God fortsättning...

... på julen!! Har lite jul-timeout från datorn men återkommer med någon form av julrapport...

Gå i...

... depå, och tanka rejält, känns det som att jag behöver göra.
I måndags kväll när jag höll på och julpyntade, var hjärnan verkligen inte på topp. Gick ut med soporna och tänkte på vägen in ta med en matta som hängde ute på vädring. Kom in igen - utan matta. Visst, det var bara att gå ut igen, men...

Igår kväll var jag en sväng på klubben och tränade. Den lilla gruppen vi brukar vara var extremt liten, det var jag och L. På plats fanns även J, men h*n tränade ju annat. Nåja, vi byggde upp de första 8 hindren ur en hoppklass 3-bana och det gick riktigt bra. Otto rev ett hinder, trots att de låg på ganska låga höjder. Antingen var det just höjden som gjorde att han slarvade, eller så handlade jag lite dåligt så att det blev en för dålig vinkel... Lite oklart, men det kändes som att det nog var mest mitt fel, så jag tror på det senare alternativet. Vi experimenterade också lite med högerslalomet och min placering. Teorin att jag inte får hamna för långt "bakom" börjar allt mer bli den som vi tror på. Jag har ju "fegat" lite och inte velat vara för långt fram och "störa" men tydligen stör jag mer om jag inte "är med". Vi har LÅNGT kvar till det där helt självständiga slalomet när jag står i andra änden av planen, typ... ;-) Lazer fick också vara med. Jag har ju inte kört SÅ mycket kombinationer med honom egentligen och framför allt en sväng (hm, här känner jag att det finns ett "namn" på manövern enligt Greg Derret-systemet, men jag har inte lärt mig det bra nog ännu) kändes verkligen som att det var något helt nytt för liten svart hund, men se - han fixade det alldeles lysande!! Istället fick vi lite strul i slalom men det är ju bara att nöta på med det...

När jag kom hem landade jag i soffan och - somnade efter 10 min av den brittiska deckare som JAG föreslog att vi skulle se. Snacka om att gå i depå...

Bilförsäljare del 2...

Idag ringde jag upp säljledaren på bilfirman vi besökte igår och ifrågasatte vad de har för policy för att få provköra en begagnad bil. Svaret blev: Jaa... att man har körkort förståss, men annars inget särskilt...

Efter en del dividerande fram och tillbaka och en del mer eller mindre krystade bortförklaringar som jag slog undan med att "det kunde han ha sagt i så fall" avslutades samtalet och jag konstaterar att där ska vi INTE köpa någon bil.

Nu ikväll upptäckte jag att den bilen som jag var intresserad av är bortplockad från internet. OM det nu var så att den var "bokad" redan igår - varför sa man då inte det direkt?? Att jag aldrig upphör att förvånas över människors märkliga beteenden!

Ikväll har det i alla fall kommit upp julgardiner och lite pynt. Granen är fortfarande inte klädd, energin räcker inte till hur mycket som helst. Lite trögtänkt känner jag mig emellanåt, det är mycket i stilen "går från soffan till köket och när jag kommer till köket har jag glömt varför jag gick dit". Det har varit en tuff höst och det är väl det som börjar märkas.

Man upphör aldrig att förvånas...

Igår hann jag med att både lägga ett spår till Lazer och träna lite agility med både honom och Otto. Den sistnämnde hade då tillbringat förmiddagen i skogen på jakt med husse, men han ställer ju alltid upp på mattes tossiga idéer och sprang glatt "rundbana" och slalom. Nu fick jag en känsla av att det är min placering som spelar roll när han "går ur" mot slutet i högerslalom, är jag för långt efter så kollar han efter mig?? Kan det vara så?? Har ju varit inne på att det handlar om var jag befinner mig, redan tidigare, så det är nog värt att tänka på. När det gäller Lazer så visade "rundbanan" att han inte riktigt är mogen när han börjar komma "långt" före mig, suget framåt är inte lika stort som suget på matte... Lite att träna på där med alltså. Spåret, ja det gick riktigt hyggligt med tanke på att det var ett tag sedan sist, på hygge och blåsigt. Jag hade snitslat ovanligt mycket för att vara jag (jag undviker helst snitslar så mycket det går för att inte hamna i att jag styr hunden) och det var ju glädjande när den lilla hunden hittade en apport som jag hade glömt att jag lagt ut. Eller i alla fall - glömt att jag lagt just DÄR.

Det planerade släktkalaset igår kväll blev inställt pga sjukdom så plötsligt befann vi oss hemma i soffan slappandes... En kollega påpekade i torsdags att "jag känner nog ingen som har så mycket på gång hela tiden som du". Hm. Och jag som tycker jag blivit allt mer placerad i soffläge nu under november-december...?

Idag hade vi vissa planer på att köpa en ny(are) bil åt mig. Vi har tittat på objektet "live" en gång tidigare och kollat på den på nätet, även tagit reda på vad den får dra och hur mycket skatt o försäkring kostar. Utan att gå in på detaljer och hänga ut bilfirman, så gick det om intet - när försäljaren på bilfirman inte ville låta mig/oss provköra innan han hade räknat på vad min nuvarande bil kunde tänkas ge i inbyte?! Jag blev milt sagt irriterad och sa "tack, då får det vara". Innan vi börjar diskutera affär - vill jag veta om jag verkligen är intresserad av varan, inte få höra - vilket det kändes som - att "du har inte råd med den här bilen i alla fall". Jag har ALDRIG någonsin tidigare varit med om att jag blivit nekad en provkörning på detta sätt och kommer faktiskt imorgon att ringa företaget ifråga och be att få tala med säljchefen och fråga - vad har ni egentligen för policy kring provkörning av begagnade bilar?! Bara för att man vill lämna befintlig bil i inbyte så betyder det ju inte att man inte har pengar, liksom?? Till saken hör att den lokala dagstidningens krönikör på området "motor" har berört fenomenet "ensam kvinna betraktas inte som intressant kund av bilförsäljare" den senaste tiden. Jag var inte ens ensam... Vi åkte vidare till nästa firma och där var det inget snack om saken - hade vi velat, så hade vi fått provköra. Men då hade vi liksom tappat sugen.

