Igår läste jag ut min senaste ”icke-deckare” bok, Isabel Allendes Andarnas Hus. En fantastisk släktkrönika, full av starka kvinnor, och som spänner över en lång tidsepok. Egentligen är det bara på sporadiska ställen, i samband med världskrig och mot slutet av boken när militärkuppen i Chile inträffar, som man riktigt kan få kläm på när i tiden händelserna äger rum. Det jag har lite problem med – som vanligt när den typen av stilgrepp tas – är när det hoppar mellan olika berättare/berättarformer. Men i det stora hela – vad ska man med deckare till, när det finns så här välberättade historier?! Visst, det finns våld och dödsfall här med, men det är ju inte det som är historiens fokus. Nu vill jag se filmen också men den verkar vara svår att få tag på. Kan mycket väl tänka mig att Jeremy Irons är som klippt och skuren för rollen som Esteban Trueba!!
Nu infinner sig frågan – läsa de 2 deckare som ligger på hög hemma, eller gå till biblioteket och låna en ”seriös” bok till? Dessutom har jag ju hoppat på det sommarsköna bokbytet och hoppas ju så klart på något ”icke-deckarmässigt” där… Det är ju några veckor kvar till semestern så en del pendlande = lästid blir det ju.
Det har för övrigt sina sidor att vara ”jägarhustru” (eller -sambo, om man nu ska vara petig). Frågan är hur många kvinnor i min sits som ställer upp på följande – om de inte som jag är hyfsat hundintresserade själva!? Hur som helst, husse och en av hans jägarkamrater fick igår kväll för sig att de skulle ut och vaka på vildsvin. Dock utan att ta med sig eftersökshunden (Otto) eftersom den här jakten inte ligger mer än ca 20 min körning hemifrån. Kvart i tolv på natten, lagom när jag tänkte gå och lägga mig, ringde min mobil. Det tog mig en stund att lokalisera den eftersom den låg kvar i en jackficka sedan tidigare på dagen. Inte helt oväntat var det husse, och budskapet var ”vi behöver Otto”. Jaha, inte mycket annat att göra än att kränga på sig en jacka, skor och lasta ut hunden i bilen. Otto är en BRA eftersökshund, framför allt i de här situationerna där man kanske inte har så mycket att gå på. Låter man bara honom söka fritt, så hittar han det påskjutna viltet. Även denna gång (jag har ju varit med vid ett liknande eftersök tidigare) var grisen död när han hittade den. Här är hans egenskaper som ”dödskällare” suveräna! Inget tvivel om var någonstans bytet finns. Sen vidtog baxande av vildsvin till bilen, och att hålla styr på hunden som ville fortsätta skälla på ”sitt” byte. Det sistnämnda, tveksamma, nöjet föll på min lott. Så småningom var vi alla fall tillräckligt nära bilarna för att jag skulle kunna avvika och köra hem igen medan herrar jägare baxade ut bytet den sista biten till bilen. Vid 01.30 var jag hemma igen – med en hund som behövde ”saneras”… Det var ju inte direkt torrt i markerna så han var både dyig och blodig. Strax före 2-tiden kom jag i säng. Någon halvtimme senare, tror jag, ramlade husse in. Även han muttrade, medan de gick och drog på grisen ute i skogen, något om att det här nog inte var det smartaste han gjort… Och DET händer inte ofta att han säger så om något jaktligt! Man kan nog säga att vi är lite avslagna ikväll…
När jag tänkte till lite kring gårdagskvällens ihopsäckade muffinsformar kom jag på att det är ju därför man ska ha en sån där muffinsplåt med hål i! Note to self: Inhandla vid nästa besök på Clas Ohlson!!
För övrigt kan jag återigen konstatera att ”alla känner apan”. Jag har en kollega som funderar på att skaffa hund (igen). H*n har tittat på diverse i mitt tycke mer eller mindre suspekta raser/rasvarianter som INTE registreras inom SKK (har tidigare haft en mycket charmerande liten blandras). Men så kom det då i förra veckan att jo, en ”vanlig tysk” schäfer hade h*n ju kunnat tänka sig – ”men de är ju så fula nuförtiden när de går på bakhasorna”. Icke, sa jag, och styrde in vederbörande till Svensk Bruksschäfers hemsida och pekade ut ett antal kennlar där i alla fall jag skulle funderat på att köpa, om jag ville ha en schäfer. I helgen hade h*n pratat med en av dessa uppfödare och i förbifarten nämnt mitt namn. ”Jo det vet jag ju vem det är” hade svaret blivit (på ett hyfsat positivt sätt som det verkade, tack o lov). Till saken hör att jag visserligen varit aktiv på samma hundforum som den här uppfödaren i rätt många år nu (till och från) men där har jag ju ändå ett ”nickname”, och visserligen har jag träffat personen mycket flyktigt på MyDog för ett par år sedan, men tydligen är jag mer känd – eller ökänd – i hundvärlden än jag själv trodde… Att jag sticker ut i agilitykretsar i södra Sverige med mina ständiga diskningar med den något udda agility-wachteln, kan jag ju förstå, men i brukssvängen har jag ju inte varit särskilt aktiv de senaste 5-6 åren (sen jag pensionerade Simba) och framför allt inte i den södra delen av landet. Fast det är klart, tycker man saker på nätet så är det väl alltid någon som luskar ut vem man är. Och SÅ himla hemlig är jag inte på det forumet, det tog en klubbkamrat ungefär 3 sekunder att klura ut att det var jag som dolde mig bakom ”nicket” ifråga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar