinnarna syns tydligt. De finns där, men de syns inte... och då får hunden svårt att avgöra om det är vippen eller balansen den är på väg upp på! Intressant, och kan förklara en del! Efter balansen tyckte Lazer att vi var färdiga med det loppet, det tyckte inte jag och fick till slut in honom i en tunnel innan vi gick av banan.
Sista klassen för vår del var andra hoppklassen, jag valde redan vid anmälan bort agilityklassen eftersom han fortfarande är lite osäker på vippen. Och vilket lopp vi fick till! Lite sakta kändes det som att det gick men tiden räckte till en andraplats och pinne! Nackdelen med detta var att vi blev tvungna att stanna till prisutdelningen och därmed var vi inte hemma igen förrän vid 20-tiden, men vad gjorde väl det.
Lördagen ägnade vi åt diverse "meck" på hemmaplan och på söndagen drog vi till skogs och la spår. Jag satte en plan jag funderat på ett tag i verket och lät husse såga itu några spårapporter, så att de är hälften så stora. Det var lite svårt sa Lazer, men som han letade efter den sista av de utlagda!! Härligt att se, och han gav sig inte heller (det har hänt några gånger tidigare).
En bra helg på det hela taget!
fredag, maj 23, 2014
Mellan hopp och förtvivlan...
Det förra inlägget skrev fredag morgon/förmiddag för en vecka sedan. DÅ trodde jag fortfarande att jag skulle köra till Malmö och tävla på lördagen. Oj, vad fel jag hade...
Husse stack till Stockholm fredag eftermiddag för att delta i SBKs kongress under helgen. Kvar hemma var alltså jag och fyra hundar. Eftersom de faktiskt är ganska bra på att "hålla igång själva" när vi är ute på tomten och fixar, passade jag på att rensa bort lite ogräs och förbereda pallkragarna för säsongens odlingar. Då... plötsligt hörde jag hur det "smällde" bakom min rygg. Otto och Lazer brakade ihop, fråga mig inte om vad men något blev de väldigt osams om. Tankarna som rusade genom hjärnan var många och ostrukturerade (det är förvånande ändå hur mycket man hinner tänka mitt i kaoset?!). Vattenkanna? Tom. Något annat att "kasta på dem"? Icke. Det blev alltså till att försöka montera isär dem medelst egen dominans och handkraft. Någonstans var min hjärna smart nog att veta att om jag stoppar in händerna bland framändarna så är det risk att jag hamnar på akuten själv (husse lyckades ju med det i vintras), så till slut fick jag tag i Lazers bakben. Framänden satt då fast i Ottos ena framben, men på något sätt lyckades jag montera loss honom därifrån och få ut honom över staketet vi har mellan fram- och baksidan av huset. Förlåt, men jag trodde inte att det var en terrier jag skaffat mig?! Konstaterade ganska kvickt att Otto blödde men efter telefondiskussion med husse bestämde jag mig för att det var inte akut nog för att köra in till djursjukhuset (som vi helst undviker i största allmänhet) på jourtid en fredagkväll. Sannolikheten att jag blivit sittande hela natten där, kändes stor. Tvättade rent såret så gott det gick, och insåg ju att det inte skulle bli någon tävling för Otto i alla fall. Hoppet att kunna tävla Lazer levde fortfarande, åtminstone någon timme till. Vid det laget (någon timme senare alltså) hade nämligen Otto börjat hoppa på tre ben, så det var tämligen uppenbart att det skulle bli veterinärbesök på lördagen. Mail till tävlingsledare, kontakter med klubbkamrater (för att säkerställa att strykningen nått fram).
Lördag morgon trampade jag runt hemma tills det var lönt att åka till lördagsöppen klinik som öppnade kl. 9. De tog emot, tittade på och "skrev in". Vi tar det under dagen, var konstaterandet. I teorin insåg jag nu att det fanns en möjlighet att kasta mig hem, kasta in Lazer i bilen och köra till Malmö för att tävla sista klassen. Men - nej. Förståndet slog till och påpekade; hur bra blir det? Stressad är jag ju av den här situationen... Behöver Lazer ett lopp där matte definitivt inte är sig själv? Nej! Jag blev kvar hemma och fortsatte där jag börjat kvällen innan - med trädgårdsarbete. Bl.a. planterades det om pelargoner och flyttades ut en del av dessa.
När det väl blev dags att hämta Otto så var det 2 dränageslangar satta, huden hade släppt från underhuden på en ganska rejäl yta - jag kan mycket väl tänka mig att det var när jag skulle få loss Lazer som detta uppstod... Så - nu är det penicillin och vi har precis avslutat kuren med smärtstillande. Veterinären trodde i o f s att Otto kommer vara igång igen ganska snabbt ("nån veckas vila bör räcka") men eftersom det är 28 dagars karenstid på smärtstillande, så är det färdigtävlat för vår del fram till midsommar. Och sen är det inte många tävlingar under semestertid...
I veckan har det alltså blivit en del "VAH" - Vård Av Hund, i form av jobb hemifrån. Tur i oturen att jag just nu sitter med att producera testfall - tänka och skriva kan jag ju göra var som helst!
På söndagen blev det i alla fall spår i skogen, Lazer hade tydligen läst regelboken för den första apporten på 50 m från start, ignorerade han totalt. I lägre klass kommer ju den första apporten tidigast efter 100 meter... Resterande föremål tog han klockrent!
Måndag kväll åkte vi till Ängelholm och var med på klubbtävling där. Jag var ombedd att döma, så jag körde Lazer som "föråkare" på small-höjd. I agilityklass körde vi 5 hinder, det 5:e var vippen och den är ju lite "sådär" så det var bra läge på belöning där. I hoppklassen bestämde jag mig under pågående lopp för att "köra på" - han var pigg och "på" så vad gjorde det då att ett par hinder blev förbisprungna?! Ingenting! Glad hund - glad matte!
I tisdags hade vi distriktsmöte för klubbarna i hundungdomsdistriktet, med det andra beslutet att lägga distriktet vilande på dagordningen. De senaste åren har verksamheten gått på sparlåga - intresset från klubbar och medlemmar för distriktsmöten och -aktiviteter har varit milt sagt lågt (näst intill obefintligt vissa gånger).
Onsdag kväll var det dags för nybörjarkursen i agility. Fantastiskt kul deltagare och duktiga hundar!
Torsdag, igår, var det månadstävling i lydnad. Jag dömde, husse tävlingsledde. Med tanke på att det var första gången han gjorde det, så var han riktigt riktigt duktig. Lite mer övning så... :)
Och ikväll, fredag, har jag planterat ut dahliorna och låtit tomater, gurka, meloner m.m. flytta från uterummet till växthuset. 250 liter jord är rätt tungt kan jag meddela!
Husse stack till Stockholm fredag eftermiddag för att delta i SBKs kongress under helgen. Kvar hemma var alltså jag och fyra hundar. Eftersom de faktiskt är ganska bra på att "hålla igång själva" när vi är ute på tomten och fixar, passade jag på att rensa bort lite ogräs och förbereda pallkragarna för säsongens odlingar. Då... plötsligt hörde jag hur det "smällde" bakom min rygg. Otto och Lazer brakade ihop, fråga mig inte om vad men något blev de väldigt osams om. Tankarna som rusade genom hjärnan var många och ostrukturerade (det är förvånande ändå hur mycket man hinner tänka mitt i kaoset?!). Vattenkanna? Tom. Något annat att "kasta på dem"? Icke. Det blev alltså till att försöka montera isär dem medelst egen dominans och handkraft. Någonstans var min hjärna smart nog att veta att om jag stoppar in händerna bland framändarna så är det risk att jag hamnar på akuten själv (husse lyckades ju med det i vintras), så till slut fick jag tag i Lazers bakben. Framänden satt då fast i Ottos ena framben, men på något sätt lyckades jag montera loss honom därifrån och få ut honom över staketet vi har mellan fram- och baksidan av huset. Förlåt, men jag trodde inte att det var en terrier jag skaffat mig?! Konstaterade ganska kvickt att Otto blödde men efter telefondiskussion med husse bestämde jag mig för att det var inte akut nog för att köra in till djursjukhuset (som vi helst undviker i största allmänhet) på jourtid en fredagkväll. Sannolikheten att jag blivit sittande hela natten där, kändes stor. Tvättade rent såret så gott det gick, och insåg ju att det inte skulle bli någon tävling för Otto i alla fall. Hoppet att kunna tävla Lazer levde fortfarande, åtminstone någon timme till. Vid det laget (någon timme senare alltså) hade nämligen Otto börjat hoppa på tre ben, så det var tämligen uppenbart att det skulle bli veterinärbesök på lördagen. Mail till tävlingsledare, kontakter med klubbkamrater (för att säkerställa att strykningen nått fram).
Lördag morgon trampade jag runt hemma tills det var lönt att åka till lördagsöppen klinik som öppnade kl. 9. De tog emot, tittade på och "skrev in". Vi tar det under dagen, var konstaterandet. I teorin insåg jag nu att det fanns en möjlighet att kasta mig hem, kasta in Lazer i bilen och köra till Malmö för att tävla sista klassen. Men - nej. Förståndet slog till och påpekade; hur bra blir det? Stressad är jag ju av den här situationen... Behöver Lazer ett lopp där matte definitivt inte är sig själv? Nej! Jag blev kvar hemma och fortsatte där jag börjat kvällen innan - med trädgårdsarbete. Bl.a. planterades det om pelargoner och flyttades ut en del av dessa.
När det väl blev dags att hämta Otto så var det 2 dränageslangar satta, huden hade släppt från underhuden på en ganska rejäl yta - jag kan mycket väl tänka mig att det var när jag skulle få loss Lazer som detta uppstod... Så - nu är det penicillin och vi har precis avslutat kuren med smärtstillande. Veterinären trodde i o f s att Otto kommer vara igång igen ganska snabbt ("nån veckas vila bör räcka") men eftersom det är 28 dagars karenstid på smärtstillande, så är det färdigtävlat för vår del fram till midsommar. Och sen är det inte många tävlingar under semestertid...
I veckan har det alltså blivit en del "VAH" - Vård Av Hund, i form av jobb hemifrån. Tur i oturen att jag just nu sitter med att producera testfall - tänka och skriva kan jag ju göra var som helst!
