Tredje gången gillt, eller nåt?

Det är ju ganska länge sedan jag hade någon "brukskarriär" att tala om inom hunderiet. Min hittills enda hyfsade brukshund var ju Simba, och det är över 10 år sedan vi tävlade i någon större omfattning. Han blev ju "bara" godkänd högre spår och det berodde nog till stora delar - så klart - på mig som inte riktigt kunde förvalta "innehållet" i den hunden. Samtidigt är godkänd högre inte något som så där våldsamt många engelska springrar har på meritlistan, varken då eller nu, så jag är ganska nöjd ändå.

Tanken med Lazer har ju hela tiden varit att jag ville ha en allround-hund, som det skulle gå att köra olika grenar med. Av olika skäl så blev det ändå så att fokus lades på agilityn från start, spår och lydnad var inte riktigt det jag ägnade mest tid åt. Men - så fick vi ändå lite fart på spårträningen häromåret och lyckades ju baxa oss ur appellen förra våren. Då måste man ju ändå fortsätta, eller hur?

Första försöket till start i lägre klass gjorde vi ju på klubbens tävling i april i år. Den gången kom vi - antagligen - till första vinkeln och sen vimsade vi bort oss (efter att ha pratat med spårläggaren så är jag ganska säker på att det var så det var). Andra försöket var nu höstas, det var Bjuv som arrangerade och spåren låg i skog uppe på Söderåsen, jättefin mark - enligt många gott om vilt men det vill jag nog påstå att det är i de skogar där vi tränar för det mesta också. Den gången hällregnade det, trots det tuffade Lazer på jättefint och löste framför allt 2 vinklar på ett fint sätt, vinklarna har ju lite grann varit hans akilleshäl hela tiden. Vi samlade ihop 4 apporter (av 8) men sen... försvann spåret?! Teorierna var många - vilt i markerna, hällregnet osv, men själv tror jag att det kan vara så enkelt att han faktiskt blev trött, vi hade inte tränat så mycket på spår på mer än 500 meter.

Igår var det dags igen, den här gången i Tollarp och enligt säkra källor så kunde vi där räkna med fältspår. Alltså har vi tränat på fält de senaste veckorna (det blir ju i allmänhet bara ett spår i veckan, i synnerhet nu när det blivit "normaltid"), men jag kan ändå säga att de fältspår vi har gått det senaste halvåret, kan jag räkna på ena handens fingrar. Med tanke på att spåren i Skåne inte sällan läggs på just fält, så behöver vi nog ge oss ut och ragga träningsmarker...!

Att köra hemifrån klockan 6 (jag steg alltså upp tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag) när det är klass 2-varning utfärdad av SMHI för att köra iväg på en spårtävling kändes "så där". Sista träningspasset i lördags (mest för att jag har uppfattningen att det lilla lakritstrollet behöver ha jobbat med näsan dagen innan tävling, att han blir mer fokuserad då), var ömsom vin, ömsom vatten så att säga. Känslan av att "klarar vi detta så är det mer tur än skicklighet" förstärktes onekligen av de yttre förutsättningarna.

Väl på plats så var det lottning, jag drog sista startnumret = 11 av 11 i gruppen. Det var två grupper och i den andra gruppen var det 12 startande varav en träningskamrat som visserligen tävlar för annan klubb men ändå är medlem i samma klubb som jag och en klubbkamrat som tävlar för klubben men oftast tränar på andra håll.

Bortsett från blåsten så var det en strålande fin dag med hyfsat varmt väder för årstiden (10-12 grader) och sol.

När det var vår tur så fick vi vänta lite innan påsläpp - tydligen hade det rasslat på i högre hastighet än det gjorda tidsschemat. Kanske var det detta, eller också min just nu rådande orutin kring brukset, som gjorde att jag missade att titta på klockan i samband med påsläppet... Vi tuffade ut på spåret efter att Lazer gjort en stor "volt" först åt vänster och sen åt höger (jag antar att det var det domarna kallade "slarv i start" och som drog ner betyget till 9), sen bar det iväg! Den första pinnen hittade i ärlighetens namn jag - men eftersom jag gjorde det då gick ju det lilla trollet i spårkärnan. Sen blev det problem... Vi kom fram till ett "gatt" i ett rätt stort stengärde och där började han snurra, lite som han gör när han letar vinkel. Eftersom vi hade en annan tävlandes spår åt vänster så kunde jag ju gissa att vi inte skulle ditåt och provade att följa med när Lazer svängde åt höger. Men - helt övertygad var han inte. Efter en stunds vimsande samlade jag ihop honom och "började om" på raksträckan vi kommit på och se - vi skulle igenom gattet för där, en bit efter, låg pinne nummer två! Resten av spåret jobbade han på riktigt fint, det var en del snurrande i vinklarna men det vet jag ju om så då är det bara att vänta - han är väldigt tydlig när han "får tag" i spåret igen. Alla pinnarna plockades, även om vi mot slutet (sista 100 metrarna gissningsvis) ägnade oss mer åt spanielsök i lina, än spår. Men han måste haft spåret i näsan ändå eftersom han även hittade slutet. Alla pinnar med in - men vad var tiden...? Mottagaren/spårläggaren hade ingen aning eftersom h*n kom efter påsläppet (och ärligt talat förväntar jag mig inte att den ska veta heller, vi brukar vara nog med på klubbens tävlingar att funktionärerna inte ska ge några sådana uppgifter), och själv hade jag ju tittat på klockan först när vi höll på och snurrade runt gattet i stengärdet... En vild gissning, utifrån vad klockan var då, var att vi låg precis på gränsen till den tillåtna tiden dvs 25 minuter. Så det var bara att köra till klubben och vänta - och hoppas...

Efter en stund där så kom beskedet att det var 3 hundar vidare i grupp A och 3 i grupp B - däribland jag och Lazer! Vi hade klarat tiden med 1 minut till godo visade det sig. Lärdomar när det gäller spåret: Träna på "markövergångar" dvs att gå över stengärden (det har vi gjort på träning en gång och det var lite svårt redan då), genom "gatt", växla mark mellan fält och skog och vice versa... och inte minst: träna vinklar på fält!!

Så var det dags för budföring och det har gått hyggligt på träning även på långa avstånd men nu ville han inte springa så långt. Nu ska man ju ha i åtanke att en spaniel av jakttyp är avlad för att jobba 25-30 meter från föraren, så att springa iväg 100 meter från matte är definitivt inte i linje med generna för den här lille grabben. Det kan också ha spelat roll att han tydligen var lite nödig, eftersom han satte sig ner på vägen tillbaka in från budföringen och levererade en rejäl hög. Hm, det där med rastning på annan plats än hemma, har jag ju märkt av även i agilitysammanhang (jag gick med honom tidigare under dagen men då skulle man inte göra nåt).

