Självplågeri?!

Jodå, husse och hundarna kom hem till slut. Och idag har bockjakten börjat (smyg/vakjakt på råbock) så vid 3-tiden i natt stack husse och Otto till skogs. Några timmar senare vaknade jag och Hampus, tog en promenad och jag åt en stadig frukost innan jag satte mig i bilen och körde till Halmstad. Utan hund, för nu var det dags för löptävling. En mil - "Prinsens minne". Tanken var att "testa formen" lite inför Tjejmilen om 2 veckor - och allra helst pressa mig i mål under de magiska 55 minutrarna, som är kvalgränsen för startgrupp 1 på Tjejmilen. Det var ett något mindre lopp det här - totalt, damer och herrar, mil och halvmara, var det 1000 startande/anmälda. Exakt hur många som var med i respektive klass vet jag inte, men jag kan ju säga att trängseln var helt annorlunda mot Tjejmilen med 3000 i varje startgrupp. Här var det största problemet den grind som alla måste passera ut från området - och det par, som nog hade hållit varandra handen om de kunnat... Hallå, man måste inte springa bredvid varandra när det finns andra som springer snabbare och vill komma förbi. Ja - banan var ganska smal bitvis!

Jag hade bestämt mig för att göra precis tvärtemot vad arrangörerna alltid rekommenderar och gå ut HÅRT. Se hur långt det skulle hålla... Vid 1 km så klockade jag mig själv för ca 5.10 - för att klara 55 min på milen så måste snittfarten vara 5½ min per km. Vid 2 km låg jag på 10.30 - fortfarande helt OK alltså. Även vid 3 km så hade jag 55-min tempo. Sen kom vätskekontrollen. Och jag tappade fart. Hade väldiga problem rent "mentalt" också mellan 3 och 4 km. "Det kommer aldrig att gå"... Fick övergå till att försöka peppa mig själv - det är bra att klara milen på under timmen!! Vid 4 km fick jag "häng" på 3 tjejer från Findus (tack för hjälpen!!) som höll ett lagomt tempo, så jag höll ihop med dem och "växeldrog" lite fram till ca 7,5 km. Där fick jag plötsligt nya krafter och hakade på ett par killar istället - fram till 1,5 km kvar. Där insåg jag att det gick liiite för fort och släppte dem. Hamnade istället jämsides med en tjej från Halmstad mäklarbyrå eller nåt ditåt (praktiskt med dessa företagslöpare med tröjor med firmatryck), när det var ca 500 m kvar konstaterade hon att "nu har vi inte långt kvar". Plötsligt var det en liten "upphöjning" i asfalten - jag satte foten precis på "toppen" och sekunden efter hör jag hur min nyfunna kamrat dråsar i backen. Det fanns ju funktionärer runt omkring så jag fortsatte. Kort efter mig i målfållan dök hon upp och hade klarat sig skapligt visade det sig. Skönt.

Min tid i mål blev till slut 57,28 minuter och det får jag ju verkligen vara nöjd med!! Allt under timmen är bra, det var ju målet på Tjejmilen ifjol - som jag då missade med 25 sekunder. Det var onekligen bättre förutsättningar för att göra en bra tid på ett sånt här "mindre" lopp, än på jättetillställningen om 2 veckor.

Helt klart tog jag ut mig ordentligt - väl hemma slocknade jag ganska snabbt på soffan till OS-sändningarna...

Lite kan man ju fundera på - varför gör jag såna här saker?! Den där kilometern mellan 3 och 4 var verkligen tung... Men så är det den där drivkraften att "ha klarat det". Lite knäpp är jag väl. Och så är det ju det här men att jag behöver ha ett mål för min träning.