Kusinen från landet...

...på besök i storstan, har jag känt mig som i 2 dagar. Det är lustigt egentligen, hur borttappad man kan känna sig i miljöer som egentligen är ganska bekanta. Det var ju inte första gången jag åkta tunnelbana precis…

Hotellfrukosten var ”så där” – ingen kaviar till de kokta äggen drar ner betyget!! Annars var det väldigt, väldigt skönt att ha sovmorgon och inte behöva fundera på att passa bussar och/eller tåg. Tunnelbanan går ju varannan minut ungefär när man bara ska åka inom tullarna.

Kursen har varit mycket intressant och givande, inte minst att möta andra som jobbar med liknande saker och att inse att det finns fler än jag som jobbar med tester som har ”halkat in på ett bananskal” i den verksamheten. Det var definitivt inte en samling tekniker som satt i lokalen. Nu ska jag bara försöka genomdriva att jag ska gå en fortsättningskurs också.

Eftersom jag inte ville hamna i allt för mycket stress vid hemresan så hade jag bokat ett flyg 19.25 från Bromma och i mellantiden från kursens slut hann jag träffa mina gamla arbetskamrater H och E, vi umgicks en del privat också innan jag flyttade söderut. H har jag haft rätt mycket kontakt med även efter flytten men E har jag liksom tappat bort. Nu återfann vi varandra via Facebook under hösten och det var fantastiskt roligt att träffas igen efter rätt så många år. Det är härligt med människor som man liksom bara ”tar upp tråden med” på något vis, även om en återblick på de gångna åren givetvis krävdes. Kul var det i alla fall, även om det blev en kort träff.

Ibland är dessutom världen väldigt liten. Vid ingången till konsult- och utbildningsföretaget som höll kursen, satt det bilder på alla medarbetare. Majoriteten är ju konsulter, det var inte många som satt på kontoret. Hur som helst, jag stod och tittade på dessa bilder och fick syn på en av mina gamla klubbkamrater i kanotsvängen från sent 80- tidigt 90-tal… som också gick på Kanotgymnasiet när jag gick där! Hur stora är chanserna för något sånt?! OK, det hade ju varit ännu lustigare om personen verkligen varit på plats, men så kul blev det ju inte.

På programmet för de här dagarna fanns ju även ett besök hos föräldrarna. I takt med att pusselbitarna faller på plats i hemmet börjar jag inse att det är dags att ta tag i en del av de prylar som är ”tillfälligt” (hrm) förvarade i mitt barndomshem. Eftersom en av de saker jag saknat länge är ett ordentligt skrivbord, och det nu faktiskt kan börja finnas möjlighet att få plats med ett sådant, så började vi kika på möjligheterna. Och jag behöver inget avancerat, en bordsskiva och några ben från Ikea funkar fint! Men… hade jag inte ben… jomenvisst! Den gamla bordsskivan är dock rätt risig och går definitivt inte att ta med på flyget… Benen hämtades upp och packades i en stor bag. Det är alltid lika spännande att komma till incheckning på Bromma eller Arlanda med lite ”udda” saker. Vid ett tidigare tillfälle har jag rest med ett takräcke till bilen i bagaget, då såg de lite förundrade ut vid specialincheckningen. Den här gången frågade killen faktiskt vad det var innan väskan gick in i röntgen… Nu ska det bara köpas en bordsskiva. Och en bokhylla… Och byggas om ett halvt kök…