Platsliggning med skott, där kändes det lite bra att vi fick en kantplats eftersom han var så mycket mindre än alla andra hundar i sammanhanget. Det är ett litet orosmoment att lägga en 12 kilos cocker mellan stora brukshundar på 25-40 kg, faktiskt! Det gick också bra, alla hundar låg fint. Det var faktiskt första gången Lazer låg plats med skott helt tävlingsmässigt dvs med mig på 50 m avstånd, vi har tränat momentet men med lite kortare avstånd.

Lydnadsprogrammet blev sedan en sorglig historia. Att lydnaden är en svag punkt det visste jag, men att han skulle missa moment som normalt sett sitter hade jag inte räknat med. Jag har en liten misstanke om att det var lite "slut i rutan" i huvudet efter spårarbetet, så det är nästa lärdom: Träna både spår och lydnad samma dag!

Totalt fick vi ihop 375 poäng, specialen hade gott och väl räckt till uppflyttning men det sprack som sagt rejält på lydnaden där det var 4 nollor i protokollet (krypet avstod jag eftersom det inte är i närheten av tävlingsfärdigt). Jag är dock jättenöjd med spårarbetet, han slet verkligen som en liten... hela spåret och med de förutsättningarna var det ju verkligen inte lätt vilket förmodligen avspeglades i det stora frånfallet redan på spåren (det var ju faktiskt 8 stycken som ramlade bort där i vår grupp).

Nu vet vi vad vi har att träna på under vintern, när det gäller spår, lydnadsmoment och "helhet", och så provar vi igen i vår!

Kul att träningskamraten M blev uppflyttad, grattis! Tack till L som följde med som "supporter"!

Att följa rutinerna...

Dags för årets höstförkylning. Den slog till med full kraft i måndags morse, igår var jag på jobbet och hostade och snörvlade, idag sitter jag hemma och jobbar för att åtminstone inte sprida ännu fler baciller till mina kollegor. Jag är liksom inte tillräckligt dålig för att sjukanmäla mig och lägga mig på soffan.

När jag var på jobbet igår så fick jag för mig att kolla igenom historiken i systemet som hanterar våra löner, frånvaro osv, för nog är det så att jag har en årlig höstförkylning...? Jomenvisst. Mycket riktigt. I den mån jag hade sjukdagar anmälda, så inföll de, åtminstone de senaste 3 åren, i oktober eller november.

Det drar ihop sig till tävling igen så det känns väldigt dåligt tajmat det här, både med tanke på själva tävlingsdagen och förberedelserna. Jag har ingen tro på att jag kan "fixa till" de moment som inte riktigt håller så mycket så att det blir någon märkbar förbättring så här sista veckan, men att åtminstone hålla igång lite känns som en nödvändighet med den här hunden. Han ska inte vila sig i form till tävlingarna, åtminstone inte i spår, blir jag mer och mer övertygad om. Nu har vi ju inte kommit till lydnaden i lägre klass ännu, så jag vet ju inte säkert hur det fungerar, men spårdelen känns det som - även på träning - att det är viktigt att vi håller igång regelbundet.

Så - här sitter jag nu och skriver testfall och sörplar honungsvatten. Också en typ av arbetsdag. :)

En man som heter Ove...

Det har bara hänt 2 gånger i livet (som jag kommer ihåg) att jag har gett upp läsningen av en bok - eller ja, två böcker då. Vi behöver inte gå in på vilka det är (kanske dags att ge dem en ny chans för det är många år sedan i båda fallen), men ibland träffar jag på böcker som jag har lite svårt att "fastna i". Fredrik Backmans "En man som heter Ove" var en sådan. Jag har lite svårt att se varför den här boken höjts till skyarna så mycket, men det kanske är min humor det är fel på. Alla känner vi väl någon som är som Ove (eller åtminstone känner till), den där lite fyrkantiga figuren som "kan själv" och "vet bäst". Ibland är vi kanske lite sådana själva, på olika sätt. Det var egentligen först efter halva boken som jag började le lite åt vissa av händelserna i Oves liv.

Men - eftersom det här är lite grann en sån där bok som "man ska ha läst" så okej då. Nu är det gjort. :)

Klubbmästare agility och ett par ljudböcker.

Dagarna bara susar förbi, jobba-promenera-träna lite hund-"livsuppehållande åtgärder".

Min envisa hälsporre (eller plantar fasciit om vi ska vara korrekta) i högerfoten har varit på behandling igen. Får hoppas att det hjälper den här gången, nästan 4 veckor efter den förra behandlingen hade jag precis börjat tro att "nu, nu har det äntligen läkt" när det "smällde till" en morgon igen. Blä. Idag kände jag dessutom ett visst obehag i vänsterfoten, som ju var den jag hade problem med för ett par år sedan. Neverending story, liksom?!

Vi tränar lite lydnad, mest hemma, lite spår (i skog eller på fält) och i måndags fick jag ett ologiskt ryck och körde till klubben för att träna agility för första gången på 2 veckor. Ologiskt för att jag samma dag lagt in anmälan till nästa spårtävling. Föregående agility"träning" var sista månadstävlingen, tillika sista deltävlingen i agility-KM och Lazer tog hem hela serien i medium. Ibland räcker det långt bara att delta... Jag noterade redan då att efter att i princip ha vilat från agilityn sedan föregående månadstävling (vi tränade ju inför den där lägretävlingen mest spår och lydnad) så var han riktigt "på" bland agilityhindren, bl.a. betydligt mer taggad på klätterhindren jämfört med föregående gång. Nu tränade vi ganska enkla kombinationer och jisses som det gick! Slalomingång med mig på ganska långt avstånd har vi inte tränat på sedan jag vet inte när... Jobbade lite med "tajta svängar" också - man vet aldrig om jag får för mig att prova att tävla officiellt igen och jag har ju egentligen sagt att OM det ska bli aktuellt, så måste vi ha hittat en säkerhet och trygghet i handlingen så att Lazer verkligen känner att han VET vad som händer - om jag "försvinner" så är det en bra idé att bromsa och kolla vart matte blev av, för då ska man troligen svänga... ;)

I lördags var vi ute och tränade spår på fält. På det ena fältet som ingick i Lazers spår var det en del nässlor, jag försökte undvika dessa när jag la spåret men eftersom min hund inte IPO-spårar (exakt i spårkärnan) direkt, så hamnade han så klart i nässlorna. Och då kunde man INTE spåra för det gjorde tydligen ont i trampdynorna! En annan svårighet var att bonden kört fram och tillbaka med traktor i spåret, det hade vi ju inte precis tränat på tidigare... Intressant.