På söndagen blev det i alla fall spår i skogen, Lazer hade tydligen läst regelboken för den första apporten på 50 m från start, ignorerade han totalt. I lägre klass kommer ju den första apporten tidigast efter 100 meter... Resterande föremål tog han klockrent!
Måndag kväll åkte vi till Ängelholm och var med på klubbtävling där. Jag var ombedd att döma, så jag körde Lazer som "föråkare" på small-höjd. I agilityklass körde vi 5 hinder, det 5:e var vippen och den är ju lite "sådär" så det var bra läge på belöning där. I hoppklassen bestämde jag mig under pågående lopp för att "köra på" - han var pigg och "på" så vad gjorde det då att ett par hinder blev förbisprungna?! Ingenting! Glad hund - glad matte!
I tisdags hade vi distriktsmöte för klubbarna i hundungdomsdistriktet, med det andra beslutet att lägga distriktet vilande på dagordningen. De senaste åren har verksamheten gått på sparlåga - intresset från klubbar och medlemmar för distriktsmöten och -aktiviteter har varit milt sagt lågt (näst intill obefintligt vissa gånger).
Onsdag kväll var det dags för nybörjarkursen i agility. Fantastiskt kul deltagare och duktiga hundar!
Torsdag, igår, var det månadstävling i lydnad. Jag dömde, husse tävlingsledde. Med tanke på att det var första gången han gjorde det, så var han riktigt riktigt duktig. Lite mer övning så... :)
Och ikväll, fredag, har jag planterat ut dahliorna och låtit tomater, gurka, meloner m.m. flytta från uterummet till växthuset. 250 liter jord är rätt tungt kan jag meddela!
fredag, maj 16, 2014
Det finns hopp!
Veckorna susar förbi... Förra veckan var det fullt upp hela tiden, var inblandad i kursavslutning för klubbens "slyngelkurs" som skulle få prova lite agility, startade en nybörjarkurs i agility, förberedelser för agilitytävling på klubben som att t.ex. "coacha" några nya funktionärer lite redan tidigare i veckan.
I lördags så körde vi (jag och några av klubbkamraterna) till Degeberga och tävlade. Jag strök Otto i hoppklass 2 och fick på det sättet lite sovmorgon, i synnerhet som det kördes inofficiella hoppklasser "i mitten" av tävlingen, mellan klass 2 och klass 1. Jag förstår tanken men eftersom jag valt bort de inofficiella klasserna så kändes det inte så lockande att sitta på tävlingsplatsen ca 1½ timme extra.
Först ut på banan var Otto i agilityklass, det är ju den där sista pinnen vi jagar där. En intressant reflektion jag gjorde: Den allra första pinnen vi tog var i - agilityklass! Sen har det liksom tagit stopp. Är det inte missade kontaktfält så är det något annat som går snett. Den här gången var det "något annat", han kom in i slalom i hög fart och satte förvisso ingången snyggt, men kom på något sätt i otakt och missade en port. Gör om, gör rätt. Efter slalom skulle man lite till vänster till ett hopphinder och därefter lite till höger till en tunnel. Otto såg bara tunneln... Diskningen ett faktum. Sen gjorde han århundradets hopp av balansen (när han faktiskt hade satt uppfarten, som varit ett problem nu till och från) när vi redan var diskade, så då gjorde vi om - och rätt.
Med Lazer hade jag bestämt mig för att gå in för att köra starten och göra den rolig = kasta leksak direkt. Förvarnade båda domarna om detta (fördelen med att det var domare som vi har använt en hel del på klubbens tävlingar), däremot blev speakern i första klassen lite förvånad tror jag. :) Det viktiga var i alla fall att, framför allt i första klassen, det var bra känsla och den lille svarte hunden var "på tå" och lagom taggad. Den banan kändes rolig när jag gick den så det var lite synd att jag inte fick springa hela... Problemlösningen kändes dock viktigare. I andra klassen väntade jag nog lite för länge med att plocka ut honom (även den delen ingår lite i experimenterandet), så där kändes han nästan lite "yrvaken" och inte riktigt lika "på". Vi körde 3 hinder den här gången, hopp-långhopp och A-hindret. Det sistnämnda var han lite skeptisk till så där var det ju extra bra att det redan var inplanerat belöning. Han gillar inte riktigt klätterhinder med granulatbeläggning, verkar det som.
Direkt från tävlingen till att bygga banor och förbereda söndagens tävling på klubben. Den tillställningen blev, så klart, en heldag. Eftersom B var tävlingsledare så avstod jag eget tävlande. Det finns en öppning i etiska policyn när det gäller familjerelationen just med agilitytävlingsledare, men eftersom jag inte är någon bra tävlande ändå när jag ska hålla på med allt möjligt annat, så avstår jag hellre och satsar på att tävla på andra klubbar istället. Vädret var lite "till och från" men de verkliga störtskurarna kom före och efter själva tävlandet. I stort kändes det som att det flöt på bra, några nya funktionärer kom in rasande bra i sina uppgifter (bl.a. en ny och ung speaker som fick mycket beröm även av domare). När dagen är slut ramlade vi ihop i varsin soffa därhemma...
Den här veckan har vi "knutit ihop" tävlingen, tränat lite agility (fortsätter att fokusera på "startglädje" med Lazer och kontaktfält med Otto), ägnat en kväll åt att köpa hundfoder (Hampus äter specialmat så det kräver en tur till veterinären när det är dags att handla) och jord till trädgårdsodlingarna samt lite pyssel i trädgården i regnet, haft andra gången på nybörjarkursen i agility (de är förvånansvärt duktiga för att vara andra gången) och igår var det dags för årets första klubbtävling i agility vilket också är deltävling 1 i klubbmästerskapsserien.
Det var ovanligt få närvarande (någon jobbade och vi är ju inte SÅ många agilityekipage egentligen) och det blev diskningarnas glada afton. Av 15 lopp var det TVÅ det blev resultat i, resten var diskningar. Det ena av resultaten var det Lazer som fixade, härligt att se honom springa med glädje!! Vi får se hur det känns innan start imorgon när vi ska tävla officiellt igen, om vi försöker oss på att springa ett helt (eller halvt kanske) lopp på riktigt igen. Sen klantade jag in honom i en tunnel istället för slalom i den andra klassen, men vad gör det...! Ibland är det de små sakerna som är segrarna. Otto gjorde ett bra agilitylopp - bitvis i alla fall - men var tvungen att sticka in i fel tunnelingång på näst sista hindret. Antagligen var det jag som visade dåligt på något sätt, vi får nog bygga upp den kombinationen igen någon dag.
Nu ser vi fram emot en helg av agilitytävlande och spårträning. Tjohej.
I lördags så körde vi (jag och några av klubbkamraterna) till Degeberga och tävlade. Jag strök Otto i hoppklass 2 och fick på det sättet lite sovmorgon, i synnerhet som det kördes inofficiella hoppklasser "i mitten" av tävlingen, mellan klass 2 och klass 1. Jag förstår tanken men eftersom jag valt bort de inofficiella klasserna så kändes det inte så lockande att sitta på tävlingsplatsen ca 1½ timme extra.
Först ut på banan var Otto i agilityklass, det är ju den där sista pinnen vi jagar där. En intressant reflektion jag gjorde: Den allra första pinnen vi tog var i - agilityklass! Sen har det liksom tagit stopp. Är det inte missade kontaktfält så är det något annat som går snett. Den här gången var det "något annat", han kom in i slalom i hög fart och satte förvisso ingången snyggt, men kom på något sätt i otakt och missade en port. Gör om, gör rätt. Efter slalom skulle man lite till vänster till ett hopphinder och därefter lite till höger till en tunnel. Otto såg bara tunneln... Diskningen ett faktum. Sen gjorde han århundradets hopp av balansen (när han faktiskt hade satt uppfarten, som varit ett problem nu till och från) när vi redan var diskade, så då gjorde vi om - och rätt.
Med Lazer hade jag bestämt mig för att gå in för att köra starten och göra den rolig = kasta leksak direkt. Förvarnade båda domarna om detta (fördelen med att det var domare som vi har använt en hel del på klubbens tävlingar), däremot blev speakern i första klassen lite förvånad tror jag. :) Det viktiga var i alla fall att, framför allt i första klassen, det var bra känsla och den lille svarte hunden var "på tå" och lagom taggad. Den banan kändes rolig när jag gick den så det var lite synd att jag inte fick springa hela... Problemlösningen kändes dock viktigare. I andra klassen väntade jag nog lite för länge med att plocka ut honom (även den delen ingår lite i experimenterandet), så där kändes han nästan lite "yrvaken" och inte riktigt lika "på". Vi körde 3 hinder den här gången, hopp-långhopp och A-hindret. Det sistnämnda var han lite skeptisk till så där var det ju extra bra att det redan var inplanerat belöning. Han gillar inte riktigt klätterhinder med granulatbeläggning, verkar det som.
Direkt från tävlingen till att bygga banor och förbereda söndagens tävling på klubben. Den tillställningen blev, så klart, en heldag. Eftersom B var tävlingsledare så avstod jag eget tävlande. Det finns en öppning i etiska policyn när det gäller familjerelationen just med agilitytävlingsledare, men eftersom jag inte är någon bra tävlande ändå när jag ska hålla på med allt möjligt annat, så avstår jag hellre och satsar på att tävla på andra klubbar istället. Vädret var lite "till och från" men de verkliga störtskurarna kom före och efter själva tävlandet. I stort kändes det som att det flöt på bra, några nya funktionärer kom in rasande bra i sina uppgifter (bl.a. en ny och ung speaker som fick mycket beröm även av domare). När dagen är slut ramlade vi ihop i varsin soffa därhemma...
Den här veckan har vi "knutit ihop" tävlingen, tränat lite agility (fortsätter att fokusera på "startglädje" med Lazer och kontaktfält med Otto), ägnat en kväll åt att köpa hundfoder (Hampus äter specialmat så det kräver en tur till veterinären när det är dags att handla) och jord till trädgårdsodlingarna samt lite pyssel i trädgården i regnet, haft andra gången på nybörjarkursen i agility (de är förvånansvärt duktiga för att vara andra gången) och igår var det dags för årets första klubbtävling i agility vilket också är deltävling 1 i klubbmästerskapsserien.
