Vilken näsa!

Glömde ju berätta om en liten händelse igår morse. Jag gick som vanligt ut med hundarna på "lilla rastningsrundan" och Otto var totalt sjövild och ville till varje pris ut åt höger, i hästhagen. Jaha, tänkte jag, då ligger väl igelkotten eller någon hare (eller möjligen katt) någonstans därute i gräset. Och hutade åt honom så gott det nu gick...

Efter ett par hundra meter svänger rundan åt vänster. Då lyfte jag blicken åt vänster och fick syn på det som lillebror förmodligen haft i näsan "åt fel håll". Ute på åkern till vänster om cykelvägen, bakom ett buskage i höjd med vår tomt, stod "Bambis mamma"... Det är inte så ofta vi har rådjur på besök så nära tomten - vilket jag är tacksam för både med tanke på fästingar och trädgårdsväxter.

Det är inte utan att jag börjar bli lite sugen på att ta ledigt och följa med till skogs den 1 oktober = "hundsläppspremiären"... Man får lite nya perspektiv på det här med hunderi när man hör sig själv stå och säga att "han är jätteduktig, driver med skall i 10 minuter" - som jag nog har nämnt förut känns det VÄLDIGT märkligt när man normalt sett gör ALLT för att ta ur hundarna intresse för vilt. Men det är ju ett lite annat läge med en jakthund som faktiskt SKA jaga. Om än under "ordnade former".