Aj, oj, usch...

Att jag lyser med min frånvaro här några dagar på raken brukar ju oftast inte betyda något annat än att jag helt enkelt inte haft något att skriva om - eller inte haft tid att skriva. Den här gången är det dock lite "värre".

I söndags morse vaknade jag med en ytterst obehaglig magvärk. Blev kvar i sängen medan B steg upp och utfodrade hundarna och sen drog igång med byggnadsarbete. Framåt lunchtid hade smärtorna ökat och jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Rådet därifrån var: Åk till akuten. Närmaste akut ligger i Ängelholm, att köra själv var inte att tänka på (vid det här laget hade jag svårt att stå upprätt eller för den delen sitta någorlunda normalt) så B fick agera chaufför. Efter en stunds väntan fick jag till slut komma in och träffa en läkare som ganska snabbt noterade vad jag själv faktiskt inte riktigt tänkt på ännu då: Värken hade koncentrerats till den nedre högre delen av buken. "Och vad sitter där...?" sa h*n. "Jaha", sa jag, "blindtarmen". Remiss till kirurgakuten i Helsingborg, där jag efter ytterligare timmars väntan blev inlagd. Prover togs, mer prover togs, ytterligare prover togs... Vid midnatt kom läkare nr 2 och klämde på min onda mage och konstaterade att "du flyger ju inte i taket i alla fall". Nya prover måndag morgon och sen var det rond. Där dyker läkare nr 3 upp och konstaterar att alla tecken tyder på blindtarmsinflammation men att det faktiskt finns indikationer på att det börjar vända, vissa av provvärdena hade börjat sjunka. "Kan vi undvika ett ingrepp så vore det bra". Så där blev jag liggande.

Mer prover vid lunchtid igår och under eftermiddagsronden konstaterades att jag faktiskt inte hade särskilt ont längre - och proverna såg lovande ut. Så jag kunde nog faktiskt få något att äta när det var middagsdags. Då hade jag alltså inte ätit en bit på närmare 2 dygn (OK, man får ju dropp) och började bli hungrig... Fick stanna ytterligare en natt och imorse vid halvsjutiden var det dags för "vampyrpatrullen" igen. Ja ursäkta, men när skramlet av sköterskornas vagnar i korridoren hördes, så visste jag ju vad som var på gång... Var ganska sönderstucken vid det laget!! Min egen diagnos var enkel - jag hade inte alls ont längre!! Så kom det frukost och det bådade ju gott - hade det varit operation på gång skulle jag ju blivit beordrad fasta igen. När det var dags för rond igen så konstaterade läkaren att (faktiskt samma för 3:e gången) att "du ser bara piggare ut för varje gång jag ser dig"... Ja - jag tycker det börjar kännas som att jag skäms för att ligga här och ta upp en plats, var min egen kommentar. Och se - det behövde jag inte göra längre. Utskriven och friskförklarad, får t.o.m börja jobba igen imorgon. Dock stränga order om att genast komma tillbaka om symptomen dyker upp igen.

Det knepiga i det hela var ju att ta sig hem till byn med kollektiva färdmedel, men med det jobb jag har så vet jag ju ungefär vilket utbud som finns så det löste sig också. En stilla promenad på ett par km kunde ju knappast skada - jag tog det verkligen lugnt (den som har promenerat med mig vet annars att det kan gå undan). Vi har ju inte direkt busshållplatsen utanför dörren här hemma.

Som jag konstaterade i den "utmaning" som dök upp för ett tag sedan: Jag skulle inte vilja jobba i vården, men jag är FULL av beundran för dessa vardagshjältar som gör det!! I synnerhet i dessa dagar när sjukhusen i Skåne är mer överbelagda än på länge.

Rent allmänt får jag en känsla av att det kan vara så att min kropp försöker sända mig ett litet budskap. Jag ska verkligen försöka ta det riktigt lugnt den närmaste veckan och sen hålla hårt på mina planer för lediga helger i vår. Inte för att jag nånsin hört talas om blindtarmsinflammation orsakad av stress, men varför inte...