Och det har hållit i sig lite under eftermiddagen. Julpynt och dito gardiner har inte kommit upp. Granen (första gången sedan Otto var valp som vi faktiskt har skaffat gran) har inte blivit klädd. Nu tog jag mig i alla fall samman och tog tag i lite dammsugarkörning så kanske jag får upp lusten för pynt också innan det är dags att göra kväll.

Och den planerade (men inte anmälda) hoppklasstävlingen i januari kan jag avskriva. Det är konferens för tävlingssekreterare (och tävlingsledare, och domare) i distriktet just den dagen. Otto får ta ett pass i skogen med husse istället den dagen, om det inte kommer en massa snö.

Ovetenskaplig kaffe-studie

Det finns de som hävdar att det bara är "trams" när man säger att man sover dåligt om man dricker kaffe på kvällen. Jag hävdar att mina egna ovetenskapliga studier tyder på att det finns ett samband... och därför undviker jag normalt kaffeintag efter kl. 18...

Nu har jag dock gjort avsteg från den principen vid 3 tillfällen den senaste veckan, inte minst med tanke på bilkörning som inträffat kvällstid och hyfsat lång sträcka. Och vad händer? Jo, jag sover uruselt!!

Således anser jag återigen teorin bekräftad. Det handlar inte om att jag inte kan sova, men jag sover klart sämre.

Regn, regn...

Idag har det ätits julbord med vår systemleverantör... förra året vid samma tid var det snöstorm. Idag vräkte regnet ner. Just nu vet jag snart inte vilket jag föredrar. Snön är definitivt inte kul ur hundtränings- och trafiksynpunkt, men regnet börjar göra att klubbens plan snart påminner om ett träsk, för att inte tala om hur det ser ut på vissa ställen på vår tomt.

Igår tränade jag lite agility med både Otto och Lazer, det var en hund till med på träningen och det blev tydliga spår efter oss vid slalomet (kan vi ha kört totalt 16 ggr genom slalom kanske?)... Vi körde en liten kombination med hopphinder, tunnlar och slalom. Återigen strular Otto vid näst sista porten i högerslalom. Snart måste filmkameran fram för det är precis som att jag signalerar något omedvetet. Igår konstaterade även träningskamraten L att "han kollar ju på dig och sen går han ur". Ja, precis... Vid något tillfälle har jag kommit på mig själv med att "signalera belöning" dvs stoppa handen i fickan innan han varit helt klart med slalomet för att ta fram godis men det gjorde jag INTE igår. Lite att jobba/fundera på! Lazer gick riktigt hyfsat, lite krångel i slalom - han klarar inte riktigt att hålla fokus mer än 3 hinder, typ. Men det är ju en träningssak! Kåååånsentrasjoooooon....

En något intensiv helg

I fredags var det julfest med jobbet. Jag hade en vag plan på att vid hemkomsten ställa Otto i duschen och schamponera honom men det blev lite senare än jag planerat innan jag kom hem, så det projektet blev lite uppskjutet. Och varför nu detta, undrar naturligtvis någon läsare...

Jo, i lördags for vi till kungliga Huvudstaden för att dels umgås lite med min bror med familj (jultomten hade råkat tappa ett paket till min brorson K... som han givetvis fick öppna redan i lördags kväll) och för att igår ställa ut Otto på "Stora Stockholm" eller Stockholm Hundmässa som det heter numera. Förra gången, för 2 år sedan, gick det ju inte alldeles lysande så även om vi tog certet och blev BIR på Sofiero i september hade jag förhoppningarna på en "lagom" nivå. Det var 14 wachtlar anmälda och det är relativt mycket på en kennelklubbsutställning. Det enda i utställningsväg som drar stora startfält bland wachtelhundarna är specialen. Vilket väl i o f s är rätt med tanke på att det ÄR en arbetande ras. Hur som, när bedömningen av hanarna var klar så stod vi som 3e bästa hane med cert och reserv-cacib (det var ju internationell status på utställningen - för icke hundnördar är CACIB alltså ett internationellt utställningscertifikat). Hade Otto varit av "sällskapsras" så hade han varit utställningschampion nu med sina 3 cert. Men - helt korrekt eftersom det som sagt är en arbetande ras - här krävs det jaktprovsmeriter också. Ganska rejäla sådana, 1a pris i öppen klass på jaktprov för wachtel är rätt tufft. Men vi kanske får ta tag i det nu då? Dessutom måste det till, om jag inte är helt fel på det, ett CK på specialutställningen också.

När det hela var klart i rasringen så var det en söt juniortik som slog ut championhanen och blev BIR (jag och B var helt eniga med domaren där). På sätt och vis var det ju rätt skönt att "åka ut" för då kunde vi rulla hemåt i vettig tid... ;-)

Vi passade givetvis på att shoppa lite, och naturligtvis träffar man alltid lite människor som man inte ser så ofta. Vi träffade även på Lazers "kusin" (egentligen är de väl inte släkt alls, men mamman bor också hos K&H som har Lazers mamma, och kullen föddes ca 1 månad efter Lazers kull) Stawaskogens Melizza "Soya" som debuterade i elitlydnad under helgen. Som jag sa till matte L (som är en fd klubbkamrat till mig, och faktiskt hjälpte mig lite med Simbas träning för många år sedan): Man får ju prestationsångest som ni öser på... Inte helt oväntat har hon stora planer, hoppas det går vägen!!

