Jätteförkylning och annat "elände"

Husse kom ju hem i slutet av förra veckan med en jätteförkylning, till slut gick han t.o.m till doktorn och det vill inte säga lite. Inte helt oväntat slog ju virusarna naturligtvis till även mot mig. Märkligt nog verkar det dock som att i vår familj är det på den är punkten omvänd ordning mot hos många andra: det är jag som blir mest sjuk. Osedvanligt dålig tajming att ligga hemma och hosta när det är första mötet med nya avdelningen på jobbet men vad göra, liksom... Dessutom är det fantastiskt vårväder ute, igår var nog temperaturen uppe på närmare 15 grader gissar jag (var ju tvungen att gå ut med Lazer på tomten några gånger även om jag största delen av tiden låg nerbäddad i soffan).

I förra veckan fick jag förhandsbesked (min chef sitter med i arbetsmiljögruppen på jobbet) på att det kommer att utfärdas ett totalt hundförbud på kontoret. Någon har uppenbarligen tröttnat på mig och andra hundägare... (Chefen var noga med att påtala att det inte var jag som utpekats på något vis, utan att det handlat om generella ordalag.) Det intressanta är att jag nästan skulle kunna göra en lista på vilka personer som skulle kunna ligga bakom "anmälan" - jag vet ju vilka som INTE har lett fånigt åt Lazer utan snarast snörpt på munnen. Jag är inte helt övertygad om att dessa personer ens är allergiska själva, även om det naturligtvis fanns med i paketet. Trist, men inte oväntat... Det var kul så länge det varade, så att säga. Nu har det ju blivit så pass milt så att sätta ut Lazer i hundgården bekymrar mig inte särskilt mycket, vi började med "inskolning" redan tidigare när det varit vackert väder och han verkar inte lida särskilt.

Som om det inte var nog med min förkylning så brakade lilleman rakt in i vår trapp igår och slog sig uppenbarligen ganska rejält. Som han skrek, jag trodde minst att det var något som var brutet. Men ganska snabbt skuttade han ändå omkring på alla fyra igen om än något haltande, och vi har klämt och känt och om något var riktigt trasigt borde vi fått mer reaktioner än vi fick (inga alls). Idag är han fortfarande lite småhalt men pigg o glad, så det var nog inte så farligt ändå. Redan tidigare har han gett vissa tecken på att vara lite "ömhudad", ibland kan han pipa till till synes tämligen omotiverat. Jag försöker dock se till att ta på koppel när vi går ut på rastningsstunder, även om det bara är i trädgården, för att hålla honom i så mycket stillhet som möjligt. Nu finns det ju de som hävdar att valpar inte ska gå i trappor men jag hör faktiskt inte till dem. OK, han behöver ju inte kasta sig utför trappen utanför dörren men att hålla honom borta från att springa uppför (vilket var vad han skulle göra, men uppenbarligen missbedömde avståndet på något sätt) trappen är på gränsen till omöjligt - om vi inte ska hålla honom i koppel hela tiden.