I söndags skulle husse förbereda älgjakt (fixa med jakttorn och så) tillsammans med några jaktkamrater, jag passade på att lägga ett "reparationsspår" när det ändå inte bedrevs någon jakt på den marken. Visserligen fick det bli skog, men det verkade inte vara några bestående men. Innan jag körde till skogs pysslade jag med lite "höstbruk" hemma på tomten och råkade stoppa näven i ett nässelbestånd. Jag kan, efter den upplevelsen, förstå Lazers reaktion på lördagen!! Någonstans inbillade jag mig att nässlorna var lite mildare på hösten (det är de ju på våren) men där hade jag fel.

Innan gratisabonnemanget på Storytel tog slut (det ingick 3 månader när jag tecknade om mitt privata mobilabonnemang) hann jag tröska mig igenom ytterligare 2 ljudböcker. Jag återupptog bekantskapen med Jonas Moström, som tidigare skrivit deckare i Sundsvallsmiljö som jag har läst och tyckt om. När "Himlen är alltid högre" kom ut häromåret med en helt ny huvudperson blev jag nästan lite besviken, och läste annat. Nu visade det sig dock att i senaste boken, "Dominodöden", så knyter Moström ihop den nya huvudpersonen Nathalie Svensson med Sundsvallsgänget - poliserna med Johan Axberg i spetsen, och läkaren Erik Jensen. Alltså lyssnade jag på båda böckerna i rask takt. Jag tänker inte gå in så mycket på storyn, för att slippa spoilers så kan den läsas i vilken beskrivning som helst av böckerna på t.ex. Bokus.com. I båda böckerna växlar författaren mellan nutid och återblickar, ett relativt vanligt grepp i deckare. Vi läsare ges alltså kunskap som poliserna saknar, de får jobba sig fram till lösningen. Moström är klart läsvärd (eller lyssningsvärd).

För stunden håller jag faktiskt på och läser en bok i pappersform men det går lite "sådär". Jag har dock bara lämnat 2 böcker oavslutade genom åren så jag ska ta mig igenom den här också. Återkommer i ärendet. :)

Om att vara lycklig trots ett misslyckande - och årets mest upphaussade bok (?)

Vi börjar med boken. Jag funderade ganska länge (nåja) efter släppet av nya "Millenium"-boken, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, på om jag skulle "falla för marknadsföringen". Eftersom jag fick 3 månaders fritt Storytel (ljudböcker i mobilen) när jag tecknade om mitt mobilabonnemang i slutet av juni, så kom jag fram till att jag kunde ju lyssna på boken utan att betala ett öre. Då kände jag mig inte riktigt lika lurad... ;)

Själva storyn/upplägget kan man läsa på vilken boksajt som helst, så den lämnar jag därhän för att undvika att skapa spoilers. Kan dock säga som så att ganska tidigt började jag fundera i de banor som så småningom utvecklas till det centrala i historien. Det är tempo, högt tempo och jag blev faktiskt tvungen att lyssna om på den sista timmen för då blev det väldigt mycket på en gång, när alla trådar skulle löpa samman och bindas ihop. Lagercrantz har onekligen tagit i rejält - och lämnat öppningar för ytterligare en del... Tycker jag ser mer och mer av detta, att man avslutar med någon form av cliffhanger (även om den inte är så påtaglig här som t.ex. i Hjorth-Rosenfeldts böcker). Jag tror dock inte att detta är något man läser om man inte redan läst de 3 tidigare delarna (jag skulle till och med avråda ifrån det - återkopplingarna finns där och det underlättar helt klart att ha bakgrundshistorien med sig, och det räcker inte att ha sett filmerna då det finns en del väsentligheter som är utelämnade där...).

Igår, söndag, tävlade jag bruks för andra gången det här året. Varje gång jag ger mig ut i den världen känner jag att jag verkligen har saknat brukset! Nu var det lägre klass spår på programmet, precis som i april när jag startade på hemmatävlingen. Den gången var ju förberedelserna absolut inte optimala med tanke på att jag var så hårt engagerad i tävlingsarrangemanget (dag 2 = elitklassen, var mitt "slutprov" för att bli tävlingsledare). Troligen var det en bidragande faktor till att vi vimsade bort oss redan i första vinkeln = efter ca 100 meter, den gången. Fördelen med sådana händelser är ju insikten att "det här behöver vi träna på" och sommarens spårträning har därför fokuserats på vinkelträning i lite olika former. Igår var det alltså dags igen och jag drog startnummer 1 (lustigt nog hade jag drömt att jag drog just det numret på natten, dock var det en del andra komplikationer som tack och lov inte uppstod i verkligheten - min hjärna hade verkligen "party" där på natten). Vädret var väl milt sagt "så där" - när klockan ringde för uppstigning hemma hörde jag hur himlens portar öppnade sig, och lagom när vi parkerat i skogen hördes lite åskmuller. Nåja, vi har ju faktiskt tränat i alla möjliga väder (en klar fördel med att träna spår i grupp, har man bestämt med andra så blir träningen av, hävdar jag - det är mycket lättare att "fega ur" om det hällregnar när det bara är jag själv som "tänkt" träna...) så den biten bekymrade mig inte så mycket.

Påsläppet gick kanonfint, några yttepytte små kontroll-slag åt höger och vänster på sträckan men inget som var oroande eller påverkade betyget som blev 10 från båda domarna. Eftersom spåret gick utmed en väg och vi fick instruktioner innan vi åkte ut i skogen att spåren INTE korsade grusvägar (jag minns en tävling på min dåvarande hemmaklubb där jag förvirrat stoppade hunden 2-3 gånger vid en grusväg innan jag lät honom gå över - och hittade en apport) så var det inte så svårt att gissa åt vilket håll första vinkeln gick och den satte Lazer nästan klockrent genom en liten ringning. Ytterligare någon vinkel var så klockren den kunde bli - så nog har sommarens träning gett effekt! När vi hade samlat in 4 apporter (av totalt 8) så hände något... Spåret "försvann"? Någon sa efteråt att det inte är så konstigt i det vädret, jag tror egentligen att vi var på rätt väg MEN så tröt orken. Vi har inte tränat långa spår på sista tiden och begreppet spårkondition ska inte förringas! Efter en rejäl stunds vimsande och några försök att gå tillbaka till en plats där jag var hyfsat säker på att vi varit i samband med den där fjärde apporten, så konstaterade jag att tiden var slut, selade av och gick tillbaka i den riktning där jag var hyfsat säker på att bilarna stod. Och det stämde, hade inte gått så långt när jag fick syn på dem. Kändes riktigt skönt att jag har så pass bra "koll", kalla det lokalsinne eller skogsvana eller tacksam terräng men att slippa oroas (som en medtävlande) över att komma vilse är rätt gott. Tävlingen var därmed slut för oss men jag väljer att glädjas åt det fantastiskt fina arbete som Lazer utförde fram tills det "gick åt skogen"! Jämfört med den förra starten var det ju dessutom en förbättring med 400%, från 0 pinnar till 4. :)