Det var ovanligt få närvarande (någon jobbade och vi är ju inte SÅ många agilityekipage egentligen) och det blev diskningarnas glada afton. Av 15 lopp var det TVÅ det blev resultat i, resten var diskningar. Det ena av resultaten var det Lazer som fixade, härligt att se honom springa med glädje!! Vi får se hur det känns innan start imorgon när vi ska tävla officiellt igen, om vi försöker oss på att springa ett helt (eller halvt kanske) lopp på riktigt igen. Sen klantade jag in honom i en tunnel istället för slalom i den andra klassen, men vad gör det...! Ibland är det de små sakerna som är segrarna. Otto gjorde ett bra agilitylopp - bitvis i alla fall - men var tvungen att sticka in i fel tunnelingång på näst sista hindret. Antagligen var det jag som visade dåligt på något sätt, vi får nog bygga upp den kombinationen igen någon dag.
Nu ser vi fram emot en helg av agilitytävlande och spårträning. Tjohej.
måndag, maj 05, 2014
Titta in i den lilla hjärnan?!
Långhelg genom en semesterdag i fredags, härligt! Dock inte sysslolöst på något sätt.
Första maj, dvs i torsdags, hade vi avslutning på Prova-på-kursen. De som inte fått testa "hitta-övningar" (grunderna till sök) fick göra det, övriga fick välja på hitta-övningar eller spår. Vi körde även en liten budföring och I berättade om bruksgrenen rapport - som ju budföringen faktiskt kan leda till. Hela den här gruppen, 9 st, är jättetaggade och tycker att det är SÅ kul med hundträning, så jag hoppas verkligen att vi kan fånga upp dem på något sätt. Vi kommer bl.a. att erbjuda ett par stycken att följa med när vi åker ut och spårar med den grupp som jag är sammanhållande för, lite beroende på hur många av oss "ordinarie" som kan och vad vi har tillgång till för mark. Det blir "först-till-kvarn" så får vi se hur detta utvecklar sig. Roligt med nya träningskamrater! Sen kan det så klart bli lite meck för oss som kan "lite mer" att hjälpa nybörjarna på traven, men det tar jag så gärna. Vi hjälper ju ändå varandra som det är idag, så ett par stycken till spelar ingen roll, känns det som.
På kvällen var det medlemsmöte så vi var ett par stycken som passade på att träna lite innan det, Lazer gjorde fina starter på raksträcka med 3 hopphinder och jag stod ända framme mellan hinder 2 och 3! Kändes bra.
I fredags gjorde jag och L en utflykt till Falkenberg och Engelsons, inte oväntat blev det ett litet hål i plånboken (men det var ju planerat) men nu ska jag kasta två par utslitna kängor samt ett regnställ som har gjort sitt. På hemvägen blev det även stopp på Rusta (bl.a. lite prisinköp till klubbens agilitytävling på söndag) och Blomsterlandet (en rödavinbärs-buske, den jag försökte flytta från föräldrahemmet till Skåne verkar inte ha överlevt, och ett par hibiscusar istället för dem som strök med under vintern).
Lördag förmiddag tillbringades i Höör på inofficiell agilitytävling. Kände ju att jag behöver "träningstävla" och anmälde dit, i synnerhet som en av våra "nyare" träningskompisar i agilitygänget skulle tävlingsdebutera där. Och vilken debut hon gjorde - vann båda sina klasser! Stort grattis till M med B!! För egen del så handlade det främst om att få Otto att sätta kontaktfälten på balansen (och det gjorde han, nergången blev nästan lite FÖR långsam) och att Lazer skulle springa med glädje. Det sistnämnda sket sig, totalt. Han ville INTE starta. I första loppet fick jag igång honom med leksak. I det sista hjälpte inte ens det. Han tvärvägrade. Det är i de här lägena jag skulle vilja titta in i den lilla hjärnan, för när jag sen gick bort till framhoppningshindren så - sprang han hur glatt som helst. Det är något som låser sig i tävlingssituationen, kan hundar ha tävlingsnerver? Med Hampus upplevde jag lite att han hade lite "scenskräck" och tyckte det var jobbigt med folk och hundar runtomkring, möjligen har vi något liknande här. Blev ju inte gladare av att få kommentaren "precis så där gjorde min jaktcocker också, jag gav upp till slut och omplacerade honom". Det är ju inte aktuellt i det här fallet, kan jag säga - vill han inte tävla agility så anpassar jag mig och så kör vi bruks istället? Jag tycker ju att det är lika kul att spåra, så det alternativet finns. Träna kan vi ju göra ändå, utan att tävla - för det verkar mest vara där problemen kommer (även om de ibland uppstår även på träning).
På kvällen hade vi bjudit hem ett par kompisar och ägnade oss åt något lite mer udda; korvtillverkning! B gick ju en kurs i att göra egen korv häromåret och nu praktiserade vi detta. Lite mat, lite korvstoppning och lite fika. En kul kväll!
Söndagen tillbringades till stor del på klubben där det var rallylydnadstävling, med kameran i högsta hugg. En heldag... Sen tog vi en lång skogspromenad med hundarna och avslutade kvällen med att lägga ut PM inför agilitytävlingen och skicka info till funktionärerna. Puh...
Första maj, dvs i torsdags, hade vi avslutning på Prova-på-kursen. De som inte fått testa "hitta-övningar" (grunderna till sök) fick göra det, övriga fick välja på hitta-övningar eller spår. Vi körde även en liten budföring och I berättade om bruksgrenen rapport - som ju budföringen faktiskt kan leda till. Hela den här gruppen, 9 st, är jättetaggade och tycker att det är SÅ kul med hundträning, så jag hoppas verkligen att vi kan fånga upp dem på något sätt. Vi kommer bl.a. att erbjuda ett par stycken att följa med när vi åker ut och spårar med den grupp som jag är sammanhållande för, lite beroende på hur många av oss "ordinarie" som kan och vad vi har tillgång till för mark. Det blir "först-till-kvarn" så får vi se hur detta utvecklar sig. Roligt med nya träningskamrater! Sen kan det så klart bli lite meck för oss som kan "lite mer" att hjälpa nybörjarna på traven, men det tar jag så gärna. Vi hjälper ju ändå varandra som det är idag, så ett par stycken till spelar ingen roll, känns det som.
På kvällen var det medlemsmöte så vi var ett par stycken som passade på att träna lite innan det, Lazer gjorde fina starter på raksträcka med 3 hopphinder och jag stod ända framme mellan hinder 2 och 3! Kändes bra.
I fredags gjorde jag och L en utflykt till Falkenberg och Engelsons, inte oväntat blev det ett litet hål i plånboken (men det var ju planerat) men nu ska jag kasta två par utslitna kängor samt ett regnställ som har gjort sitt. På hemvägen blev det även stopp på Rusta (bl.a. lite prisinköp till klubbens agilitytävling på söndag) och Blomsterlandet (en rödavinbärs-buske, den jag försökte flytta från föräldrahemmet till Skåne verkar inte ha överlevt, och ett par hibiscusar istället för dem som strök med under vintern).
Lördag förmiddag tillbringades i Höör på inofficiell agilitytävling. Kände ju att jag behöver "träningstävla" och anmälde dit, i synnerhet som en av våra "nyare" träningskompisar i agilitygänget skulle tävlingsdebutera där. Och vilken debut hon gjorde - vann båda sina klasser! Stort grattis till M med B!! För egen del så handlade det främst om att få Otto att sätta kontaktfälten på balansen (och det gjorde han, nergången blev nästan lite FÖR långsam) och att Lazer skulle springa med glädje. Det sistnämnda sket sig, totalt. Han ville INTE starta. I första loppet fick jag igång honom med leksak. I det sista hjälpte inte ens det. Han tvärvägrade. Det är i de här lägena jag skulle vilja titta in i den lilla hjärnan, för när jag sen gick bort till framhoppningshindren så - sprang han hur glatt som helst. Det är något som låser sig i tävlingssituationen, kan hundar ha tävlingsnerver? Med Hampus upplevde jag lite att han hade lite "scenskräck" och tyckte det var jobbigt med folk och hundar runtomkring, möjligen har vi något liknande här. Blev ju inte gladare av att få kommentaren "precis så där gjorde min jaktcocker också, jag gav upp till slut och omplacerade honom". Det är ju inte aktuellt i det här fallet, kan jag säga - vill han inte tävla agility så anpassar jag mig och så kör vi bruks istället? Jag tycker ju att det är lika kul att spåra, så det alternativet finns. Träna kan vi ju göra ändå, utan att tävla - för det verkar mest vara där problemen kommer (även om de ibland uppstår även på träning).
På kvällen hade vi bjudit hem ett par kompisar och ägnade oss åt något lite mer udda; korvtillverkning! B gick ju en kurs i att göra egen korv häromåret och nu praktiserade vi detta. Lite mat, lite korvstoppning och lite fika. En kul kväll!
Söndagen tillbringades till stor del på klubben där det var rallylydnadstävling, med kameran i högsta hugg. En heldag... Sen tog vi en lång skogspromenad med hundarna och avslutade kvällen med att lägga ut PM inför agilitytävlingen och skicka info till funktionärerna. Puh...
måndag, april 21, 2014
Tredje gången gillt!
Idag var det dags för ett nytt försök i appellklass spår för mig och Lazer. Sista chansen före sommaren (övriga möjliga tävlingar under april-maj krockar med klubbens tävlingar eller andra saker som jag inte rår över). Det var bara 5 anmälda så det blev rena sovmorgonen, samling 09.30.
Lite lustigt kändes det när jag för tredje gången drog startnummer - 3!!?!
Spåren låg - lite oväntat i Skåne - i granskog?! Och jag som så sent som igår tränade på ett hygge, för att ha lite öppen mark... Nåja, första apporten tog han klockrent, första vinkeln var en av de bästa vinklar den lille hunden presterat och vid andra apporten vände han i princip i luften över apporten och tog den. Sen började problemen. Andra vinkeln låg i anslutning till en stor hög granris som vi trasslade in oss i. Och - liten kvick hund hinner trassla in linan MYCKET medan matte försöker trassla ut den. Det var bara att försöka se ut som att hunden jobbade (och det gjorde han) och att jag inte styrde i den riktning som jag var rätt säker på att spåret gick (tillbaka mot vägen vi utgick från). Efter många om och men (jag var förvånad att domarna stod kvar och tittade så länge) så tog vi oss ur det hela, fick en bit bakspår och till slut så - fick jag syn på slutet... Stannade lite försiktigt och väntade - jajamensan, Lazer tog pinnen och kom till mig. Betyg 6-5. Som ena domaren sa "han jobbade ju hela tiden, men jag trodde du skulle ge upp när det blev bakspår". Inte den här matten inte!
