Hoppsan då!

Där gick visst nästan en hel vecka utan en rad i bloggen. Ja, tiden har väl helt enkelt inte räckt till.

Eftersom jag har antytt vissa saker på andra håll, får jag nog ta mig i kragen nu och skriva lite!

I tisdags var det i alla fall agilityträning. Ytterligare några av höstens kursare slöt upp denna gång, en av dem med en hel hög med olika banförslag i näven - varav ett egenhändigt ritat. BRA - det är det här jag vill, att alla ska börja "tänka agility" själva!! Vi tittade igenom förslagen och så valdes en bana ut. Eftersom balansen och vippen är på renovering, blev det dock en något modifierad version... Men det gick det med! Alla trasslade sig runt banan efter sina förutsättningar - precis som förra gången var det fritt val att köra hela banan eller bara någon del av den, eller starta på mitten, eller... Den här gången tog vi även ut nummerskyltarna. För egen del körde jag hel bana med Hampus och hade en idé om att försöka prova att köra högerslalom - det börjar ju fungera hyggligt när vi tränar det separat, tycker jag. Men se det skulle jag INTE ha tänkt. Plötsligt fick han för första gången på flera år, total snedtändning och gick in fel i första porten. Troligen visade jag väl något konstigt med kroppen. I övrigt var det "vanliga Hampus" dvs segt och snusigt i början och bra fart mot slutet. Jag funderar skarpt på att börja jobba ENBART "backchaining" med honom så att han fattar att det FINNS en belöning i slutet - även om det är en hel bana "i vägen". Det verkar ju som att polletten ramlat ner på att det finns något i slutet - när det är 5-7 hinder kvar, typ. Men, så inträffade då det märkliga. Andra gången vi skulle springa, så var det "Hampus överträffar sig själv". Bra fart redan från start och en fin slalomingång (den här gången valde jag dock medvetet att köra på säkerhet = vänster). VAD gör jag annorlunda andra gången, är min fundering?! För det måste ju vara något med hur jag rör mig, vad jag säger osv, som ger denna jätteförändring?! Tyvärr så höll den enda som jag tror kunnat se någon skillnad, M som är uppe och kör klass II men har hängt på träningen, på och förberedde sin hund. Videokamera är helt klart något som står på önskelistan...

Jag tog även ut Otto och lät honom springa lite. Ja, jag skriver "lät" för att påstå att vi sprang banan tillsammans är att ta i. Han valde helt klart sina egna vägar på flera ställen. Men roligt har han. Och på ett ställe, en böjd tunnel där båda ingångarna faktiskt "borde" varit inbjudande, valde han klockrent rätt ingång. Det var nästan så jag började fundera på om han fattat att där nummerskylten står, där ska jag in? Eller läste siffrorna just i den svängen?

I torsdags var det dags för budgetmöte på klubben. Ett förvånansvärt snabbt och lätt möte med tanke på det tunga ämnet. Men med bra underlag från sektorer och kommittéer och en duktig kassör som gjort en sammanställning och förslag, så var det bara att klubba igenom budgeten. Skönt!

Igår var det julbord för instruktörerna (med respektive - men i vårt fall är vi ju redan där ändå båda två så att säga). Trevligt att träffas, äta och umgås. Tempot på ätandet var kanske lite i högsta laget ett tag - vi började nästan fundera på om det fanns någon outtalad sluttid som vi skulle passa. Ostbrickan tror jag det var många som "missade". Men som sagt - trevligt var det, och vi lyckades prata en del annat än hund också. För andra gången samma dag blev det bl.a. lite tjejnostalgi - tänk vilka tidningar vi läste i tonåren; Min Häst, Starlet och allt vad det var... Tidigare på dagen var det en kollega som varit på sin dotters skola och konstaterade att "det var som att bli förflyttad in i TV-serien Fame"... Ack ja, det glada 80-talet... :-)

Idag är det dags för agilityträning i dagsljus. Vi fick dock snö igår också så vi får se hur det går. Förhoppningsvis blir det inte allt för halt och är hindren fastfrusna får vi väl improvisera... :-) Ridhus känns ibland som ett lockande alternativ den här tiden på året, men då ska man transportera hinder och allt. Suck.

För övrigt så har jag nu bestämt mig för att lägga Hampus lydnads"karriär" på hyllan. Jag ger helt enkelt upp med rutan. Han fyller ändå 9 år i vår. Eventuellt lånar jag Otto av husse och hittar på lite "bus" med när det gäller de bitarna. Den som lever, får se. Det känns som att det är lättare att köra agility på "hobbynivå" än lydnad. OK, man kan köra lydnad utan krav på precision osv också, så jag ska ju inte säga att det här är hugget i sten, jag kanske får tillbaka lusten när mörkret börjar ge med sig och det blir ljusare och varmare.