Vi körde hemåt vid 13-tiden och var alltså hemma i ganska rimlig tid, rätt skönt att kunna packa upp och landa hemma utan att det var "mitt i natten". Lazer och Hampus hade väl inte den roligaste dagen med de fick springa av sig när vi kom hem, och jag och Lazer hann med lite "badrumsträning" med klicker.

Ny vecka och nya utmaningar...

Hopp skutt

Igår kväll skulle B på en liten "tack-tillställning" på klubben för de medlemmar som varit med och funktionärat på Rallylydnadstävlingar under året. Jag åkte med i akt och mening att träna hundar (Otto o Lazer) samt göra lite allmänt pyssel. Men se - jag blev på stående fot inbjuden (tydligen några sena återbud så det var plats över vid bordet). Tack för det, rallygänget...!

Lite träning i iskallt regn hanns med innan vi körde hem. 3 rätt av 4 försök i högerslalom för Ottos del låg helt klart på plussidan. Lazer slarvade lite i slalom idag men han börjar bli riktigt duktig. Nu kommer det här med att börja flytta runt mig lite också...

Ikväll är det julfest med jobbet. Lite kluven är jag, dels för att jag inte riktigt uppskattar "festligheter" på fredagkvällar och dels för att jag varit hemma alldeles för lite i veckan... Men, det blir nog bra ändå. Kör bil så det blir en nykter afton. :-)

Föreningsmänniska...

Ja, det är väl bara att inse att jag är "föreningsmänniska". Tidigare i höstas blev jag tillfrågad, och tackade - om än något motvilligt - ja, till att sätta mig på en post i SBK-distriktets organisation. Under hösten har jag inte åstadkommit särskilt mycket i den funktionen mer än ett förslag på verksamhetsplan/mål samt budget för nästa år. Igår kväll var det dock dags för möte, vilket ju tog en stund. Lyckligtvis var alla inblandade rörande eniga om att mer än 2 ggr per år ska vi inte träffas på det här sättet, även om det är trevligt och socialt så tar det trots allt tid.

Ja, vi får väl se hur detta utvecklas... Blir det för mycket och för jobbigt så går det ju att kliva av igen. Uppdraget? Utbildning med inriktning agility (jag sitter alltså i något som formellt kallas "specialist-/grenutbildningsgruppen"). Nu finns det säkert en och annan som undrar vad JAG, som faktiskt inte är särskilt högt utbildad själv i den grenen, har där att göra. Men - som så många andra gånger i föreningssammanhang konstaterar jag - det handlar ju inte om vad jag själv har presterat (med eller utan hund) utan vad jag kan bidra med i föreningsarbetet... En av de sämre presentationer jag hört på ett (distrikts)årsmöte, för väldigt många år sedan och i en annan del av landet, var när valberedningen presenterade en kandidat med ungefär: "ja, de flesta vet väl vem h*n är och h*n är ju bra på att köra hund". Men - vad säger det egentligen om vederbörandes lämplighet som styrelseledamot? Om jag minns rätt blev personen faktiskt inte vald utan det kom upp ett annat förslag "från golvet" den gången.

Ett gäng böcker – och lite hundträning

Den senaste tiden har jag läst – och lyssnat – på en del böcker. Det är ju lite "lågsäsong" i föreningsverksamheten nu, vi hade kursavslut för några veckor sedan och det är inte så mycket möten och sånt nu...

Först och främst gjorde jag slut på Arne Dahls serie om A-gruppen. Sista delen, Himmelsöga, börjar med ett till synes ”vanligt” rån i en videobutik. Men det visar sig snart att i bakgrunden finns något annat, större, ruskigare. Även den här gången finns Paul Hjelm med i händelsernas centrum – trots att han lämnat A-gruppen sedan ganska länge. Inte minst det faktum att hans dotter finns med i utkanten av det märkliga skeendet gör hans medverkan given.
Dahl väver som vanligt en spännande historia och jag säger det igen – har ni inte läst Dahl och gillar deckare – sätt igång…!

Det finns en ”epilog” till A-gruppsdekalogen. Elva, där de 10 poliserna åter samlas och ”utbyter historier” under en kväll. Detta är en helt annan typ av berättelse, eller rättare sagt, flera berättelser som avlöser varandra och knyts samman på ett märkligt sätt i slutet – när en elfte person tar plats på arenan. Eftersom jag nu vet att det kommit en ny bok med åtminstone delar av den tidigare A-gruppen, så är det här en märklig, men dock, övergång till den nya tiden. Vi får se vad Dahl hittar på med Paul Hjelm o Co i framtiden. Jag tror att man kan ”ha och mista” Elva egentligen, men den är onekligen läsvärd och det är ju kul att "återse" A-gruppen (vad blev det av dem efter upplösningen av Himmelsöga...).

Sedan har jag också återupptagit bekantskapen med Ewert Grens och hans kollegor. Den senast utkomna boken av Roslund & Hellström, Tre sekunder, cirkulerar kring informatörer/infiltratörer som polisen använder sig av. Återigen rör sig författarna i en verklighet som helt klart existerar – och som man helst inte vill kännas vid, som ”vanlig medborgare”. Ewert brottas med sina egna demoner, inte minst efter att Anni gick bort i slutet av förra boken. I slutet av boken finns citat ur en del recensioner. Flera av dessa säger ”det går inte att släppa boken ifrån sig” men en slår, i mitt tycke, huvudet på spiken: ”Ibland måste jag lägga den ifrån mig och gå ett varv i lägenheten för att hämta andan”. Precis så kände jag mig, i synnerhet i första halvan av boken. Andra halvan är det ett rasande tempo som inte går att värja sig ifrån. Sakta vävs bilden av infiltratören samman och jag vet inte om jag är skadad av för mycket deckare/thrillers, eller om det är författarnas mening, att jag faktiskt anar slutet. Nu inväntas nästa berättelse om Ewert Grens och hans kollegor med spänning. Inte minst för att få se hur det går för vår ”antihjälte” Ewert.

Eftersom det i högen jag fick förra sommaren låg några böcker som är delar i serier som jag inte läst början av, bestämde jag mig för att ”börja från början” åtminstone i två fall. Först nu har jag kommit mig för att ta tag i detta. Anna Janssons Maria Wern-serie har jag inte läst tidigare och första delen, Stum sitter guden, lånade jag som ljudbok på biblioteket. Det har sina sidor med låne-ljudböcker – man får räkna med att missa lite här och där pga repor i skivorna. Historien kretsar kring ett mord utformat som ett blot. Så småningom visar det sig att mordet har stora likheter med ett fall i Uppsala 9 år tidigare. Även här anar jag ganska tidigt sambandet… Det är även ”något” som jag har svårt att sätta fingret på, som stör mig rent allmänt i boken. Möjligen är det sådana detaljer som att det i dialogen används uttryck som att ”vi ses vid 16-tiden”. Säger folk verkligen så? Jag är tveksam. Till och med i SMS, häromdagen, skrev en kompis till mig om ”halvett-tiden”. Lite grann börjar det irritera mig att det är så många ”kvinnliga hjältinnor” som har så… hopplösa män, i böckernas värld. Sen är det ju så att uppläsaren sätter sin prägel på boken också när vi pratar ljudbok.

Jag har precis börjat med nästa del, också som ljudbok, med samma uppläsare. Vissa efterforskningar på nätet har gett mig känslan av att det här författarskapet utvecklas efterhand. Vi får väl se.

Hundträningsmässigt har det varit lite si och så. Inte minst som det har varit lite sjukdomsfall i flocken – lagom när Hampus mage repade sig blev Otto kass… och därmed avskuren från allt vad träning m.m. heter. Lazer har fått ägna sig åt lite ”basic” hinderträning agility igen – hopphinder ”raksträcka”, slalom, tunnel och långhopp har vi gjort den senaste tiden. Har också lagt en del krut på ”startförfarandet”. Det är INTE okej att byta ställning. Liten svart hund har väldigt nära till hands att lägga sig (jag har uppenbart kört alldeles för mycket lägganden) och då går han i baklås på något vis. Har jag satt ”sitt – stanna kvar” så är det SITT som gäller tills annat meddelas (”kör” eller ”fram” – inser precis nu när jag skriver detta att jag kanske borde strukturera mig där?).

Vi har också kört lite klickerövningar, mest hemma i badrummet. Projektet ”100 saker man kan göra med en låda” höll på att fastna i ”stoppa ner nosen i lådan” men igår tog vi 2 korta pass (reklampauser på TV är bra till mycket) och började utveckla beteendet ”sparka” på lådan. Det gick bra – tills den ställde sig på högkant, det tyckte Lazer var lite läskigt. Måste hitta en lagom stor plastback istället, dom står lite stadigare än en papplåda (ni som jobbar på kontor, det är alltså ”locket” till en låda med kopieringspapper jag har roat oss med). Bara för att Otto, vars mage har repat sig, skulle få lite hjärngympa så släppte jag in honom i badrummet till lådan också. Han är ju inte inklickad men jag tänkte att ”vad tusan, det är ju inte manicken som är det väsentliga utan tankesättet” och minsann, även en wachtel kan börja tänka själv. Och papplådan höll… Han har ju annars vissa tendenser till att vara lite destruktiv, när jag försökte lära in tasstarget för några år sen så bet han sönder musmattan som skulle vara target. Dock märkte jag att en viss frustration uppstod – ”vad f-n vill k-ringen” – och att det är nära till det som just nu ligger ”högt upp i verktygslådan” nämligen att trycka nosen i backen. Där nånstans bröt jag övningarna. Vill inte få en massa frustrationsljud och liknande.

Igår kom första snön. Jag är kluven till det vita tramset från ovan. Inte en vinter till som de senaste två, tack... Fördelarna är ju att det blir lite ljusare, och hundarna blir inte lika lortiga. Nackdelarna är uppenbara, halka på vägarna (inklusive cykelvägen där jag rastar hundarna på morgonen) och svårigheter att träna hund.

Skrev detta på tåget imorse. Om nån skulle tro att jag bloggar så här långa inlägg på arbetstid så är det alltså icke fallet. Jag publicerar bara på arbetstid. :-)

Bloggen är inte nedlagd...

