Ett litet steg...

Ja, då har då träningen för Tjejmilen startats. Internet är fantastiskt - på loppets hemsida finns t.o.m. träningsprogram... Enligt dessa ska man inte "behöva" börja träna förrän i slutet av mars men jag drog alltså igång detta "projekt" idag vid hemkomst från jobbet. Trots hällande regn gav jag mig ut och sprang en runda på totalt 20 minuter. Hampus fick hänga med och nu fick jag bekräftat det jag har misstänkt ett tag när man cyklar med honom. Det är inte det att han tycker att det är tråkigt att springa vid cykeln - han är nog faktiskt helt enkelt lite lat... För det var samma visa nu, när jag sprang "med" honom. På vägen "ut" så travade han bakom mina fötter. På väg "hem" så var det betydligt mer "fart"... OK, OK, det kan ju vara så att han är lite "otränad" han också - vi får väl se hur det går när vi hållit på ett tag. Jag har ju själv aldrig varit någon stor fantast när det gäller löpträning, på den tiden jag var aktiv som tävlingskanotist var löpningen ett "nödvändigt ont" för konditionens skull. Nu ikväll kan jag dock skriva under på det där med att "det är skönt efteråt" som många säger. Får väl se om det är lika skönt om ett dygn - det brukar vara då träningsvärken kommer... eller om jag lyckas hålla den stången med hjälp av stretching.

Har en oroväckande stor hög med föreningsadministration som jag "måste" ta tag i. Just nu känns detta verkligen inte roligt... Jag tillbringar hela dagarna vid datorn och sen sätter jag mig vid den på kvällen också. Bläh, känns detta som just nu! Måste i alla fall få rätsida på noteringarna från konferensen förra helgen, är en bit på väg där men har lite kvar.

På jobbet är det just nu "fullt ös" också, kanske är det därför som jag känner mig så "less" på allt just nu... Har liksom inte någon kraft kvar när jag kommer hem!

Igår lyckades jag i alla fall bocka av ett par saker på "att göra"-listan; ett par-tre telefonsamtal med anledning av Valberedningsarbetet i HU-distriktet. Men den där listan tar ju aldrig slut, liksom...?