Budföringen, som vi tränat mycket med störning av "domare" de senaste veckorna, blev ett litet specialmoment. Budföring med läggande?! Lazer var nog i tron att momentet var platsliggning och slängde sig på backen, jag fick upp honom och fick ta till lite kroppsligt dk men sen sprang han till mottagaren, blev kvar där och - la sig ner även där?! Sprang tillbaka i alla fall och betyget blev 7-7.
Sen var det dags för lydnad. I sammanfattning:
Platsliggning: 10-10
Linförighet: 7-7 (nosar, sitter snett, vid sväng, ojämn/snus, dålig pos)
Framförgående: 0 (avstår)
Platsläggande: 10-10
Inkallande: 10-10
Apportering: 7-6 (släppte/tvekan, dk, tappar)
Hopp över hinder: 10-10
Jag tror jag får sluta prata om vår "mediokra lydnad" för tydligen är det bara linförigheten och apporteringen som är medioker... :)
Med det halvdana spåret så vågade jag inte riktigt tro på uppflyttning, men när trean kallades fram på prisutdelningen, som började bakifrån i resultatlistan, och hade uppflyttningspoäng, så insåg jag att - ojdå, vi är också uppflyttade. 236,5 poäng skrapade vi ihop (gränsen är 224 för er som inte har regelboken i huvudet), varav 52,5 på specialen så det var inte mycket tillgodo där (krävs 49 för uppflytt) - men fullt tillräckligt!
Jag är så nöjd med mitt lilla vilddjur och mellan alla lydnadsmomenten hörde jag ena domarens fascinerade kommentar "det är en kvick liten rackare".
Tjohej, nu spårar vi vidare!
Lite lustigt kändes det när jag för tredje gången drog startnummer - 3!!?!
Spåren låg - lite oväntat i Skåne - i granskog?! Och jag som så sent som igår tränade på ett hygge, för att ha lite öppen mark... Nåja, första apporten tog han klockrent, första vinkeln var en av de bästa vinklar den lille hunden presterat och vid andra apporten vände han i princip i luften över apporten och tog den. Sen började problemen. Andra vinkeln låg i anslutning till en stor hög granris som vi trasslade in oss i. Och - liten kvick hund hinner trassla in linan MYCKET medan matte försöker trassla ut den. Det var bara att försöka se ut som att hunden jobbade (och det gjorde han) och att jag inte styrde i den riktning som jag var rätt säker på att spåret gick (tillbaka mot vägen vi utgick från). Efter många om och men (jag var förvånad att domarna stod kvar och tittade så länge) så tog vi oss ur det hela, fick en bit bakspår och till slut så - fick jag syn på slutet... Stannade lite försiktigt och väntade - jajamensan, Lazer tog pinnen och kom till mig. Betyg 6-5. Som ena domaren sa "han jobbade ju hela tiden, men jag trodde du skulle ge upp när det blev bakspår". Inte den här matten inte!
Budföringen, som vi tränat mycket med störning av "domare" de senaste veckorna, blev ett litet specialmoment. Budföring med läggande?! Lazer var nog i tron att momentet var platsliggning och slängde sig på backen, jag fick upp honom och fick ta till lite kroppsligt dk men sen sprang han till mottagaren, blev kvar där och - la sig ner även där?! Sprang tillbaka i alla fall och betyget blev 7-7.
Sen var det dags för lydnad. I sammanfattning:
Platsliggning: 10-10
Linförighet: 7-7 (nosar, sitter snett, vid sväng, ojämn/snus, dålig pos)
Framförgående: 0 (avstår)
Platsläggande: 10-10
Inkallande: 10-10
Apportering: 7-6 (släppte/tvekan, dk, tappar)
Hopp över hinder: 10-10
Jag tror jag får sluta prata om vår "mediokra lydnad" för tydligen är det bara linförigheten och apporteringen som är medioker... :)
Med det halvdana spåret så vågade jag inte riktigt tro på uppflyttning, men när trean kallades fram på prisutdelningen, som började bakifrån i resultatlistan, och hade uppflyttningspoäng, så insåg jag att - ojdå, vi är också uppflyttade. 236,5 poäng skrapade vi ihop (gränsen är 224 för er som inte har regelboken i huvudet), varav 52,5 på specialen så det var inte mycket tillgodo där (krävs 49 för uppflytt) - men fullt tillräckligt!
Jag är så nöjd med mitt lilla vilddjur och mellan alla lydnadsmomenten hörde jag ena domarens fascinerade kommentar "det är en kvick liten rackare".
Tjohej, nu spårar vi vidare!
tisdag, april 15, 2014
Disk, disk och disk - allt är som vanligt...
I söndags var det då dags för säsongspremiär i agility. Först ut på banan av mina hundar var Lazer i agilityklass. Första gången han tävlar agilityklass utomhus, kom vi fram till. Debuten var ju i ridhus i Varberg i november. Det gick väl... så där, fram tills dess att han flög av vippen/gungbrädan och jag sa "stopp och belägg, det där gör vi om". Sen flipprade han iväg och till slut kom beteendet "jag lägger mig platt". Suck... Han var dock inte den enda hunden som flög av vippen, även betydligt större hundar såg ut att ha problem med den så antingen är det många som är ringrostiga eller så var det något annorlunda med just det specifika hindret. Jag vet faktiskt inte...
Sen blev det - som vanligt - krock mellan hoppklassen för medium och agilityklassen för large. Lyckades flytta Otto till sist i klassen, senare visade det sig att jag hade hunnit, med råge, vara kvar på det startnummer jag fick från början, men det kan man ju aldrig veta och när jag väl flyttat, så ville jag inte börja krångla till det mer. Lazers hopplopp blev en kämpa-insats från start till mål... Först gick han in i "jag ska inte röra mig ur fläcken" i starten, så det fick bli plan B = starta samtidigt. Då missade han en tunnelingång = vägran 1. Sen fick vi fart igen och då sprang han förbi ett hinder = vägran 2. Lite för bråttom ut ur slalom åtminstone 2 ggr (jag tappade räkningen) så omtag på slalom några gånger, innan vi satsade på upploppet och vid sista hindret kallar jag, mitt nöt (MKM = Mycket Klantig Matte) "här". Fråga mig inte varifrån jag fick det - för naturligtvis gjorde han som jag sa och svängde mot mig = förbi sista hindret = vägran 3. Frågan är nog om vi inte hade blivit diskade för överskriden maxtid i vilket fall som helst, men vi utnyttjade vår tid på banan i alla fall!!
Sen var det Ottos tur i agilityklassen. Tyvärr hjälpte det föga att kontaktfälten både upp och ner satt fint på sista träningspasset före tävlingen, han hade lite för bråttom upp på hindret och naturligtvis såg domaren det... Lite grann tappade jag nog sugen där, men vi körde på, sen blev det något förbisprunget hinder och då brydde jag mig inte om att bråka och ta om utan körde i mål diskad istället.
Rätt skönt att vara hemma redan vid 14-tiden och hinna med lite annat smått och gott i livet.
När vi senare på eftermiddagen körde och handlade så sprang vi på en av dagens domare (dömde bl.a. hoppklassen för medium) på Ica, som kommenterade att den där lille svarte, han har en del egna idéer... Jo, han har ju det. Det som retar mig är ju att det är så mycket som funkar på träning - som inte alls fungerar på tävling. Och SÅ mycket nerver har jag faktiskt inte, visst är jag lite "taggad" men inte så att knäna skakar osv.
Effekten av detta blev att jag slängde iväg en anmälan till en inofficiell tävling som jag egentligen inte tänkt åka på, dels för att jag behöver "träningstävla" och dels för att jag då kan "coacha" ett av våra sprillans nya tävlingsekipage också. Roligt när man lyckats inspirera någon till att ge sig ut och tävla!!
Sen blev det - som vanligt - krock mellan hoppklassen för medium och agilityklassen för large. Lyckades flytta Otto till sist i klassen, senare visade det sig att jag hade hunnit, med råge, vara kvar på det startnummer jag fick från början, men det kan man ju aldrig veta och när jag väl flyttat, så ville jag inte börja krångla till det mer. Lazers hopplopp blev en kämpa-insats från start till mål... Först gick han in i "jag ska inte röra mig ur fläcken" i starten, så det fick bli plan B = starta samtidigt. Då missade han en tunnelingång = vägran 1. Sen fick vi fart igen och då sprang han förbi ett hinder = vägran 2. Lite för bråttom ut ur slalom åtminstone 2 ggr (jag tappade räkningen) så omtag på slalom några gånger, innan vi satsade på upploppet och vid sista hindret kallar jag, mitt nöt (MKM = Mycket Klantig Matte) "här". Fråga mig inte varifrån jag fick det - för naturligtvis gjorde han som jag sa och svängde mot mig = förbi sista hindret = vägran 3. Frågan är nog om vi inte hade blivit diskade för överskriden maxtid i vilket fall som helst, men vi utnyttjade vår tid på banan i alla fall!!
Sen var det Ottos tur i agilityklassen. Tyvärr hjälpte det föga att kontaktfälten både upp och ner satt fint på sista träningspasset före tävlingen, han hade lite för bråttom upp på hindret och naturligtvis såg domaren det... Lite grann tappade jag nog sugen där, men vi körde på, sen blev det något förbisprunget hinder och då brydde jag mig inte om att bråka och ta om utan körde i mål diskad istället.
Rätt skönt att vara hemma redan vid 14-tiden och hinna med lite annat smått och gott i livet.
När vi senare på eftermiddagen körde och handlade så sprang vi på en av dagens domare (dömde bl.a. hoppklassen för medium) på Ica, som kommenterade att den där lille svarte, han har en del egna idéer... Jo, han har ju det. Det som retar mig är ju att det är så mycket som funkar på träning - som inte alls fungerar på tävling. Och SÅ mycket nerver har jag faktiskt inte, visst är jag lite "taggad" men inte så att knäna skakar osv.