Nu fortsätter vi träna spår och brukslydnad (och kanske några lydnadslydnadsmoment också), och siktar på nya tävlingar.

För att få reda på betyget på upptaget körde vi (tack L som följde med som support) till klubben, och när det bara var 3 kvar till lydnaden stannade vi och tittade på dem (och passade på att smygträna lite budföring med skott under platsliggningen).

Vi var alltså hemma igen vid lunchtid och det betydde "tid över" - jag gav mig iväg till stora växtbutiken och skulle "bara" köpa lite ljung... Kom hem med ett rejält lass höstblommor, ett par krukväxter och tulpan- och påskliljelökar?! Hur gick det till, liksom...? Jag som inte ens gillar att shoppa?? Eller är det KLÄDER jag inte gillar att shoppa... Jo, så är det nog. Blev lite tillfixat på framsidan av huset i alla fall, ska se om jag kan klämma in bilderna här.

Före...

Efter

Ungefär hälften av innehållet i den här lådan fanns redan.

Prydnadspumporna fick plats på trappräcket, lökarna får vänta tills dahliorna "tagit slut".

Nu gör jag slut…

Ungefär så skrev en kompis på Facebook när h*n var färdig med ”Stalker”, senaste alstret i Lars Keplers serie om kommissarie Joona Linna. Jag var själv precis inne på sluttampen av samma bok – som ljudbok – och kände ungefär samma sak. Nu får det vara nog.

Egentligen har jag nog funderat ända sedan jag läste ”Hypnotisören” vad det är som gjort att dessa böcker blivit så upphaussade. När det gällde just den nyss nämnda, första, så var det ju säkerligen detta med pseudonymen – men den detaljen avslöjades ju ganska snabbt.

Jag, och jag har noterat att fler med mig (det händer att jag läser recensioner på nätet EFTER att jag läst en bok), tycker att det tas i lite väl mycket av författarna. Visserligen heter det ju att de är inspirerade av internationella action-filmer men det blir lite för mycket när det utspelar sig i Sverige. Dessutom irriterar jag mig på den enorma detaljrikedomen – inte bara att mordoffren beskrivs in på minsta bloddroppe, utan även sådant som att ”hon hade på sig ett par rosa byxor från Tommy Hilfiger” (ja, nu kan jag inte gå ed på att det står exakt så någonstans i boken, men det är principen jag är ute efter). Jag struntar fullständigt i vilka märkeskläder som såväl huvudpersoner som offer har på sig?! Som någon sa – det känns mest som ett sätt att fylla på antalet sidor!

Recensenten i vår lokala tidning utropade i sin recension efter utgivningen (jo, den läste jag faktiskt redan då) ”spoilervarning”. Så jag får väl göra detsamma nu (sluta läs HÄR om du inte vill veta).

Var det verkligen NÅGON läsare som trodde att Joona Linna var död och inte skulle återkomma igen i den här, femte boken?! Nä. Tänkte väl det. Precis som att jag är helt övertygad om att författarparet kommer att hitta något sätt att tråckla in honom i nästa bok (för det lär väl vara en till på väg), oavsett avslutningen i den här.

Hypnotisören från första boken, Erik Maria Bark, återkommer i den här boken och jag kan instämma med den som skrev att författarna lyckas inte ens göra våra ”hjältar”, Erik och Joona, särskilt trevliga i personbeskrivningarna. Meningen är nog att man ska sympatisera med att de gör vad-som-helst-för-att-finna-sanningen men… nej. Det funkar inte.

Upplösningen går i tvåhundra knyck och är definitivt som hämtad ur någon internationell actionfilm (kan tänka mig några där man hämtat inspiration till olika delar). Trovärdigt? Nej… Men det kanske inte var det vi var ute efter här?

Om jag någonsin nämner att jag funderar på att läsa Kepler igen – påminn mig om det här blogginlägget, snälla!

Omstart?

Hela sommaren har passerat utan ett enda inlägg. Jag har, av flera skäl, minskat ner på föreningsverksamheten. Redan för ett par år sedan så sa jag "jag ska banne mig inte gå in i väggen pga mitt fritidsintresse". Den devisen var det dags att plocka fram igen...

Första semesterveckan hade jag ensam och kunde "lalla runt" hemma (och i skogen) bäst jag ville. La bl.a. lite krut på Lazers spårträning och fick bekräftat det jag misstänkt - den hunden spårar bättre, om han har spårat ett par-tre dagar i rad! (Ja, inte hela dagarna alltså, men ett pass om dagen under flera på varandra följande dagar.)

Jag förnyade mitt privata mobilabonnemang och fick 3 månader Storytel på köpet. Vissa böcker där finns som både e-bok och ljudbok, det visade sig att det var ju rätt praktiskt att kunna växla däremellan. Tyvärr är utbudet begränsat på det området, men när det finns, så är det bra. Testade även att låna en bok från vanliga biblioteket som e-bok och faktiskt läsa i mobilen, funkade riktigt bra det med. Det gäller ju att utnyttja erbjudandet, så jag har tröskat mig igenom en hel del ljudböcker under sommaren, kommit ikapp Anna Janssons serie om Maria Wern, Mari Jungstedts om kommissarie Knutas (kan man misstänka att hon är lite "färdig" med honom nu, eftersom det verkar ha påbörjats en ny serie?), Viveca Stens Sandhamnsmord, Liza Marklunds 3 sista böcker om Annika Bengtzon - och ungefär där började jag bli väldigt "mätt" på "ond, bråd död" och bröt av med några delar av "Damernas detektivbyrå". Jag vet att inte alla är så förtjusta i Mma Ramotswe och hennes vänner, men det är något med tempot, de oftast ändå ganska lindriga fallen som ska lösas, de privata förvecklingarna, som gör att jag återkommer till dem. När jag avslutat de delar som fanns tillgängliga hos Storytel, gick jag loss på Camilla Grebe & Åsa Träffs 2 senaste böcker om psykologen Siri Bergman. Den kompletta listan finns under "lästa böcker" och jag tänker inte försöka ge mig på några recensioner, kan bara konstatera att jag har ju läst alla dessa författare tidigare och de motsvarar förväntningarna ganska väl.

