Träning var ordet, sa Bull...

I något anfall av tillfällig sinnesförvirring eller möjligtvis träningsambitioner, och nu snackar vi inte hundträning, anmälde jag mig till Göteborgsvarvet ungefär samma dag som anmälan öppnade. DÅ kändes det inte alls som något oöverstigligt projekt att springa en halvmara, anmälan öppnade nämligen mitt i sommaren dvs när jag var mitt uppe i träningen för Tjejmilen -08. Nu, med ganska exakt 6 veckor kvar till start, känns idén inte så lysande längre. Efter en del envisa förkylningar har jag haft klara problem att "komma igång" med löpträningen igen. Det har väl inte direkt bidragit till framgång i projektet att jag stundtals varit tvungen att prioritera mina studier och läsa/skriva arbetsrätt/organisationssociologi/pedagogik istället för att ge mig ut och springa. Visst stöd i byggnadsprojektet hemma behöver jag också utöva. Och: Prioritet 1 i alla lägen när det blir tidsbrist har ju faktiskt hundarna. De behöver sina promenader och någon form av träning/aktivering, basta.

Diskuterade detta i förbifarten med kamrat H som ju verkligen tänt till på alla cylindrar på det här med löpningen, lustigt måste jag säga för när vi lärde känna varandra för ett antal år sedan var det JAG som var idrottsnörden, och kommentaren var: Klarar du att ge dig ut och ta en runda på 15 km i lugnt tempo någon av de närmaste veckorna, så kan du ta dig runt. H sprang ju varvet redan ifjol, då var jag bara supporter. Och rent krasst så är jag nog i klart bättre form än många av dem jag såg från åskådarplats då... Jag rör ju ändå en del på mig, och efter passet igår kan jag konstatera att jag uppenbarligen hela tiden lyckas hålla igång även löpningen PRECIS så mycket så att jag slipper få en hejdundrande träningsvärk efter varje pass. Har även bestämt mig för att den närmaste tiden försöka satsa på att sänka tempot lite och hålla mig i någon form av "komfortzon", eftersom jag har den träningsbakgrund jag har - även om det är länge sedan, så tenderar jag nog att ligga precis i "överkant" av vad som egentligen är lämpligt för en motionär - dvs jag håller troligen ett lite för hårt tempo. Det är här som en och annan "vän av ordning" antagligen skulle häva ur sig "men det ser du väl på pulsen?". Nä, det gör jag inte, för pulsmätare ingick inte i GPS-klockan. Och jag vill nog gärna hävda att jag har tillräckligt god träningsrutin för att klara att hitta mina olika "nivåer" ändå, utan tekniska hjälpmedel. Det gick bra på den tiden det "begav sig", då borde det gå nu med. Pulsmätare var något vi bara använda i testsammanhang på den tiden... Jisses - nu låter det som att det var 1800-kallt nån gång jag höll på med idrottsutövande, och det var det ju inte riktigt, men utvecklingen går ju rasande fort när det gäller tekniska prylar!