Ska det vara så här…? (och lite träning)

Hann nästan inte mer än komma till jobbet igår morse, starta datorn och telefonen, så var det dags för det första samtalet – synpunkter (”gnäll”) på systemet… Öppnade mailen, inte mycket bättre där kändes det som. Det är ju inte utan att jag börjar fundera – är det så här (arbets)livet ska vara? Jag brukar ju säga att jag fick nog av ”gnälliga kunder” under det halvår jag jobbade backoffice på Vattenfalls kundservice – och då hade jag ju inte särskilt mycket kundkontakt egentligen eftersom det mesta togs i fronten.

Nu har jag ju väldigt sällan direktkontakt med kund i mitt nuvarande jobb, utan det är ju interna användare av systemet som hör av sig mest. Och så är jag remissinstans för kundservice, kan de inte svara på kunders frågor får jag dem, men behöver inte svara kund direkt utan det går via kundservice.

Men ändå ställer jag mig nu frågan – ska det vara så här? Och tittar på vissa av mina kollegor som jobbat bra mycket längre med dessa frågor än vad jag har. Hur orkar man denna ständiga kamp mot förväntningar, nya fel som dyker upp, inbyggda systemfel som måste lösas (eller i värsta fall inte går att lösa utan måste jobbas runt), tester av nya filer och programversioner i det långa loppet?!

Fast det är klart – finns det något jobb som är roligt jämt? En av de bloggare jag regelbundet läser arbetar ju inom äldreomsorgen, och SÅ fasligt kul kan det ju inte vara att ”jaga” senila tanter på kvällar och nätter… (Jag beundrar sådana som dig, Anne, som orkar jobba med detta för jag skulle inte klara en dag, eller natt!)

Läser man på lite så är det många som svarar att arbetskamraterna är den viktigaste trivselfaktorn på arbetsplatsen. Jomenvisst! Jag har fantastiska kollegor. Och jag har ju faktiskt klamrat mig fast på det här jobbet med en sällan skådad envishet, närmare 6 år som projektanställd innan LAS äntligen ändrades och trädde in så jag fick en tillsvidaretjänst. Men ändå – antagligen är detta sviterna av semestern, då jag verkligen lyckades koppla bort allt vad jobb hette, var inte ens inne en gång och kollade mailen – snurrar funderingarna. Är det detta jag vill…? Och hur vet man vad man vill? Jag är full av beundran för de där människorna som har en ”livsplan” och något de brinner för. Den som redan på lågstadiet vet att ”DET vill jag bli när jag blir stor” och sedan pluggar, jobbar osv för att ta sig precis dit. Andra, som jag själv, halkar runt på bananskal och det blir nog ganska bra ändå. Och det finns ju faktiskt jobb (som det jag själv har) som inte direkt är allmänt kända. Biljettsystemsadministratör stod knappast med på SYO-konsulentens lista när jag gick i nian och skulle välja gymnasielinje. DÅ ville jag jobba inom turistnäringen, mest för att det där med språk drog… Det kom jag inte ens i närheten av, kan vi ju konstatera så här ett antal år senare!

Lite stolt över mig själv är jag idag då jag motstod grupptrycket och a) valde mineralvatten som måltidsdryck till lunchen på ”thai-hålan” och b) avstod att följa med och köpa glass efter sagda lunch. Semestertider tenderar att betyda lite för mycket ätande i förhållande till mängden fysisk aktivitet så nu blir det skärpning framöver. Extra skjuts i denna övertygelse fick jag i helgen då vi fixade middag både fredag och lördag som var så välmatade att eventuella önskemål om efterrätt, ostbricka eller liknande var totalt överflödiga (och då hade vi ändå köpt ost, just för att ha en ostbricka).

I lördags sprang jag förresten ett bra pass också, råkade zappa in på ”Sverige springer” – tror det var TV4 Sport? – i förra veckan och fick inspiration att ta tag i att börja springa lite intervaller. Sagt o gjort, en intervallstege 5-4-3-2-1 minut(er). Höll ett BRA tempo i intervallerna uppenbarligen, för trots aktiv vila (rask gång) så slutade snitthastigheten ändå på 6.43 min/km. Eftersom jag legat runt 7 min/km den här säsongen när jag har sprungit ”hela passet” (distans, typ) så var detta ett steg i rätt riktning. Nu ska jag således köra mer intervall, och det behöver jag nog av flera skäl, inte mist då årets ”mål” när det gäller löpningen närmar sig med alarmerande hastighet. Vart tog juli månad vägen?!

Månne är det en begynnande ”kris” som gör att jag funderar i de här banorna om ”var det här livet som rusade förbi”. Jag hävdar ju att jag missade min 30-års-kris eftersom jag hade en kris vid 27 års ålder. Och det är dryga 10 år sen den krisen. Hualigen.

Kvällen gick i alla fall åt till nyttigheter, först i form av en enskild ”gå fint i kopplet” promenad med Lazer. Eftersom vi trots allt går en del koppelpromenader är det ju att föredra om hundarna kan gå på långt, koppel utan att dra. Gå fint vid sidan är liksom inte problemet här. Lustigt nog så är Lazer riktigt duktig – de första 150 metrarna på promenaden! Sedan händer något. Jag funderar skarpt på att det här är ett område där klickern kan vara användbar för det känns som att jag är lite, lite sen varje gång kopplet slackar (kör med principen ”drar du – så stannar jag”).

Efter det så tog jag mig ut på en lite längre jogg-runda, eller man kan nog säga att jag sprang åtminstone en del av den (för den som funderar över definitionerna, så joggar gör man, enligt mig, i lugnt tempo, springer man så har man lite högre tempo och det är lite jobbigare…). Närmare 8 km blir det på den rundan och mellan 1,5 och 5 km tryckte jag på ganska bra i tempot. Först tänkte jag köra fartlek men sen blev det någonting annat…?! Efter 5 km så sprutade mjölksyran ur musklerna så då blev det jogga/gå resten av vägen hem. Men det var riktigt skönt att testa var gränsen går. Tjejmilen närmar sig ju med stormsteg.