Effekten av detta blev att jag slängde iväg en anmälan till en inofficiell tävling som jag egentligen inte tänkt åka på, dels för att jag behöver "träningstävla" och dels för att jag då kan "coacha" ett av våra sprillans nya tävlingsekipage också. Roligt när man lyckats inspirera någon till att ge sig ut och tävla!!
lördag, april 12, 2014
Sök och spår, och spår och...
Idag var det dags för praktikdelen när det gäller tävlingsledarutbildningen för brukset, som jag hoppade på i höstas. Min förhoppning DÅ var ju att praktiken skulle genomföras under vintern, eller i alla fall tidig vår. Så blev det inte, och nu kör det ihop sig lite då nästa tillfälle krockar med klubbens agilitytävling. Som jag sa till ansvariga - eget tävlande kan jag avstå, och kurstillfällen kan jag flytta, men en redan utlyst tävling, nej det går liksom inte... (Och nej, arrangemanget klarar sig inte riktigt utan mig, vi är redan några personer "kort" av olika orsaker)
Intressanta diskussioner framför allt ute i markerna, där vi först ägnade oss åt sök och efter en stärkande lunch gav oss på spåret. Nästa gång är det uppletande, budföring och lydnad som står på programmet, men det får väl bli något slags "uppsamlingsheat" för mig (och minst en person till, som var tvungen att avvika vid lunch idag). Det löser sig, som det brukar heta... Sen kommer ju det där med praktik-tjänstgöring på riktiga tävlingar, det får väl bli appellen i november och nån spårtävling nästa vår (vårens tävlingar är ju nästan passerade och söktävlingen vi har i september krockar med tjejmilen så då är jag inte hemma).
Husse tog, tillsammans med I och J, hand om prova-på-kursens spårtillfälle idag. När jag var klar på utbildningen så ringde jag hem och husse traskade ut på närliggande ängar och la ut ett spår åt Lazer. Vi ska ju tävla en gång till (sen är vårens och sommarens chanser i appellspår slut, så då får det bli agility för hela slanten) och det kan ju vara bra att träna några gånger innan dess.
Och sen sa jag åt mig själv att det är OK att slappa en lördagkväll, och läste ut en bok. Denise Minas "I midnattens stillhet". Jag fick ju tag i en senare bok i serien om Alex Morrow häromåret. I ärlighetens namn så börjar jag återigen konstatera att det är dags att lämna deckarträsket, har några titlar på listan nu som jag ska försöka låna på biblioteket. Jag har just nu svårt att utbrista i superlativer över deckare, det känns som om mycket är samma-likadant - men ändå olika. Nåja, Mina levererar en spännande berättelse, fast jag hade lite svårt att komma in i den. Kanske för att jag inte riktigt haft ro att läsa så ofta den senaste tiden, ens på tåget.
Imorgon är det dags för säsongspremiär i agility. Packningen är packad, nu ska vi bara sova lite också.
Intressanta diskussioner framför allt ute i markerna, där vi först ägnade oss åt sök och efter en stärkande lunch gav oss på spåret. Nästa gång är det uppletande, budföring och lydnad som står på programmet, men det får väl bli något slags "uppsamlingsheat" för mig (och minst en person till, som var tvungen att avvika vid lunch idag). Det löser sig, som det brukar heta... Sen kommer ju det där med praktik-tjänstgöring på riktiga tävlingar, det får väl bli appellen i november och nån spårtävling nästa vår (vårens tävlingar är ju nästan passerade och söktävlingen vi har i september krockar med tjejmilen så då är jag inte hemma).
Husse tog, tillsammans med I och J, hand om prova-på-kursens spårtillfälle idag. När jag var klar på utbildningen så ringde jag hem och husse traskade ut på närliggande ängar och la ut ett spår åt Lazer. Vi ska ju tävla en gång till (sen är vårens och sommarens chanser i appellspår slut, så då får det bli agility för hela slanten) och det kan ju vara bra att träna några gånger innan dess.
Och sen sa jag åt mig själv att det är OK att slappa en lördagkväll, och läste ut en bok. Denise Minas "I midnattens stillhet". Jag fick ju tag i en senare bok i serien om Alex Morrow häromåret. I ärlighetens namn så börjar jag återigen konstatera att det är dags att lämna deckarträsket, har några titlar på listan nu som jag ska försöka låna på biblioteket. Jag har just nu svårt att utbrista i superlativer över deckare, det känns som om mycket är samma-likadant - men ändå olika. Nåja, Mina levererar en spännande berättelse, fast jag hade lite svårt att komma in i den. Kanske för att jag inte riktigt haft ro att läsa så ofta den senaste tiden, ens på tåget.
Imorgon är det dags för säsongspremiär i agility. Packningen är packad, nu ska vi bara sova lite också.
fredag, april 11, 2014
"Hur hinner du?!"
Det där längre blogginlägget jag hotade med/utlovade i förra inlägget, ligger fortfarande och maler i min hjärna. Dock har det inte hittat ut därifrån genom fingrarna till tangentbordet.
Istället började jag häromdagen fundera på det här med tid. Tid var också en sak som var uppe på den där instruktörsutvecklingen härom helgen, och tid kan vi ju som bekant inte köpa för pengar. Däremot så handlar det ju många gånger om hur man prioriterar och vad man faktiskt väljer att göra av sin tid.
I veckan var jag på ett jobbmöte och i en paus började det diskuteras TV-serie. En sådan som jag inte sett - och det är ingenting ovanligt i dagens läge, folk snackar om serier hit och dit. En av mina hundträningsvänner lämnade bort sina hundar ett par dagar till hundvakt pga hög arbetsbelastning och undrade sedan - vad GÖR folk som inte har hund egentligen?! Mitt svar efter det där mötet var - ser betydligt mer på TV än vad vi gör... (Vet att en annan hundbekant efter att ha deltagit i en "pub-quiz" gjorde den reflektionen också, "ja nu vet jag vad jag INTE gör - ser på TV...")
För ungefär 1½ år sedan hamnade jag i ett läge då jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Vid ett tillfälle kom jag t.ex. tillbaka till parkeringen vid stationen med tåget på eftermiddagen efter jobbet, och upptäckte att bilen stod med lyset på. Och då finns det ändå en varningssignal som låter om man glömmer att stänga av lyset... Den hade jag tydligen inte hört på morgonen. Det hände en del andra saker också, som gjorde att jag kände att - stopp och belägg, nu får det vara nog ett tag. Inga nya uppgifter (sa för en gångs skull NEJ när jag blev ombedd att ta på mig en viss specifik funktion), göra klart det jag höll på med och sen klev jag även av styrelsen i min lokala brukshundklubb vid årsmötet som följde.
I takt med att jag kravlade mig upp ur det där lite halvsvarta hålet så har jag ökat mitt engagemang i kurser m.m. igen. Och plötsligt står jag här och undrar - vad hände...? Just nu är jag inblandad i 2 kurser, varav den ena vissa veckor går 2 ggr/vecka (en vardagkväll och en lördag förmiddag), jag är "sammanhållande" i agilityträningsgruppen, försöker träna min(a) egna hundar så mycket jag hinner (eftersom jag ändå är på klubben i samband med kurserna), och tävlingssäsongen har ju dragit igång i och med att jag gav mig ut på appellspårstävlingar. Det är lite möten i klubbsammanhang som tar tid (och då är jag ändå INTE distriktsombud längre, det avsade jag mig i samband med att jag lämnade styrelsen). I höstas hoppade jag på en utbildning till tävlingsledare bruks och tänkte "så bra att det börjar nu på hösten, då hinner vi få undan praktiken innan allt drar igång i vår". Jo hejsan... Tiden gick och till slut fick vi datum för praktik. Imorgon lördag (april) och ett tillfälle längre fram - i maj. Till historien hör att under april och maj så har klubben totalt 5 "tävlingshelger" där jag är inblandad i 4. Ett av dessa sammanfaller med TL-praktiken. Jag har fortfarande inte fått besked på hur och om detta går att lösa, men det kanske kommer imorgon. Flytta på eget tävlande och i värsta fall kurstillfällen, det kan jag göra, men att flytta på en av klubbens tävlingar, där jag har något av en nyckelroll, det är betydligt svårare.
Jag känner hur varningsflaggan viftar - men just nu är det fantastiskt roligt, de kursdeltagare jag (och mina instruktörskollegor) har är jätteduktiga och intresserade. Mitt eget hundtränande går, om inte som på räls så i alla fall framåt (dock har jag svårt att hinna med vissa delar som jag just nu börjar känna att jag behöver göra nåt åt, t.ex. spåra mer med tanke på att jag faktiskt är anmäld till ytterligare en spårtävling).
Det jag just nu INTE gör är att se på TV (möjligen landar jag i soffan en stund sent på kvällen, men somnar då tämligen omgående). I hemmet är det bara de mest akuta "livsuppehållande åtgärderna" som blir av. Tyvärr ligger jag också efter med mitt andra stora intresse - odlingarna... Jag gillar ju trädgårdsarbete, men för tillfället (och nu är det ju hög tid att så fröer osv) så är det inte prioriterat. Det är svårt att hinna med sånt om man (jag) inte ens är hemma!
Nåja, så länge det är roligt så... Framför allt detta att se duktiga kursare som gör framsteg gör ju att den delen av hunderiet är extra rolig!
Istället började jag häromdagen fundera på det här med tid. Tid var också en sak som var uppe på den där instruktörsutvecklingen härom helgen, och tid kan vi ju som bekant inte köpa för pengar. Däremot så handlar det ju många gånger om hur man prioriterar och vad man faktiskt väljer att göra av sin tid.
I veckan var jag på ett jobbmöte och i en paus började det diskuteras TV-serie. En sådan som jag inte sett - och det är ingenting ovanligt i dagens läge, folk snackar om serier hit och dit. En av mina hundträningsvänner lämnade bort sina hundar ett par dagar till hundvakt pga hög arbetsbelastning och undrade sedan - vad GÖR folk som inte har hund egentligen?! Mitt svar efter det där mötet var - ser betydligt mer på TV än vad vi gör... (Vet att en annan hundbekant efter att ha deltagit i en "pub-quiz" gjorde den reflektionen också, "ja nu vet jag vad jag INTE gör - ser på TV...")
