Ihopsnickrat på tåget...

Skrev lite på tåget imorse, här kommer det:

Till slut tog jag mig samman och läste den mest upphaussade boken på länge. Hypnotisören av Lars Kepler (som sedan boken kom ut avslöjats vara författarparet Ahndoril). Jag är något kluven. SÅ fantastisk är den inte. Välskriven – ja. Spännande – absolut. Men nyskapande och banbrytande, nja…

Dessutom inser jag, med min föregående läsning i bagaget, att jag har lite svårt för krimi-historier som börjar som en sak och slutar med något helt annat. I det här fallet börjar det – som de flesta säkert redan vet – med ett massmord på en familj i Tumba, som leder till att Hypnotisören kallas in och sedan rullar det igång…

En sak som stör mig, inte bara i den här boken utan i största allmänhet, är när berättelser av något som har hänt eller faktiskt får antas ha hänt (händelserna i boken inträffar ju knappast samtidigt som jag läser) skrivs i presens. Detta är ett ofog som förekommit framför allt inom sportjournalistiken rätt länge nu, men nu dök det alltså upp i bokform. Kriminalkommissarien låser in sitt tjänstevapen, han kör sin bil osv. Mitt i boken kommer det dock en sekvens där hypnotisören ”minns” och då är det plötsligt imperfekt och dessutom i jag-form. Det är väl min språkpolisiära ådra som slår till, antar jag, när jag stör mig på sådana detaljer.

Någonstans på mitten växlar också spåret, dvs detta med att historien utvecklar sig till något helt annat. Och där känner jag mig lite undrande efteråt – vad hände egentligen…? Den historien släpps bara. Dessutom är det en del ”mustiga” sexskildringar som jag inte riktigt vet vad de tillför historien. Inte för att jag är pryd på något sätt men... Jag kan inte låta bli att undra (precis som jag gjorde när jag läste första delen av Millenium-trilogin) om man MÅSTE skriva in någon form av sexuella relationer mellan huvudpersoner (eller där åtminstone någon av huvudpersonerna är inblandad) i en deckare? Hur hade det sett ut mellan Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander om hon INTE tillåtits ”förföra” honom i stugan? Jag blev faktiskt nästan besviken när det hände i den boken… Nåja, åter till den bok jag läst nu. Absolut läsvärd men som sagt, ”hypen” kring den förstår jag inte riktigt. Kanske är jag förläst på deckare? Högst troligt kommer jag att läsa fler böcker om kriminalkommissarien Joona Linna eftersom det tydligen planeras att bli en serie, men jag kommer inte stå först i kön när de släpps.

Jag hittade en recension som jag tycker svarar ganska bra mot min känsla:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-lars-kepler-hypnotisoren-1.913783

Eftersom jag i början av året lovade mig själv att varannan bok jag läser i år ska vara något annat än en deckare, och jag nu läst 3 deckare på raken, så blir det nu till att ta sig i kragen och läsa något annat framöver. Eftersom jag blev väldigt tagen av Isabel Allende tidigare i våras, så ligger hon högt upp på läslistan nu.