När B fick semester gick vi loss på renovering av sovrummet. I ett gammalt hus betyder det inte bara ommålning/tapetsering, bakom de gamla tapeterna fanns det nämligen tretex (stavning?) och den är nu övertäckt med gipsskivor (3 väggar) respektive nerriven pga dåligt skick och ersatt med gips (1 vägg). Lagom när vi kommit till fasen "spackling och slipning", smällde det till i min rygg och ryggskottet var ett faktum. Extremt dålig tajming. Då hade dessutom min hälsporre vaknat till liv någon vecka tidigare (och jag lyckades faktiskt få tag i en sjukgymnast som behandlar med stötvåg, som funkade bra för 2 år sedan). Det har senare visat sig att det inte var "vaknat till liv", då det är andra foten den här gången! Fick tag i en vikarierande kiropraktor till ryggen och lagom till semesterns slut började jag bli fullt återställd.

Mitt i renoveringsprojektet hade vi planerat in 5 dagar i husvagnen på Öland, det var ett välkommet avbrott och precis vad vi behövde.

Väl hemma lyckades vi bli hyfsat klara med sovrummet efter en mardrömssejour med en sängstomme från Ikea. Vi har köpt en hel del på Ikea under årens lopp, och minnesbilderna från barndomen när pappa svor över saknade skruvar osv, har inte bekräftats. Den här gången uppstod dock problem av större kaliber. För att göra en lång historia kort (som inkluderade 2 besök på varuhuset i Helsingborg och närmare 50 minuter i kö till kundtjänst) så visade det sig att en väsentlig skruv var för kort. Lösningsförslaget "fixa det själva med vinklar" och "halva priset tillbaka" tog vi ganska snabbt. Men det gick en hel arbetsdag (8 timmar) innan vi ens kommit till början av den monteringen (eftersom problemen uppstod i första monteringsmomentet).

En stor fördel var att det blev en massiv rensning bland kläder och annat, men fortfarande står det några lådor som ska sorteras... Det får bli höstens projekt!

Jag har försökt mig på att tävla lite agility med Lazer men nej, det går inte något vidare. Trodde jag hittat en lösning på startproblemen genom att "starta samtidigt" och det har funkat skapligt, men fortfarande är han väldigt tveksam till klätterhinder (där fick jag dock en ledtråd häromdagen - möjligen är det domarens närvaro som stör) och om det är kraftiga svängar där hindren försvinner och jag hamnat efter så att vägen inte är uppenbar - då lägger han av. Osäkerhet, så klart. Får fundera på hur vi kan träna detta - det handlar ju om att göra signalerna så tydliga så att han verkligen VET vad som ska hända, men för stunden har jag bestämt mig för att satsa på annat och anmält oss till lägre klass spår. Lydnaden lämnar fortfarande en del övrigt att önska, det erkänns, men först ska man ju runt spåret. Enligt källa i arrangörsklubben så är det lika många anmälda som de har möjlighet att ta, så jag "stjäl" inte någon plats för någon annan heller.

Har lyckats ha några härligt obokade helgdagar under augusti och lagt mer krut än vanligt på såna små detaljer som att laga "riktig" mat i veckorna. Vi har även promenerat mycket i skogen, det gäller att passa på nu när det fortfarande är ljust på kvällarna! Min fot är fortfarande inte riktigt okej, så Tjejmilen på söndag blir en lång promenad.

Den gångna helgen besökte vi jakt- och fiskemässan på Bosjökloster på lördagen och bruks-SM i Malmö på söndagen. Det sistnämnda fick inte precis min längtan efter att tävla bruks att minska (en klubbkompis konstaterade att "nu vill du ha en schäfer och köra IPO", mja kanske inte riktigt...). Ska bli kul att prova det igen i alla fall. Nu lägger jag lite mer fokus på egen hundträning framöver helt enkelt.

Fokus på rätt saker?

Inte helt sällan får jag/vi frågan - hur hinner du/ni med allt? Sanningen är väl att - det gör jag/vi inte.

En vis man sa för många år sedan i ett föreningssammanhang följande: "Att prioritera är att avstå". Men när jag börjar inse att jag avstår från saker jag väldigt gärna vill göra, då är det nog dags att prioritera om!

Inte helt sällan är det våra egna hundar som blir lidande, när vi engagerar oss i kurser, tävlingar och annat. Emellanåt funderar jag onekligen på om jag kunde ha kommit längre rent tävlingsmässigt, om jag lagt ens hälften av den tid som jag lägger på andra människor och deras hundträning/-tävling, på min egen träning istället?!

Sen är det ju faktiskt så att det inte helt sällan är vanliga enkla bas-saker i vardagen som blir lidande; när man letar underkläder i torktumlaren för att det inte hunnits med att vika tvätt och lägga undan den på rätt plats eller när man blir stammis på det lokala gatuköket för att man inte hinner laga mat...

Ordning i leden och de senaste dagarna har hundarna fått ordentliga promenader och vissa doser lydnadsträning (jag noterar glatt att Lazer börjar fatta idén med momentet kryp, än så länge "bara" med targetsticka men det tar sig...). Igår tog jag mig samman och promenerade med två hundar för att sedan jogga en sväng med den tredje, medan husse pysslade med annat på hemmaplan.

Återigen noterar jag att jag mår förbaskat bra när jag får "röra på fläsket" i lite högre tempo än promenad-dito. Dags att få ordning på den delen av vardagslivet också. Basta.

Det som inte dödar - härdar

Den senaste tiden har av olika skäl varit rätt tung. Det har varit flera saker som staplats ovanpå varandra och det har varit mycket tankar, samtal och känslor. (Nej, vi ska INTE separera utan det handlar om helt andra saker)

Återigen konstaterar jag, som jag gjort många gånger förut, precis det som står i rubriken: Det som inte dödar - härdar. Det är faktiskt så att jag har överlevt tunga perioder i mitt liv förut - och varje gång reser jag mig. Ibland visar det sig i samband med dessa perioder vilka vänner som är de verkliga vännerna och den här gången kom det lite oväntat stöd från en gammal vän som jag inte träffat på säkert 15 år eller så (ibland är faktiskt Facebook lite fantastiskt, även om där också finns gott om dravel och dynga).