För ungefär 1½ år sedan hamnade jag i ett läge då jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Vid ett tillfälle kom jag t.ex. tillbaka till parkeringen vid stationen med tåget på eftermiddagen efter jobbet, och upptäckte att bilen stod med lyset på. Och då finns det ändå en varningssignal som låter om man glömmer att stänga av lyset... Den hade jag tydligen inte hört på morgonen. Det hände en del andra saker också, som gjorde att jag kände att - stopp och belägg, nu får det vara nog ett tag. Inga nya uppgifter (sa för en gångs skull NEJ när jag blev ombedd att ta på mig en viss specifik funktion), göra klart det jag höll på med och sen klev jag även av styrelsen i min lokala brukshundklubb vid årsmötet som följde.
I takt med att jag kravlade mig upp ur det där lite halvsvarta hålet så har jag ökat mitt engagemang i kurser m.m. igen. Och plötsligt står jag här och undrar - vad hände...? Just nu är jag inblandad i 2 kurser, varav den ena vissa veckor går 2 ggr/vecka (en vardagkväll och en lördag förmiddag), jag är "sammanhållande" i agilityträningsgruppen, försöker träna min(a) egna hundar så mycket jag hinner (eftersom jag ändå är på klubben i samband med kurserna), och tävlingssäsongen har ju dragit igång i och med att jag gav mig ut på appellspårstävlingar. Det är lite möten i klubbsammanhang som tar tid (och då är jag ändå INTE distriktsombud längre, det avsade jag mig i samband med att jag lämnade styrelsen). I höstas hoppade jag på en utbildning till tävlingsledare bruks och tänkte "så bra att det börjar nu på hösten, då hinner vi få undan praktiken innan allt drar igång i vår". Jo hejsan... Tiden gick och till slut fick vi datum för praktik. Imorgon lördag (april) och ett tillfälle längre fram - i maj. Till historien hör att under april och maj så har klubben totalt 5 "tävlingshelger" där jag är inblandad i 4. Ett av dessa sammanfaller med TL-praktiken. Jag har fortfarande inte fått besked på hur och om detta går att lösa, men det kanske kommer imorgon. Flytta på eget tävlande och i värsta fall kurstillfällen, det kan jag göra, men att flytta på en av klubbens tävlingar, där jag har något av en nyckelroll, det är betydligt svårare.
Jag känner hur varningsflaggan viftar - men just nu är det fantastiskt roligt, de kursdeltagare jag (och mina instruktörskollegor) har är jätteduktiga och intresserade. Mitt eget hundtränande går, om inte som på räls så i alla fall framåt (dock har jag svårt att hinna med vissa delar som jag just nu börjar känna att jag behöver göra nåt åt, t.ex. spåra mer med tanke på att jag faktiskt är anmäld till ytterligare en spårtävling).
Det jag just nu INTE gör är att se på TV (möjligen landar jag i soffan en stund sent på kvällen, men somnar då tämligen omgående). I hemmet är det bara de mest akuta "livsuppehållande åtgärderna" som blir av. Tyvärr ligger jag också efter med mitt andra stora intresse - odlingarna... Jag gillar ju trädgårdsarbete, men för tillfället (och nu är det ju hög tid att så fröer osv) så är det inte prioriterat. Det är svårt att hinna med sånt om man (jag) inte ens är hemma!
Nåja, så länge det är roligt så... Framför allt detta att se duktiga kursare som gör framsteg gör ju att den delen av hunderiet är extra rolig!
onsdag, april 02, 2014
En liten reflektion kring det här med självkänsla
Söndagens instruktörsutveckling har satt igång en massa saker i min hjärna, ett längre blogginlägg håller på att värkas fram ur dessa tankar. Först dock en kort fundering kring det där med självkänsla, eller vad jag ska kalla det.
Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!
När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?
Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.
Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!
När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?
Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.
söndag, mars 30, 2014
Upp som en sol...
Förra helgen körde vi till Stockholm och umgicks med min bror med familj (besök på Naturhistoriska riksmuseet var det läääänge sen jag gjorde senast) och även mina föräldrar (lite försenat firande av min pappas 70-årsdag, som han själv vägrade fira när den inföll). Besök på trädgårdsmässan och sen hem igen. Mycket bilåkande blir det på en sån helg, men det hjälps inte när vi ska upp hela gänget - hundarna tar man inte på flyget eller tåget...
Detta, i kombination med mycket kursverksamhet och en del jobbaktiviteter på kvällstid, gjorde väl kanske att uppladdningen för gårdagens tävling inte var helt optimal. Det var alltså dags för ett nytt försök i appellklass spår.
Den här gången var det tävling i Hässleholm - eftersom jag jobbar där så var det ju inte direkt ovant att ta sig dit en morgon (även om jag oftast åker tåg så händer det ju att jag kör bil, oftast för att jag missar tåget). Dock blev det lite tidigare än normalt, det är rätt skönt att vara på plats i tid och hinna rasta hunden innan det är dags för lottning. Fick med mig L som "supporter" den här gången.
15 startande i spår (och 1 i rapport och 5 i sök) borgade för att det kunde bli en lång dag. Det var ganska skönt att dra startnummer 3 (igen, hade samma nummer i Höganäs för 2 veckor sen), då får man det liksom undanstökat utan att behöva sitta och vänta och bli supernervös. Vädret kändes klart bättre än i Höganäs där det var duggregn i luften och blåste ganska kraftigt, soligt och nästintill vindstilla. Men... vad vi tror är optimalt är inte alltid det ur hundarnas synvinkel. Efter en liten "runda" vid påsläppet (ena domaren tyckte att jag slarvade...) tog den lille svarte upp spåret kanonfint och markerade första apporten lysande. Sen var det vinkeldags. En liten sväng åt vänster, lite snurrande och sen ut åt höger. Ganska snabbt insåg jag att nä, det är inget spår han har i näsan. Men - man kan ju inte göra så mycket när domarna står och tittar (i en annan klass hade jag nog tagit tillbaka honom till före vinkeln och provat igen), att styra hunden ger ju inga vidare poäng. Mycket riktigt så kallade tävlingsledaren efter en stund - "du kan komma tillbaka hit". Jahapp... funderade medan hund nr 4 gjorde sitt spårarbete och kom fram till att det inte var något att vinna på att stanna och "träningstävla" budföring och lydnad. Budföringen behöver vi träna mer med folk på plan (har en idé om hur detta ska göras) och lydnaden finns det också mycket att göra åt, som det är bättre att göra när jag har möjlighet att belöna rätt beteende.
Det blev alltså en tur in på stan och lite frukostfika för mig och L, samt ett besök på Blomsterlandet och lite vårblomster. Efter att ha släppt av L på hemvägen så körde jag till skogs och snitslade spår inför elittävlingen nästa helg, sen hem och fixa med vårblommorna. Märkligt, jag har inga problem att göra av med pengar på t.ex. Teba eller för den delen Blomsterlandet och liknande butiker, men när det kommer till kläder - icke.
Idag söndag har vi haft instruktörsutveckling på klubben med duktiga Jenny Wibäck (www.lyckagård.se). Inte mycket hundträning, men mycket nyttigheter ändå.
Och vips, så var det måndag igen...
Detta, i kombination med mycket kursverksamhet och en del jobbaktiviteter på kvällstid, gjorde väl kanske att uppladdningen för gårdagens tävling inte var helt optimal. Det var alltså dags för ett nytt försök i appellklass spår.
Den här gången var det tävling i Hässleholm - eftersom jag jobbar där så var det ju inte direkt ovant att ta sig dit en morgon (även om jag oftast åker tåg så händer det ju att jag kör bil, oftast för att jag missar tåget). Dock blev det lite tidigare än normalt, det är rätt skönt att vara på plats i tid och hinna rasta hunden innan det är dags för lottning. Fick med mig L som "supporter" den här gången.
15 startande i spår (och 1 i rapport och 5 i sök) borgade för att det kunde bli en lång dag. Det var ganska skönt att dra startnummer 3 (igen, hade samma nummer i Höganäs för 2 veckor sen), då får man det liksom undanstökat utan att behöva sitta och vänta och bli supernervös. Vädret kändes klart bättre än i Höganäs där det var duggregn i luften och blåste ganska kraftigt, soligt och nästintill vindstilla. Men... vad vi tror är optimalt är inte alltid det ur hundarnas synvinkel. Efter en liten "runda" vid påsläppet (ena domaren tyckte att jag slarvade...) tog den lille svarte upp spåret kanonfint och markerade första apporten lysande. Sen var det vinkeldags. En liten sväng åt vänster, lite snurrande och sen ut åt höger. Ganska snabbt insåg jag att nä, det är inget spår han har i näsan. Men - man kan ju inte göra så mycket när domarna står och tittar (i en annan klass hade jag nog tagit tillbaka honom till före vinkeln och provat igen), att styra hunden ger ju inga vidare poäng. Mycket riktigt så kallade tävlingsledaren efter en stund - "du kan komma tillbaka hit". Jahapp... funderade medan hund nr 4 gjorde sitt spårarbete och kom fram till att det inte var något att vinna på att stanna och "träningstävla" budföring och lydnad. Budföringen behöver vi träna mer med folk på plan (har en idé om hur detta ska göras) och lydnaden finns det också mycket att göra åt, som det är bättre att göra när jag har möjlighet att belöna rätt beteende.
Det blev alltså en tur in på stan och lite frukostfika för mig och L, samt ett besök på Blomsterlandet och lite vårblomster. Efter att ha släppt av L på hemvägen så körde jag till skogs och snitslade spår inför elittävlingen nästa helg, sen hem och fixa med vårblommorna. Märkligt, jag har inga problem att göra av med pengar på t.ex. Teba eller för den delen Blomsterlandet och liknande butiker, men när det kommer till kläder - icke.
Idag söndag har vi haft instruktörsutveckling på klubben med duktiga Jenny Wibäck (www.lyckagård.se). Inte mycket hundträning, men mycket nyttigheter ändå.
Och vips, så var det måndag igen...
tisdag, mars 18, 2014
Känslan...!
I söndags var jag och Lazer i Höganäs och tävlade appellspår. Med oss hade vi även träningskamraterna L och M, som supporterklubb/mentalt stöd. Det var RIKTIGT skönt att ha kompisarna med sig, så jag hoppas verkligen att de hänger med fler gånger!