.... jag har bara tagit en liten paus. Hampus är på bättringsvägen men stygnen gick upp förra helgen så det ena såret har tagit lite extra tid på sig att läka. Lazer och jag har börjat träna agility igen, och lite "klicker-trams" typ "100 saker man kan göra med en låda". Han tenderar att fastna i läggande när han blir osäker på vad han ska göra (typ inkallningen på tävlingen) och det är ju inte så konstruktivt alla gånger. Måste alltså bli bättre på att uppmuntra ANDRA beteenden. Hm. :-) Vi tog även fram tomatburkarna och tränade bakbenskontroll. Otto har jagat en del med husse och tränat kontaktfält + högerslalom med mig. Nu börjar vi faktisk nå till ett läge där han "hukar" med huvudet längst ner på nerfarterna - även utan target (några super-nosduttar har jag inte tränat så det har jag inte väntat mig att få, men att han aktivt söker sig nedåt är "gott nog").

Istället för att blogga har jag faktiskt läst en del. 3 böcker har jag plöjt den senaste tiden. Återkommer om dem.

Är det inte det ena...

... så är det det andra.


Vi har "skrotat" plasttratten, då Hampus inte visat något som helst intresse för att slicka sina sår (Lazer däremot får man hålla i herrans tukt och förmaning). Dock blev Hampe-stackaren akut dålig i magen i natt så jag har varit ute med honom i 2 omgångar vid 1 och 3... Även vid morgonrastningen vid 05.40 var magen ostabil, så det blev ingen frukost och det är frågan om jag kommer kunna göra något "eftermiddagspass" på kontoret idag, vi får se.


Fick lite bilder från helgens tävling av Christian Olsson, tack för det!

Full fart på spåret!

Och här kommer matte hängandes i linan 10-12 meter efter...

På väg in i dimman hittade han första apporten. Sen försvann vi ur sikte för fotografen och funktionärerna (domarna förflyttade sig utåt i spåret för att se vad som hände).

Som en liten staty mellan mer typiska brukshundar, rottweiler och schäfer. Även vid klubben låg dimman tämligen tät som synes.


DEN kontakten skulle vi haft i hela linförigheten!! Fantastiskt väl fångat ögonblick!

Tredje gången gillt, eller?

Kunde inte låta bli att gräva lite i SKK-hunddata när det gäller mina tidigare hundars tävlingsresultat. (Pappren finns sparade någonstans också, men det är ju så mycket lättare med digitala källor...)

Lazer är redan nu "bättre" än Hampus någonsin blev på appellspår. Han klarade nämligen aldrig ut att man skulle ha pinnarna med sig, som jag nog nämnt tidigare. Efter tredje försöket lade jag ner projektet och övergick till lydnad och lite agility (inget dera blev ju någon direkt succé, jag har faktiskt funderat på om hundar kan ha "scenskräck" för det kan inte BARA ha berott på mina nerver att det gick så pass mycket sämre på tävling än på träning? Framför allt upplevde jag att Hampus inte alls trivdes i situationen FÖRE start på agilitytävlingar, när man stod och väntade med mycket folk och hundar runtomkring...).

Med Simba kom jag ju lite längre, han blev ju i alla fall godkänd högre spår. Men det behövdes 3 försök i appell innan vi kom upp till lägre. Första gången minns jag väldigt väl, då missade vi med 9,5 poäng dvs det hade räckt med betyg 5-5 på budföringen, men där valde min sociale hund att springa och hälsa på publiken istället. De var ju både många och närmare än mottagaren... Andra gången minns jag faktiskt inte alls, det var uppenbarligen på dåvarande hemmaklubb. På tredje försöket gick det vägen och jag minns att han gjorde ett utmärkt spårarbete och även om markeringarna var lite "klena" så fick vi höga betyg på spåret. Sen var det nog mycket mig det berodde på att vi inte kom längre än till "godkänd högre"... Simba var en väldigt duktig spårhund men det hände att han växlade över på annat än det "rätta" spåret. Detta hade man förståss kunnat träna med förledningar etc. Lydnaden lämnade också en del övrigt att önska... Men det var en go' hund som lärde mig massor!!

På spåret - eller inte...

Ja, då var det då undanstökat, Lazers debut och min "comeback" i brukssammanhang. Det var appellspår (och -sök) på hemmaplan igår. Redan i vintras, när vi fördelade ansvaret för årets olika tävlingar, deklarerade jag "då ska jag tävla" - så det var ju bara att stå sitt kast och anmäla...

De senaste veckorna har alltså allt vad agilityträning heter legat på is till förmån för spår och lydnad (och budföring). Jag visste väl ganska väl var våra svaga sidor satt, tyckte jag, men det var ju ett bra tillfälle till lite tävlingserfarenhet. Det faktum att man faktiskt vet var spåren ligger och hittar tillbaka till klubben osv, är ju ändå lite "nervlugnande"...

Igår var det så dags. Hela morgonen talade alla om för mig att jag såg SÅ nervös ut?! SÅ nervös kände jag mig faktiskt inte...!! Drog spår nr 3 och först ut var de 2 sökhundarna (klubbkamrater). Vid 9.30-tiden var det så ÄNTLIGEN dags att släppa på. De yttre förutsättningarna var väl inte helt lysande. Minusgrader, kraftig frost (fördelen med det var väl att det gick att se, vagt, var man gått 40 min tidigare) och dimma. Vi har faktiskt tränat med halva spåret i frost för några veckor sedan, och den biten gick, vid det tillfället, "sådär". Underlagsbyte (som det ju blev då) kan ju vara lite knepigt, och just frost är ju inget man liksom kan "beställa"...

Ja, ni hör - jag letar "bortförklaringar". :-) Eller nåt?