Och mitt i allt så går livet vidare, med jobb, hundpromenader och "livsuppehållande åtgärder" (ja ni vet, städning, matlagning, gräsklippning, disk, tvätt osv).

Det är jobbigt att ha ledig dag

Idag har jag haft semester och det är som vanligt jobbigt. Började med besök hos  kiropraktorn, fortsatte till veterinären för att fiska upp ett journalutdrag (inte riktigt ett regelrätt intyg, men borde räcka för återbetalning av startavgifter), gjorde lite småinköp och ägnade resten av dagen åt diverse pyssel hemma.

Nu ikväll har jag och Lazer varit på klubben, lite efter-administration av helgens tävlingar och lite lydnadsträning fick det bli.

Letar fortfarande efter ord...

Har suttit och tittat igenom lite sidor med "kloka ord och citat" för att försöka hitta något som kan hjälpa mig att sätta ord på mina känslor. Det går trögt, antagligen för att det är så mycket som rör sig inom mig för stunden så det är svårt att sammanfatta. Ett par saker som jag har hittat är dock dessa som stämmer bra in på en del av de saker som inträffat den senaste tiden:

 

 

Ibland finns det inga ord...

Normalt brukar en mening som rubriken här betyda att någon blivit allvarligt sjuk eller gått bort. Men, ibland är det faktiskt mindre dramatiska händelser än så, som gör att jag blir lite ordlös. Med tanke på att jag redan i 13-årsåldern blev utnämnd till "snackpåsarnas drottning" av min skidlärare, så kan man väl säga att trenden har hållit i sig. Det är inte ofta jag blir tyst, vare sig i tal eller skrift. Men just nu så har jag faktiskt tappat lusten att använda ord.

Vänstervarv och förvirrat spårarbete

I lördags var det inofficiell utställning på klubben. Kompiz anmäldes till den med tanken att husse, för en gångs skull, skulle ranta runt i ringen med sin egen hund. Otto var det ju alltid jag som visade på utställning... Men så kom det jobb i vägen när det var ringträning och alltså blev det mitt jobb att visa även Kompiz. Inte helt oväntat åkte vi ut utan HP = ingen BIR-rosett även om vi var ensamma i rasen. "Han har inte riktigt blivit karl ännu" var domarens sammanfattande kommentar. Det fanns givetvis bra delar i kritiken också, men i det stora hela så "lite för tunn" kan man väl säga. Otto var ju inte heller i "toppskick" när han var i den ålder som Kompiz är i nu, utan det var något år senare som det första utställningscertet rasslade in. Men det var roligt att vara med, som det heter!

Igår söndag blev det lite spår, på öppen mark som omväxling (trots att vi bor i Skåne tränar vi förvånansvärt ofta spår i skogen). Om det var underlaget, att vi inte tränat sedan tävlingen för 2 veckor sedan, att minst 2 harar skuttade omkring i markerna eller vad, det låter jag vara osagt. Men när vi lyckas vimsa bort oss på ett spår som jag själv har lagt ut, då är det ILLA... Lyckades till slut styra upp det hela så pass så att vi fick ett nytt påsläpp och ett okej avslut (inklusive en vinkel som blev riktigt bra faktiskt). Fick med mig lite mer att fundera på nu, och min teori om att spåra MYCKET med denna hund behöver verkligen testas. När jag nu ska hinna med det?? (Betvivlar att det går att minska arbetstiden på jobbet med bibehållen lön)

Var sak har sin tid?

Redan för runt 10 år sedan, när jag hade börjat med agility med Hampus, var det ganska uppenbart för mig att jag INTE skulle in i cirkusen som åker land och rike runt för att tävla. Jag har liksom gjort det rejset en gång förut, när jag tävlade kanot, och är inte särskilt sugen på att göra det igen. När det gäller hundtävlingar har jag alltid haft principen att man ska kunna köra fram och tillbaka över dagen dvs max 2 timmars körning enkel väg. Det kan i o f s betyda att man får stiga upp rejält tidigt om det är samling eller banvandring redan kl. 7. När gamle Simba blev uppflyttad ur lägre klass spår var det en sån tävling - samling kl. 7 i Skutskär, jag bodde i söderförort till Stockholm = avfärd hemifrån vid halvfem på morgonen (ville ju gärna ha några minuter till godo). Just den resan var ju värd det, eftersom vi som sagt kom hem uppflyttade.

I år har jag ju bestämt mig för att hålla tävlandet nere och inte åka runt på varenda agilitytävling som finns på någorlunda rimligt avstånd under våren, utan istället satsa på att träna spår och välja ett fåtal agilitytävlingar där jag tror att förutsättningarna för Lazer är bra dvs inte allt för trånga tävlingsplatser, luftigt runt insläppet till banorna osv. Ser hur flera av mina agilitytävlande vänner på Facebook skriver saker i stil med "Äntligen är säsongen igång", "följande helger är räddade = anmält till tävlingar" osv. Själv känner jag mest att det är rätt skönt att INTE vara uppbokad på tävlingar varje helg... Kanske är det så att både jag och Lazer behöver en paus från agilityn?!

Nu är vi ju på inget sätt sysslolösa för att vi inte tävlar. Imorgon är det inofficiell utställning på klubben och Kompiz är anmäld. Han har inte varit i närheten av en utställningsring sen vi var på valputställning när han var 4-5 månader, och meningen var att husse själv skulle visa sin hund - i synnerhet som det erbjöds ringträning inför evenemanget. Men så blev husse fast på jobbet just den kvällen... Jag har ju misstänkt ända sedan jag anmälde hunden att det skulle bli så här dvs att jag kommer att ranta runt i ringen. Men jag tycker ju faktiskt att det är lite kul och Kompiz verkar vara en naturbegåvning. Tyvärr är han ju väldigt hög så jag tror inte att han kommer göra sig på en officiell utställning, men någon gång ska vi prova det också.

Och för övrigt så HAR jag faktiskt anmält Lazer till en agilitytävling om några veckor. På ett ställe där jag tror mig veta att det är gott om plats och finns alla chanser att inte behöva "trängas" före start, då jag blivit mer o mer övertygad om att det är sånt som påverkar litet lakritstroll negativt. Vi får väl se.

Jag har en del funderingar kring spårarbetet också, som ska testas under våren och sommaren, och så försöker vi tävla igen i slutet av sommaren/början av hösten.

