Lite mer Tjejmil - och varför bloggar man egentligen?!

Alla som hasar sig i mål får ju en medalj i såna här lopp. För mig personligen är inte detta det viktigaste, utan känslan av att ha genomfört och "överlevt" är det som är primärt för min del. Såg en hel del på centralen och även ombord på tåget hem, som gick runt med medaljen runt halsen. Och visst, absolut - det är en prestation vi har gjort, alla vi som har sprungit! Klart att man ska vara stolt och visa det - om man vill. För min egen del åkte medaljen ner i ryggsäcken... Här hemma hamnar den väl i nåt skåp ihop med mina andra priser från kanot- och hundtävlingar.

I övrigt så har jag faktiskt känt mig förhållandevis fräsch i kroppen idag. En liten lätt hälta på högerfoten har dock kollegorna noterat. Den tror jag dock kan härröras till att jag vid ca 3 km råkade trampa snett vid förflyttning över en trottoarkant. Det gick ju bra så länge loppet pågick, men när jag satt på centralen och väntade på tåget, så började det hugga i hälsenan. Under dagen idag har det onda flyttat sig lite och det är nog helt klart "snedtrampet" som spökar. Lika bra att vila några dagar alltså.

Rent generellt så var det rätt mycket köande igår onekligen. Vid nummerlappsutdelningen var det inte så mycket kö i och för sig. Till toaletterna (blå "Holkar") var det så klart - kö. Och egentligen var ju hela loppet en enda stor kö. Eller...? OK, man får ju ingen rak höger av nån för att man "tränger sig" dvs springer förbi men... Sen ska vi inte tala om kön till duscharna. Jag tror vi köade lika länge som vi sprang dvs ca en timme!

När det sen var dags att ta tunnelbanan till centralen (i sällskap med mamma som var jourhavande ryggsäcksbärare medan jag var ute och sprang, tack för det!) så kliver vi in genom en dörr där det står en barnvagn till vänster. Och en gul-svart väska på golvet. För den oinvigde så är gult och svart inte bara AIKs (och Elfsborgs?) färger, utan även Sveriges Hundungdoms. Lyfte blicken och - "hej C!". En "HU:are", som också hade sprungit, stod där med barn o man... Vi konstaterade, när vi upptäckte varandras ambition via http://www.jogg.se/, att det onekligen vore häftigt om vi skulle träffa på varandra i målfållan, men att sannolikheten för det inte var så stor. Frågan är ju bara vad oddsen för detta sammanträffande var?! Kul att ses i alla fall!

Fick en intressant fråga för ett tag sen av en av mina läsare. "Varför bloggar man egentligen?" Ja det kan man ju onekligen fundera på... Det här är ju inte någon "riktig" dagbok på det viset att jag skriver ner mina allra innersta tankar och funderingar, för de är alldeles för privata för att hängas ut på internet på det här sättet! Däremot är det ett kul sätt att hålla lite koll på vardagliga händelser, hundträning osv. Jag ser också detta som ett sätt för de av mina vänner som så önskar att följa vad jag har för mig... Lite grann är det nog en modern variant av det som den av mina gymnasiekompisar som efter studenten stack över till USA (au-pair) utsatte oss "här hemma" för. (Blev nog konstig svenska det där men jag tror ni fattar) Istället för att skriva 20 brev till 20 personer, skrev hon ett brev och kopierade i 20 ex. Med lite tur fick man några personliga rader också. Vi var väl några som tyckte att detta var lite rationellt o tråkigt i överkant (herregud, det här är "så länge sedan" så att mail och Internet var okända begrepp... det var vanlig snigelpost som gällde, eller möjligtvis fax) men visst - det var onekligen lite halvsmart. Och ungefär detta är det väl jag sysslar med i bloggform. De av mina vänner o bekanta som vill, kan ta del av - och kommentera - mitt liv och leverne på det här viset. OK, sen har jag ju många som jag har kontakt med mer eller mindre ofta på andra sätt också. Ytterligare en aspekt på det hela är väl själva skrivandet. Jag har alltid varit road av att skriva - ett tag på gymnasiet funderade jag på att bli journalist. Ett tag jobbade jag ju med att producera tidning och informationsmaterial. Sen har det väl mest blivit protokoll och liknande som ju inte direkt är någon kreativ process, kanske. Då blir väl bloggen någon slags utlopp för det kreativa också. Eller nåt....