När jag släppte på så hade jag absolut inga problem med nerverna och första "benet" gick lysande, enligt min egen uppfattning var det nog 10-mässigt. En riktigt fin markering på apporten också. Sen kom första vinkeln och att liten svart hund "ringar" i vinklarna är inget ovanligt MEN när han väl kom ur vinkeln så var det precis som att han inte "fick tag" i spåret ordentligt igen. Andra apporten var spårlöst försvunnen... I andra vinkeln blev jag stående mitt i vinkeln (av spåren i frosten att döma) medan Lazer jobbade, och jobbade och... ja, bara hans nos (och möjligen Gud?) vet vad han faktiskt jobbade med. Medan jag stod där insåg jag att dimman verkligen svept in rejält - jag såg inte startpunkten längre och domarna stod som skuggor "mitt i" spårområdet... Till slut kom vi iväg åt rätt håll mot slutet och det tog den lilla hunden förträffligt bra. Men, med allt vimsande så var jag själv tveksam till om det här ens skulle ge betyg... Det gjorde det - men det var nog på håret. Som den ena domaren sa "vi friar hellre än fäller, så du får betyg 5". Jahapp... Nåja, med tanke på mina tidigare, föremålsointresserade, hundar, så är jag glad att jag kommer runt spåret och med 2 bra markeringar!

Tillbaka till klubben och vänta. Sök-kamraterna var klart med i matchen, den ena med betyg 10-10 på söket och den andra med 7-7,5.

Så blev det till slut dags för platsliggning. DET momentet var jag faktiskt nervös för. Inte för att jag trodde att Lazer skulle hitta på nåt ofog, men som jag sa innan - tänk om vi hamnar mellan en schäfer och en rottis, som sen får "onda ögat" till varandra, då blir ju min lille hund slarvsylta på vägen... (Fast i ärlighetens namn undrar jag nog om han i det läget inte hade varit benägen att "fly fältet). Att vi hade en rottis på ena sidan visste jag, för den hade spår 2 och hade väntat tillsammans med oss ute i spårmarkerna. Det kändes dock lite... absurt när det visade sig att nr 4 faktiskt var - just en schäfer.... Nu var, så vitt jag såg, båda dessa tikar (vilket i sig inte är någon garanti) men schäfern låg stadigt och rottisen satte sig. Lazer slängde ett öga på rottisen när den satt upp och vände sedan tillbaka blicken mot matte, där låg han som en stenstod hela tiden ut. Full pott på det momentet i alla fall. Jag var också MYCKET tacksam att vi inte hamnade i den andra platsliggningsgruppen där det var betydligt mycket stökigare...

Budföringen, som vi har tränat rätt mycket på den senaste tiden och där det största problemet har varit att få det lilla djuret att bli kvar hos mottagaren (det är ju så mycket spring i benen). Igår bestämde han sig dock för att inte springa alls. Eller ja, 5-10 meter och sen vända... Det var ju rätt mycket störning på området eftersom det var rallylydnadstävling samtidigt, möjligen blev det lite för mycket för den lille svarte hunden? SÅ mycket miljö- och störningsträning har vi inte sysslat med, i ärlighetens namn.

I och med nollan på budföringen så försvann alla chanser till uppflyttning, men jag körde ändå lydnaden. Där fick vi bara betyg på linförigheten och platsläggande under gång. I linförigheten måste vi helt klart jobba med höger-om-halter för där satte han sig hysteriskt snett! Läggandet var rätt OK med medvetet DK från mig (huvudvridning) + att jag även kollade så han låg kvar...

Framförgåendet har vi ju inte börjat lära in så det avstod vi. På inkallningen gick liten svart hund i strejk. När jag kallade, så slängde han sig i backen. Teorin att jag har samma tonfall på "ligg" som "hit" framfördes av flera i publiken men - situationerna är något olika, vi har ju inte ens börjat på fjärrdirigering, så jag vet inte det... Förr började han bli lite trött - och så mycket folk på plan (2 domare med vidhängande skrivare/siffervisare) plus tävlingsledare har vi aldrig haft förut. Han HAR lätt att ta till läggandet i situationer när han blir osäker, eftersom vi har kört mycket läggande.

Apporteringen blev en klockren tjuvstart, men eftersom den har strulat lite så ville jag inte försöka kalla tillbaka. Det var dessutom första gången han fick en apportbock som andra hundar haft precis före honom - men DET var inget problem. Den nollan tog jag med glädje!

På hoppet så skulle han kolla lådan där nyss använda apportbocken hade parkerats. Sen hoppade han, och hoppade tillbaka (med ett litet islag) men då var det så dags.

Alltså - vi har lite att jobba med, inte minst när det gäller störningar på lydnadsplanen. En av träningskamraterna (som också har en ung hund) konstaterade att det finns ett 30-tal appelltävlingar i distriktet nästa år, så det kommer nya chanser. Jo, det gör ju det. Nu har vi i alla fall provat...

6 år sedan sist....

Konstaterade just, efter kontroll på Hunddata av Hampus' tävlingsresultat, att det är 6 år sedan jag tävlade bruks senast... Efter 3 försök i appellklass (tror jag det var) så gav jag upp och la ner projektet - han gick över pinnarna (på sista tävlingen hittade han de 2 första, men inte slutet, domarna suckade "åh vad synd"). Och dessutom är han ju lite skottberörd, så jag insåg att det skulle bli tufft i de högre klasserna. Vi har ju spårat lite på kul sen dess i o f s, men tävlat har jag ju inte gjort.