Alltid lär man sig något

Då har det gått lite drygt en vecka sedan jag och Lazer debuterade i lägre klass spår. Efter ett upptag som jag själv inte upplevde som helt lysande, men domarna betygssatte med 10-10, så hittade det lilla lakritstrollet en pinne och sen... vimsade vi bort oss totalt och så var den tävlingsdagen slut. Själva upptaget får jag dock glädjas åt för det har ju tidigare funnits problem med att "fästa" på spåret. Jag tror att problemet som uppstod sen var att han helt enkelt sprang igenom en vinkel och när jag fattade att det var så var det för sent. Alltså: Träna vinklar är vad vi ska göra framöver! Och försöka sänka tempot lite, galopperar man fram på det sätt som Lazer gör, så är det lätt hänt att nosen inte hänger med. En sak som jag skulle vilja testa just när det gäller fokus och tempo är att spåra flera dagar i rad. Vi har tyvärr inte haft möjlighet till det på länge, om vi ens någonsin provat, och det skulle vara intressant att se vad som händer. Ett litet projekt för semestern, om inte annat!

Jag var inte ensam om att vimsa bort mig i skogen. Av 10 startande (5 lägre och 5 högre) så var det 1 lägre och 2 högre som kom vidare till lydnaden. En högre hund kom visserligen runt spåret, men på för lång tid (för er som eventuellt inte är helt hundnördiga bland mina läsare, så får man inte hålla på hur länge som helst utan det finns tidsbegränsningar). Så man kan säga att jag var inte ensam i alla fall. Fick även höra i efterhand att den ena domaren sagt något i stil med att "den ska det bli kul att se på lydnaden" när jag släppt iväg Lazer. H*n konstaterade även, medan jag höll på och selade på, satte på mig handskar osv, att "han tycker nog att matte är lite långsam". Jo, det tyckte han säkert...

Nu har vi provat, och vet vad vi behöver träna på i skogen - när det gäller lydnaden så hade jag det ganska klart för mig redan tidigare. I lördags åkte vi till jaktskyttebanan och tränade platsliggning på parkeringen. Teorin att det är kombinationen skott + synintryck av människor förstärktes klart när det gick bra att ligga med hakan i backen så länge man (liten svart hund) inte såg någon, men när det kom en "färdigskjuten" man och gick till sin bil så åkte huvudet upp. Nyfiken i en strut, verkligen! När vi ändå var på det hållet så blev det ett lydnadspass på klubben också, vädret var ju strålande bra.

Senaste agilitypasset, för en vecka sedan, pekade mot att det kanske har varit bra att ha lite mindre fokus på agilityn, återigen fanns det tendenser till tjuvstart och även om DET i sig (som jag nog skrivit tidigare) absolut inte är något jag vill uppmuntra, så känns det ändå bra på något sätt med den här hunden - att han VILL iväg, eftersom det är där vi haft problem.

Någonstans på tågresorna i länet har jag även lyckats läsa ut ytterligare en Karin Fossum-deckare, mordet på Harriet Krohn. Jag vet inte riktigt varför, men den grep aldrig riktigt tag i mig! Kanske för att det är en sån deckare där författaren till stor del ger oss historien ur gärningsmannens perspektiv, jag tror att jag har lite svårt för sådana vinklingar. I synnerhet när personen ifråga vill frånsäga sig allt ansvar - det är bara en massa otur som fört honom dit där han hamnat. Jag är en sån där trångsynt person som hävdar att man har val, åtminstone för det mesta.

I lördags var det även dags för min födelsedagspresent, som legat på vänt sedan i februari. Ibland får B små snilleblixtar, så vi var på Helsingborg Arena och såg Chess in Concert. För mig som verkligen älskar den musiken, var det en perfekt present! Ståpäls till många av numren, och Philip Jalmelid är definitivt en värdig arvtagare till Tommy Körberg när det gäller "Anthem". Jag såg ju den svenska versionen på Cirkus i Stockholm för... många år sedan, med just Körberg i rollen som ryssen. Pampigt med stor orkester, men som det stod i någon recension från någon av de tidigare föreställningarna, tyvärr drunknar sångarna vid några tillfällen i musiken. Men - det kan jag stå ut med.

Plötsligt händer det?!

Igår var det dags att förbereda lydnadsplanen inför helgens tävling. Lördagens tjänstgörande tävlingsledare (TL) och jag sammanstrålade och mätte, märkte ut punkter och avslutade med att "provköra". Det var, kom jag på, första gången som Lazer gjorde hela programmet tävlingsmässigt för bruksets lägreklass! Kanske värt att tänka på för framtiden, liiite mer tävlingsmässig träning är nog inte fel. Hur som helst så gjorde han ett okej program, där framförgåendet var dagens positiva överraskning. Innan vi började så sa jag nämligen åt M (TL) att "framförgåendet kan han knappt och krypet kan vi hoppa över helt". Hon tyckte att jag i a f skulle försöka med framförgåendet och döm om min förvåning när det lilla lakritstrollet gick ut i kopplets längd och gick framför mig hela de 25 meter som reglerna säger! Lite snusande och lite stret, det kan jag ta! Bara att hoppas att detta håller i sig imorgon.

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas i det här med föreningslivet, vilket emellanåt förvånar mig själv lite. Igår fick jag ett telefonsamtal från en person som ville efteranmäla till klubbens agilitytävling, jag förklarade att det som står på anmälningssidan - att vi inte tar efteranmälningar - gäller. "Inte ens om man är medlem?" Lite förvånad blev jag över att vi tydligen har agilitytävlande medlemmar som jag inte känner till, men raskt hävde jag ur mig att "ja då kan ju läget bli lite annorlunda om du kan ställa upp som funktionär också". Varvid personen började humma om att DET gick ju inte för bla, bla, bla. Och det är nu som jag undrar (men alltid glömmer att påpeka/fråga) hur den som säger så tänker. Om alla resonerar så, att jag kan inte vara funktionär för att... Då blir det inga tävlingar!!! Kalla mig envis, trångsynt eller vad ni vill men - utan funktionärer så blir det inga tävlingar. Jag är full av beundran för de tappra själar som ställer upp som funktionärer utan att själva hålla på och tävla, ni är guld värda för alla tävlande och för klubben som arrangerar!