Vi körde hemifrån i god tid (jag HATAR att komma instormandes i sista sekunden) och hann fika lite innan det var dags för lottning. Jag stod näst längst ner på deltagarlistan så vid det laget hade första och sista startnumret gått, jag fick nummer 3. Det är ganska lagom tycker jag - har hellre ett tidigt nummer än ett sent.
När vi kom ut till spåren så kunde vi se nr 1 och 2. Ettan kändes som att föraren försökte styra hunden, har ingen aning om vad det blev för betyg för den bröt senare under dagen. Tvåan ville inte alls gå ut på spåret, hunden stod och tittade förvirrat på sin förare. Antagligen något som gick snett i kommunikationen för att det var tävling, för jag tror ju inte att man kör ut och tävlar med en hund som gör så på träning. När det var vår tur så drog Lazer fint och rakt ut i spåret, ganska snabbt (tyckte jag!) hittade vi första apport. Första vinkeln var närapå klockren, det var så jag blev orolig och undrade om spåret verkligen gick åt det hållet, men det gjorde det uppenbarligen. Tyvärr missade vi apporten på den sträckan, det var ganska kraftig sidvind och antagligen hade han den i nosen för han snurrade ganska mycket vid ett tillfälle mitt på, men "orkade" antagligen inte riktigt jobba färdigt. Andra vinkeln var lite mer vimsig men han jobbar sig igenom det och jag tycker ändå att jag kan se när det är "vinkelsnurrande" och då är det bara att stå still och vänta. Slutapporten tog han kanonfint.
Tillbaka till klubben, mer fika och vänta innan det var dags för budföring. Där visade det sig att vi måste träna mer med folk i höjd med mig och hunden... Domarna och tävlingsledaren var mer intressanta än mottagaren, och framför allt närmare! Där försvann viktiga poäng...
Platsliggningen var inga problem, där låg han som en liten staty. Tyvärr håller inte "hakan i backen" riktigt, huvudet åker upp när jag kommer iväg "långt" men så länge han ligger blick stilla så kan jag leva med det.
Själva lydnaden var bitvis lite medioker, i linförigheten var det väldigt ofokuserat och blev många dubbelkommandon för att åtminstone försöka rädda någon form av betyg. Framförgåendet avstod jag eftersom det inte är klart alls, resten av momenten fick vi skaplig utdelning på förutom apporteringen där det var en del fjantande kring avlämningen, men han kom in och satte sig (till slut) och släppte den (lite för snabbt) i min hand.
Så här såg betygen ut:
Linförighet 5-6 (pos, dk, lov vändn och vad den andra domaren menade med ++/=/+ orkade jag inte ens fråga, jag visste ju ganska bra vad som gick fel)
Framförgåendet avstod vi som sagt
Platsläggande 9-8 (ngt steg / dk kropp - M sa att jag vrider på huvet...)
Inkallande 8,5-8,5 (lov och något oläsligt / dk kropp och en krumelur?)
Apportering 6-5 (pos vid fö, släpper tidigt / dk släpper)
Hopp över hinder 8-8,5 (dk / dk - det var sättandet som jag klämde på ett extra "sitt" på)
Platsliggande 10-10
Budföring 0 (som sagt, det var roligare med folk på nära håll)
Spårning 7-7 (1+slut, yvig i vinklar enligt ena domaren)
Totalt blev det 210 poäng, godkänd och en tredjeplats för dagen.
Maxbetyg på spåret med en pinne borta är ju 8, så uppenbarligen har båda dragit en betygsenhet för "annat" också. Så hade vi haft alla pinnar borde vi fått 9-9, och då hade det precis landat på 224
poäng som är vad som krävs för uppflyttning... Fast jag kan känna att det är ganska skönt att prova åtminstone en gång till. Det är ju mina tävlingsnerver som behöver tränas också (där har vi nog en hel del av svaret på varför linförigheten blev så kass).
Känslan som helhet under dagen var i alla fall bra, så den lever jag på, även om vi var "bara" 14 poäng från uppflytt. På't igen...
Vi körde hemifrån i god tid (jag HATAR att komma instormandes i sista sekunden) och hann fika lite innan det var dags för lottning. Jag stod näst längst ner på deltagarlistan så vid det laget hade första och sista startnumret gått, jag fick nummer 3. Det är ganska lagom tycker jag - har hellre ett tidigt nummer än ett sent.
När vi kom ut till spåren så kunde vi se nr 1 och 2. Ettan kändes som att föraren försökte styra hunden, har ingen aning om vad det blev för betyg för den bröt senare under dagen. Tvåan ville inte alls gå ut på spåret, hunden stod och tittade förvirrat på sin förare. Antagligen något som gick snett i kommunikationen för att det var tävling, för jag tror ju inte att man kör ut och tävlar med en hund som gör så på träning. När det var vår tur så drog Lazer fint och rakt ut i spåret, ganska snabbt (tyckte jag!) hittade vi första apport. Första vinkeln var närapå klockren, det var så jag blev orolig och undrade om spåret verkligen gick åt det hållet, men det gjorde det uppenbarligen. Tyvärr missade vi apporten på den sträckan, det var ganska kraftig sidvind och antagligen hade han den i nosen för han snurrade ganska mycket vid ett tillfälle mitt på, men "orkade" antagligen inte riktigt jobba färdigt. Andra vinkeln var lite mer vimsig men han jobbar sig igenom det och jag tycker ändå att jag kan se när det är "vinkelsnurrande" och då är det bara att stå still och vänta. Slutapporten tog han kanonfint.
Tillbaka till klubben, mer fika och vänta innan det var dags för budföring. Där visade det sig att vi måste träna mer med folk i höjd med mig och hunden... Domarna och tävlingsledaren var mer intressanta än mottagaren, och framför allt närmare! Där försvann viktiga poäng...
Platsliggningen var inga problem, där låg han som en liten staty. Tyvärr håller inte "hakan i backen" riktigt, huvudet åker upp när jag kommer iväg "långt" men så länge han ligger blick stilla så kan jag leva med det.
Själva lydnaden var bitvis lite medioker, i linförigheten var det väldigt ofokuserat och blev många dubbelkommandon för att åtminstone försöka rädda någon form av betyg. Framförgåendet avstod jag eftersom det inte är klart alls, resten av momenten fick vi skaplig utdelning på förutom apporteringen där det var en del fjantande kring avlämningen, men han kom in och satte sig (till slut) och släppte den (lite för snabbt) i min hand.
Så här såg betygen ut:
Linförighet 5-6 (pos, dk, lov vändn och vad den andra domaren menade med ++/=/+ orkade jag inte ens fråga, jag visste ju ganska bra vad som gick fel)
Framförgåendet avstod vi som sagt
Platsläggande 9-8 (ngt steg / dk kropp - M sa att jag vrider på huvet...)
Inkallande 8,5-8,5 (lov och något oläsligt / dk kropp och en krumelur?)
Apportering 6-5 (pos vid fö, släpper tidigt / dk släpper)
Hopp över hinder 8-8,5 (dk / dk - det var sättandet som jag klämde på ett extra "sitt" på)
Platsliggande 10-10
Budföring 0 (som sagt, det var roligare med folk på nära håll)
Spårning 7-7 (1+slut, yvig i vinklar enligt ena domaren)
Totalt blev det 210 poäng, godkänd och en tredjeplats för dagen.
Maxbetyg på spåret med en pinne borta är ju 8, så uppenbarligen har båda dragit en betygsenhet för "annat" också. Så hade vi haft alla pinnar borde vi fått 9-9, och då hade det precis landat på 224
poäng som är vad som krävs för uppflyttning... Fast jag kan känna att det är ganska skönt att prova åtminstone en gång till. Det är ju mina tävlingsnerver som behöver tränas också (där har vi nog en hel del av svaret på varför linförigheten blev så kass).
Känslan som helhet under dagen var i alla fall bra, så den lever jag på, även om vi var "bara" 14 poäng från uppflytt. På't igen...
söndag, mars 02, 2014
Vart tar tiden vägen?!
Hoppla, plötsligt har det gått en och en halv månad sen jag skrev här sist!
Under den tiden har vi bl.a. hunnit med "snöpulsningsspår" eftersom det blev vinter en stund i slutet av januari... Jag hävdar ju att hundarna inte per automatik kopplar in synen om de har lite koll på vad de håller på med och det bekräftade Lazer vid apporterna där det var helt uppenbart att det var nosen som jobbade.
Januari och februari är ju lite "lågsäsong" när det gäller kurser, föreningsverksamhet och eget tränande. Förutom när det gäller årsmöten då, så man skulle kunna gå på många i februari. Nu har jag ju dragit ner på medlemskapen i olika föreningar, så det är lite färre chanser nu än för ett antal år sedan.
Efter vinterns spårtränande så har jag vågat mig på att anmäla till appellspårstävling och igår la husse spår åt Lazer, på fält, så gott som tävlingsmässigt. Till saken hör att Lazer så vitt jag kan påminna mig aldrig har gått ett spår efter husse tidigare, så det blev ju en okänd spårläggare även om han är känd, så att säga. Lite vimsande här och där, men också bitvis riktigt klockrent och finfina markeringar på apporterna, gör att jag känner mig skapligt trygg inför tävlingen om 2 veckor. Nu är det lydnaden vi ska slipa på, lite kommendering behövs bl.a.
Hampus hänger med och har passerat 13 år och 11 månader. Vi hoppas få fira hans 14-årsdag!
Våren ser ut att bjuda på massor av olika aktiviteter, man kan ju tyvärr inte vara överallt så det blir till att prioritera. Har man satt båten i vattnet så får man ro den i land, kan man väl säga...
Under den tiden har vi bl.a. hunnit med "snöpulsningsspår" eftersom det blev vinter en stund i slutet av januari... Jag hävdar ju att hundarna inte per automatik kopplar in synen om de har lite koll på vad de håller på med och det bekräftade Lazer vid apporterna där det var helt uppenbart att det var nosen som jobbade.
Januari och februari är ju lite "lågsäsong" när det gäller kurser, föreningsverksamhet och eget tränande. Förutom när det gäller årsmöten då, så man skulle kunna gå på många i februari. Nu har jag ju dragit ner på medlemskapen i olika föreningar, så det är lite färre chanser nu än för ett antal år sedan.