Nu på söndag är det alltså dags för Lazers premiär. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig, hundar är ju som bekant inga maskiner... Och vis av erfarenhet vet jag att på tävlingsdagen kommer jag antagligen att vara skitnervös, det brukar jag vara när det är start med ny hund. Än så länge... funderar jag mest på vad jag har gett mig in på.... ;-)

Träning och annat

I lördags körde vi lite "genrep" på spårarbetet, jag och den lille svarte. Jag la ett nästintill tävlingsmässigt spår på en äng en bit hemifrån = vi tog bilen dit. Jag la spåret, sen var det rastning och väntetid... I stort sett tuffade det på bra, lite flaxigt (konsekvenser av husses utflykt i fältjaktsvärlden förra helgen?) kanske. Andra pinnen gick den lille svarte över, men jag trampade (!) på den, så nog var han i spåret... Nåja, genrep ska ju inte gå lysande, så vi har fortfarande gott mod inför kommande söndag.

Husse var i skogen med Otto som hade drivit vilt på ett bra sätt. Det är fortfarande ibland lite märkligt för mig att det är "okej" att en hund driver vilt, men det är ju så en drivande jakthund jobbar...

I söndags gjorde jag en sån där insats som jag egentligen fasar för. Ikea. Och Väla köpcentrum. Samma dag... Hade faktiskt en lista med till Ikea och det har nog tidigare i stort sett bara hänt när vi köpte köket. Dessutom kom jag inte hem med så fasligt mycket mer än det som stod på lappen. OK, en "ljussläckare" men det har jag tänkt köpa ändå?

Hem, och sen iväg till klubben för att träna lite med L, som fick kommendera lite lydnad åt mig och liten svart hund. Sen körde vi lite högerslalom och a-nerfarter med Otto och lite slalom och annat pyssel med Ls nya stjärna A. Högerslalomet med Otto har alldeles gått i baklås. Efter 8 pinnar går han ur i mer än hälften av försöken. Vi rev oss i huvudet båda två men lyckades inte hitta någon lösning. Till slut började jag skruva med någon form av "baklängeskedjning" och försökte köra bara de sista 4 pinnarna. Det blev inte mycket bättre av det. Vi lade således ner projektet för dagen.

Igår kväll körde jag ner på klubben i akt och mening att träna framför allt Lazer på hoppet (som är svårt att köra hemma eftersom jag inte har något hopphinder alls), men även för att fortsätta klura på Ottos högerslalom. Det hela tog lite mer tid än beräknat då det pågick 3 kurser och en träningsgrupp vilket betydde att även området runt agilityhindren var upptaget (och jag går inte in och börjar köra slalom bland en massa kursare, även om det inte är agilitykursare). Jag väntade vackert tills det blev fikarast... Och nu börjar polletten ramla ner. Som vanligt, höll jag på att skriva (ja, det gjorde jag ju), handlar det om VAR och NÄR jag befinner mig... Alltså - min placering och tajming. Det gäller att jag inte hamnar varken för långt bak eller för långt fram, och vi snackar centimetrar... Fördelen med nötandet är att vi har börjat få riktigt bra slalomingångar! Nerfarterna på A-hindret nöter vi också vidare på. Det är lite "vinterns projekt" det...

På hemmaplan på kvällen upptäckte jag att en av Hampus' "hudknutor", en liten "hudpåse" som liksom ligger utanpå huden, har svullnat upp mer än tidigare (vet har kollat den en gång innan) och nu börjat spricka. Eller om den börjat klia, och slickandet/kliandet gjort att den börjat spricka. Hönan eller ägget liksom. Febril verksamhet utbröt, nånstans i huset skulle det väl finnas en "tratt" att sätta på Hampus för att förhindra att han slickade? Icke. Jag drog mig till minnes att den sista tratten gick sönder när vem det nu var hade den... Vad göra? Jo, jag hittade en plasthink som en del av botten skars ut från. Nöden är uppfinningarnas moder, eller nåt? Sen gäller det att skärma av honom från resten av flocken så inte de hjälper till för mycket med tvättandet... Inte helt lätt, men det får gå. Kompostgaller m.m. funkar.

Idag blev det alltså besök hos vet igen, efter en mellanlandning på jobbet (ett par givande timmar!). Vi kom raskt överens om att nu är det dags att operera bort det här "vad det nu är för något". Principen med Hampes knölar har annars varit att vi rör dem inte så länge de inte stör honom eller börjar växa. Den här har gjort båda delarna. Så - imorgon blir det dagkirurgi-patient av gamle hund. Hualigen.

Fiktion med verklighetsbas

Jag har tuggat mig igenom en bok till av Roslund-Hellström, Flickan under gatan.
Ewert Grens och hans kollegor har redan en rejäl hög pågående fall när de får ytterligare två akuta att ta hand om. Dels har ett stort antal barn av okänd utländsk härkomst dumpats mitt i Stockholm, dels hittas liket av en död kvinna i källargångarna under ett av stadens sjukhus.
Samtidigt blir Ewerts älskade Annis tillstånd dramatiskt sämre, vilket påverkar honom märkbart.

Vi tas, som vanligt av Roslund och Hellström höll jag på att skriva (ja, nu skrev jag det ju...), med till världar och problem som man som ”vanlig medborgare” helst inte vill ska finnas. Den här gången handlar det om hemlösa, inte minst de barn som lever utanför samhällets ramar… Det otäcka är att även om historien är påhittad så finns det som ger ramen, i verkligheten. Det bor människor i tunnelgångarna under Stockholm. Det finns barn och tonåringar som lever utanför samhället, utan att någon ”bryr sig”. Av en eller annan anledning struntar föräldrarna i att de har försvunnit, och håller skolan och de sociala myndigheterna ovetande.