Förberedelser för spårtävling

Det drar ihop sig till spårtävling på klubben och som vanligt blir det hektiskt de sista veckorna. Jag vet inte riktigt om det var jättesmart att anmäla mig själv och Lazer till lägreklassen på lördagen, när jag dessutom ska agera biträdande tävlingsledare för eliten på söndagen. Det är mitt sista praktiska prov och sen ska jag vara klar som TL. Att både förbereda eget tävlande = träna, och att var bitr-TL = hjälpa nya spårläggare på vägen osv, betyder att det är en del annat som blir lidande..

Idag t.ex. körde jag direkt efter jobbet ut i skogen för att hjälpa en av spårläggarna, det tog ett par timmar (lyckligtvis har jag ett skapligt flexsaldo att ta av efter tidigare jobbintensiva veckor). Direkt därifrån till klubben och lite träning av egen hund samt lite föreningsadministration = uppdatera deltagarlistor och annat (tjänstgörande TS är bortrest under påsken så det verkade enklast att jag tar den delen - också... nu kan man verkligen börja fundera "hur tänkte jag där"). Dessutom har jag en kursstart imorgon som skulle förberedas.

Jag har lärt mig en del under de här veckorna kan jag ju lugnt säga. Hoppas nu bara att vi får fortsätta ha våra spårtävlingar på samma marker nästa år, för nu har vi ett ganska skapligt gäng möjliga spårläggare.

Nånstans i hanteringen har jag lyckats stifta bekantskap med Karin Fossums författarskap. Det var ytterligare en bok som jag inte riktigt vet hur den hamnat i min "att läsa-hög" men den funkade bra. Jag hade mina misstankar om upplösningen - men jag tror att ibland är det författarens mening, att styra läsarna i "rätt" riktning. Har sett samma fenomen hos andra författare.

I förra veckan var det konferens med jobbet, med bl.a. fokus på personlighetstest enligt Myers-Briggs (den intresserade rekommenderas att googla). Jag tycker ju att sånt är väldigt intressant och jag tror det var flera i enheten som fick lite aha-upplevelser.

Full fart!

Ja, så är läget i sammanfattning här.
De senaste veckorna har varit tämligen fullbokade och det var nästan så att det var lite skönt när föreläsningen som skulle varit på klubben häromveckan, blev inställd pga sjukdom. Det hade varit liiiite mycket den veckan nämligen.

Helgerna har gått åt till väldigt mycket hundträning faktiskt, söndagarna är numera vikta till spår- och skotträning. Det sistnämnda visade sig ju att det var ett litet "problem" - i form av en viss skott-tokighet hos den lilla svarta hunden... Att LIGGA stilla när det smäller, nä, det var för svårt... Sitta, det går hyfsat. Här har vi lite att jobba med, som jag inte alls trodde skulle bli ett problem - vi har ju minglat runt ute vid skjutbanan när husse har varit där och övat och då låg det lilla djuret! MEN då såg han inte skytten eller några andra synliga retningar i närheten.

Spåren har gått som på räls nu några gånger på rad så tydligen ligger det nåt i det där med att det är bra att träna?!

I lördags hade vi återträff med fem åttondelar av gänget från höstens lydnadskurs + instruktören Kati. Nyttigt och roligt som alltid när man kommer iväg på kurs själv!

Har kommit igång med att läsa lite igen och jag vet faktiskt inte riktigt hur boken "Dumpa Matthew" av Jane Fallon hamnade i min "att läsa-hög". Tror det var någon som slängde den åt mig i nåt läge när jag muttrade om att jag behöver läsa nåt annat än deckare. I baksidestexten görs jämförelser med Bridget Jones dagbok och... mja, kanske inte riktigt men... Nåja.

Historien handlar om Helen, som har ett förhållande med en gift man. Som de flesta älskarinnor tjatar hon om att han ska lämna sin fru och - plötsligt händer det. Men då börjar Helen att tvivla. Samtidigt så råkar hon bli vän med frun i fråga. Upplagt för förvecklingar... Vissa saker i händelseutvecklingen var ju ganska givna kan jag känna men inte allt. Så - som ren underhållning, helt okej.

Ikväll har det för övrigt tränats agility, för första gången på länge byggde vi en bana. Jag gick in med inställningen att, trots att det var en klass 1, dela upp den och köra bit för bit. Och jisses så bra det gick! Den lilla svarta hunden sprang som en oljad blixt. Mindre bra var den lilla flygturen från vippen men då blev det "gör om gör rätt", vilket han gjorde med glädje och fart. Det var nästan en tendens till tjuvstart och det är ju inget jag vill ha egentligen, men att se att han verkligen VILL springa värmer mattehjärtat!

Bloggtorka, milt sagt

Bloggen är inte död men jag har prioriterat andra saker, kan man väl lugnt säga.

För 1½ vecka sedan slog blixten ner för andra gången i samma familj. Vännen J lämnade livet hastigt och oväntat i en hjärtinfarkt. Plötsligt står sonen W ensam utan föräldrar. Ofattbart och tragiskt, min hjärna förstår men hjärtat vill inte göra det.

I övrigt har det tränats hund, framför allt spår, under början av året. Lite lydnadsövningar och några agilitypass har det också blivit. Och så blev Lazer och Otto kastrerade i början av februari = lite "sjukskrivning" medan såren läkte. För Ottos del handlade det om en förstorad prostata, vilket konstaterades redan i slutet av juli - men då var det liksom inte läge inför jaktsäsongen. För Lazer handlade det mer om en del beteenden som jag hoppas att vi ska råda bot på - jag har sett tendenser till att han slängt lite fööör långa blickar efter tjejer (och löptiksmattan) på agilitytävlingar och börjat fundera på om vi har ett samband där med hans tendenser att "säcka ihop". Vi får se vad som händer framöver, jag tänkte försöka tävla lite spår nu under våren och i den mån det ska tävlas agility ska jag välja tävlingsplatser med omsorg eftersom jag också misstänker samband med trängsel. Jag har ju haft en hund tidigare som haft "scenskräck" (Hampus).

Jag har också startat en valpkurs tillsammans med L, nu har vi 2 gånger kvar.

Det har inte blivit så mycket böcker lästa trots att jag åkt en hel del tåg eftersom det för stunden är mycket jobb i Malmö, den gångna veckan och kommande vecka handlar det om heltid på plats för tester. Däremot så har jag lyssnat mig igenom alla sommarpratare från 2014, och vinterpratarna. Många intressanta "prat" och en och annan lärdom...

Har hunnit med en utflykt till föräldrar och bror med familj i 08-land också. Det har ju sina sidor att bo långt bort när föräldrarna åldras. Inga akuta krämpor just nu, men man vet ju aldrig uppenbarligen.