Efter vinterns spårtränande så har jag vågat mig på att anmäla till appellspårstävling och igår la husse spår åt Lazer, på fält, så gott som tävlingsmässigt. Till saken hör att Lazer så vitt jag kan påminna mig aldrig har gått ett spår efter husse tidigare, så det blev ju en okänd spårläggare även om han är känd, så att säga. Lite vimsande här och där, men också bitvis riktigt klockrent och finfina markeringar på apporterna, gör att jag känner mig skapligt trygg inför tävlingen om 2 veckor. Nu är det lydnaden vi ska slipa på, lite kommendering behövs bl.a.
Hampus hänger med och har passerat 13 år och 11 månader. Vi hoppas få fira hans 14-årsdag!
Våren ser ut att bjuda på massor av olika aktiviteter, man kan ju tyvärr inte vara överallt så det blir till att prioritera. Har man satt båten i vattnet så får man ro den i land, kan man väl säga...
tisdag, januari 14, 2014
Hampus 13 år och 10 månader - och lite lästa böcker
Idag "fyller" Hampus 13 år och 10 månader. Denna helt oplanerade hund som kom in i mitt liv för 13½ år sedan. Det har hänt mycket under dessa år kan jag konstatera, på många sätt!
Gamlingen hänger med, men är lite "klen" i bakdelen så han börjar få lite problem med trappor - men har man bara rätt ansats så går det bra, hälsar han. Långa promenader är lite onödigt för då blir man väldigt stel i kroppen efteråt, meddelar herren vidare.
Under julledigheten passade jag på att "trycka i mig" ett antal böcker, både i pappers- och ljudform. Bland annat har jag "läst ikapp" Jonas Moströms serie och blev lite småstörd över att han på vissa punkter vill låta den ena boken ta vid direkt där den andra slutade (framförallt när det gäller kommissarie Axbergs privatliv) medan fallen, som avhandlats i "näst senaste" boken, refereras till att ha hänt för "ett par år sedan". Sånt märks antagligen inte lika mycket om man läser i den takt böckerna kommer ut, som när man sträckläser serien. Att sen skriva att kollegan Sofia Waltin tog MCn för att slippa den grabbiga jargongen i bilen - och ett par rader senare tillskriva henne ett uttalande i samma bil, mja... En bra korrekturläsare kanske hade hjälpt i det fallet?
När jag inte har läst Moström, har jag läst Kallentoft. Jag började ju som jag tidigare nämnt med "Den femte årstiden" som väl egentligen skulle avsluta serien om Malin Fors. Men... Kallentoft körde vidare med temat "elementen" och just nu lyssnar jag på "Vattenänglar". En sak som har slagit mig med den författaren är att det är, för att vara "vanliga deckare" mycket sex i de böckerna? Som inte alltid (som jag upplever det) riktigt har med att föra handlingen framåt att göra? Eller är det jag som börjar bli pryd? På 80-talet kallades det ju tantsnusk så fort det var sexskildringar i böcker... Annars gillar jag det faktum att Kallentoft låter det gå "rimlig" tid mellan de olika böckernas händelser. Jag är lite kluven till de "övernaturliga" inslagen, eller vad jag ska kalla det, där mordoffren kommer till tals från "andevärlden". Men - man vänjer sig vid dem, har jag märkt.
Under ledigheten har jag också ägnat mig åt projekt "lära Lazer klippa klorna". Egentligen handlar det om själva hanteringen, han gillar inte att man "håller fast" honom oavsett anledning. När han skulle mätas in för agilityn, så kommenterade domare 1 faktiskt det - "du kanske borde lära honom att stå stilla"... Äh, tyckte jag, han ska bara stå still en gång till, när han ska slutmätas, det är ju ingen utställningshund. Hur som helst, med hjälp av klicker och godis har vi kommit en bit på vägen och klipper nu en klo per kväll (häromkvällen blev det till o med två!). Tålamod och ett visst mått av envishet!
En intressant notering gjorde jag häromdagen när de andra 3 hundarnas klor skulle klippas. Tidigare har den svarte försvunnit som en avlöning när klotången tagits fram. Nu var han i alla fall kvar i rummet!
Vi har också ägnat oss åt en hel del spårträning och lite lydnads-dito. Kanske, kanske vågar man som sagt tänka tävling under våren...
Gamlingen hänger med, men är lite "klen" i bakdelen så han börjar få lite problem med trappor - men har man bara rätt ansats så går det bra, hälsar han. Långa promenader är lite onödigt för då blir man väldigt stel i kroppen efteråt, meddelar herren vidare.
Under julledigheten passade jag på att "trycka i mig" ett antal böcker, både i pappers- och ljudform. Bland annat har jag "läst ikapp" Jonas Moströms serie och blev lite småstörd över att han på vissa punkter vill låta den ena boken ta vid direkt där den andra slutade (framförallt när det gäller kommissarie Axbergs privatliv) medan fallen, som avhandlats i "näst senaste" boken, refereras till att ha hänt för "ett par år sedan". Sånt märks antagligen inte lika mycket om man läser i den takt böckerna kommer ut, som när man sträckläser serien. Att sen skriva att kollegan Sofia Waltin tog MCn för att slippa den grabbiga jargongen i bilen - och ett par rader senare tillskriva henne ett uttalande i samma bil, mja... En bra korrekturläsare kanske hade hjälpt i det fallet?
När jag inte har läst Moström, har jag läst Kallentoft. Jag började ju som jag tidigare nämnt med "Den femte årstiden" som väl egentligen skulle avsluta serien om Malin Fors. Men... Kallentoft körde vidare med temat "elementen" och just nu lyssnar jag på "Vattenänglar". En sak som har slagit mig med den författaren är att det är, för att vara "vanliga deckare" mycket sex i de böckerna? Som inte alltid (som jag upplever det) riktigt har med att föra handlingen framåt att göra? Eller är det jag som börjar bli pryd? På 80-talet kallades det ju tantsnusk så fort det var sexskildringar i böcker... Annars gillar jag det faktum att Kallentoft låter det gå "rimlig" tid mellan de olika böckernas händelser. Jag är lite kluven till de "övernaturliga" inslagen, eller vad jag ska kalla det, där mordoffren kommer till tals från "andevärlden". Men - man vänjer sig vid dem, har jag märkt.
Under ledigheten har jag också ägnat mig åt projekt "lära Lazer klippa klorna". Egentligen handlar det om själva hanteringen, han gillar inte att man "håller fast" honom oavsett anledning. När han skulle mätas in för agilityn, så kommenterade domare 1 faktiskt det - "du kanske borde lära honom att stå stilla"... Äh, tyckte jag, han ska bara stå still en gång till, när han ska slutmätas, det är ju ingen utställningshund. Hur som helst, med hjälp av klicker och godis har vi kommit en bit på vägen och klipper nu en klo per kväll (häromkvällen blev det till o med två!). Tålamod och ett visst mått av envishet!
En intressant notering gjorde jag häromdagen när de andra 3 hundarnas klor skulle klippas. Tidigare har den svarte försvunnit som en avlöning när klotången tagits fram. Nu var han i alla fall kvar i rummet!
Vi har också ägnat oss åt en hel del spårträning och lite lydnads-dito. Kanske, kanske vågar man som sagt tänka tävling under våren...
fredag, januari 03, 2014
Nytt år, nya utmaningar...
Nu blir det riktigt hundnördigt, så eventuella läsare som inte är intresserade, kan hoppa över detta inlägg.
Inför jullovet bestämde jag mig för att sätta ett litet projekt i verket med Lazer - att med klickerträning få ordning på kloklippningen. Vi missade något i hanteringsträningen när han var valp, och allt som innebär att man "pillar" på honom, framför allt på tassarna, får honom att åla runt som en liten orm.
Alltså - projektet startade för en vecka sedan och målet var att kunna klippa EN klo i taget åtminstone, utan att behöva ha husse som "hundhållare". Jag började med att bara stryka över ena frambenet - klick och belöning. Ett par pass per dag, inte många minuter åt gången. Efter hand lät jag handen stryka längre ner på benet och röra tassen, för att sedan hålla försiktigt i tassen. Detta tog 3 dagar. Vidare till att röra andra frambenet och tassen och även bakben och -tassar, 5 dagar. På den 6e dagen tog jag med klotången i leken, nosa på = klick. Röra vid tassen med den = klick. På 7e dagen, igår, kunde jag ta i samtliga tassar och han håller dem stilla i min hand. Ja, inte samtidigt utan en i taget, så klart. Tog tillfället i akt och klippte EN klo på ena framtassen. Bara EN men dock!! Mycket fascinerande att se hur lätt jag faktiskt kom till första (del)målet, att klippa EN klo! Nu går vi vidare och klipper EN varje dag till att börja med. Nästa steg är TVÅ vid samma tillfälle.
Inför jullovet bestämde jag mig för att sätta ett litet projekt i verket med Lazer - att med klickerträning få ordning på kloklippningen. Vi missade något i hanteringsträningen när han var valp, och allt som innebär att man "pillar" på honom, framför allt på tassarna, får honom att åla runt som en liten orm.
Alltså - projektet startade för en vecka sedan och målet var att kunna klippa EN klo i taget åtminstone, utan att behöva ha husse som "hundhållare". Jag började med att bara stryka över ena frambenet - klick och belöning. Ett par pass per dag, inte många minuter åt gången. Efter hand lät jag handen stryka längre ner på benet och röra tassen, för att sedan hålla försiktigt i tassen. Detta tog 3 dagar. Vidare till att röra andra frambenet och tassen och även bakben och -tassar, 5 dagar. På den 6e dagen tog jag med klotången i leken, nosa på = klick. Röra vid tassen med den = klick. På 7e dagen, igår, kunde jag ta i samtliga tassar och han håller dem stilla i min hand. Ja, inte samtidigt utan en i taget, så klart. Tog tillfället i akt och klippte EN klo på ena framtassen. Bara EN men dock!! Mycket fascinerande att se hur lätt jag faktiskt kom till första (del)målet, att klippa EN klo! Nu går vi vidare och klipper EN varje dag till att börja med. Nästa steg är TVÅ vid samma tillfälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