Roslund och Hellström rör om i tunga frågor, samtidigt som de bygger en spännande kriminalhistoria som – återigen – avslutas med en liten ”twist”… Saker är inte alltid som de verkar vid första anblicken, milt sagt. Och man får sig ytterligare en tankeställare. Vissa saker vill vi som sagt inte se…

Någon recensent har jämfört dem med Sjöwall-Wahlöö, som på 1960- och 70-talet skrev 10 kriminalromaner med samhällskritiska inslag. Jag har läst dem, för många år sedan, och dagens massproducerade ”Beck”-filmer har väldigt lite med böckerna att göra, förutom namnen på huvudpersonerna Martin Beck och Gunvald Larsson...

Nu funderar jag lite på var i bokhögen där hemma jag ska dyka in härnäst... Dels finns det lite facklitteratur inom hunderiet som jag skulle behöva grotta lite i. Dels finns där nästa (den senaste) bok från författarparet Roslund-Hellström. Dessutom finns i min bokhylla, läst tidigare, men som del i projektet "läsa hela serien i rätt ordning", Arne Dahls tionde bok om A-gruppen; Himmelsöga. Och sen finns där en hel del annat. Dessvärre är en del av böckerna som ligger där "mitt i" serier som jag inte läst tidigare, vilket betyder att det nog blir ett besök på biblioteket för att börja från början...

En rätt bra helg på det hela taget!

I lördags var jag ute i spårskogen med den lille svarte. Det drar ju som sagt ihop sig till tävling och den här gången var första gången som jag, även om det var skog, la ett någorlunda ”regelrätt” appellspår dvs ca 300 meter med 2 vinklar. Jag kostade på mig 4 föremål (3+slut) och det var även första gången som det BARA var pinnar i spåret dvs inget av föremålen var leksak. De senaste gångerna har han fått hitta favvoleksaken (fleeceflätan vi fick med vid valphämtning, tack K!) som första eller andra föremål (jag har bestämt mig för att undvika att lägga något med ”större värde” som slutföremål, jag vill ju INTE ha en hund till som går över apporter på vägen). Vi har ju tränat på både skogsspår och öppen-mark-spår och det känns inte som att det skapar några större problem att det är öppen mark. Det vi INTE har tränat, ännu, är ”terrängskiften”. Men det blir ett kommande projekt. Spåret fick ligga till sig i ca 1 timme.

Och – jag blir så lycklig när jag spårar med den här lille hunden. Tempot är högt – nästan väl högt, jag konstaterar med jämna mellanrum att det är tur att han inte är en rottweiler för då hade jag inte haft en chans när han sätter iväg. Trots detta hittar han apporterna – och tar upp dem! Vinklarna jobbar han sig igenom. Här är jag lite orolig för att domarna kanske kan tycka att det är lite vimsigt, men han löser ju uppgiften! Vi får väl se hur det går när det blir skarpt läge. Just nu känns i alla fall spåret BRA, återstår att snickra mer på lydnaden…

Husse fick ta hand om de andra två hundarna på förmiddagen och på eftermiddagen hade vi försenat födelsedagsfirande för husse. Efter det gjordes det inte många knop…

Igår söndag skulle husse på harjakt. Fältjakt är ju inte det han ägnar sig mest åt, men när nu tillfälle bjöds så tog han med sig inte bara Otto utan även Lazer. Jag var lite orolig för detta projekt, men fick löfte om att den lille svarte BARA skulle gå kopplad. Jag vill ju inte ha en hund som jagar ”hej vilt”, en spaniel ska ju förvisso stöta upp vilt men sedan kunna sätta sig och vänta på skott + apportkommando. De har tränat lite hemikring men där är inte SÅ gott om vilt, i synnerhet inte harar… Eftersom ”gå i koppel” inte direkt är Lazers paradgren så var jag lite orolig att husse skulle släppa honom i ren frustration. Men – enligt rapport vid hemkomst så hade den lille svarte varit nästintill exemplarisk! Gått fint hos husse, satt sig ner när haren sprang upp osv. Kul att höra!! Han kanske VERKLIGEN kan bli en allroundhund den här lille krabaten?!

För min del betydde detta en dags kvalitetstid med Hampus. En promenad (han börjar verkligen bli ”gammal och trött” tyvärr, det är lite svårt att komma på vad han tycker är ”roligt” – ligga i soffan och bli kliad på magen kanske…?) och lite meck hemma, tog bland annat tag i en sån där riktigt tråkig historia – nämligen högen med tvätt som ska strykas… Det är onekligen skönt att "pricka av" såna surdegar (hann med en till senare på kvällen, byxor som skulle sys upp...).

Eftermiddagen veks till utskick av PM till klubbens kommande lydnadstävling. Det skulle ha gjorts i torsdags men eftersom telefon och internet då inte fungerade på klubben så fick det vänta ett par dagar. Lazer fick komma med till klubben och trots dagens jaktliga insatser sa han inte nej till ett pass med lite lydnadsträning. Linförighet, inkallning (framför allt ingångarna), hopp (hoppa ut – och sätta sig) och apport (hämta… avlämnandena är just nu för sorgliga och jag lär inte hinna få ordning på dem heller, men så länge han transporterar in apportbocken o släpper den vid mina fötter så kan vi ju få betyg på momentet).

(Det är bra med bärbar dator så kan man skriva t.ex. på tåget och sen publicera... ;-) )

Jag erkänner....

... det är lika bra, för nu är PMet ute (visserligen inte på internet, men det är nog en tidsfråga). Det är appellspår jag har anmält mig och den lille svarte till. Den observante (som Lotta) har gissat detta eftersom det den senaste tiden skrivits mer och mer om spårträning, budföring, platsliggning m.m. än om kontaktfält och slalom. Jag inser mer och mer att i Skåne är jag stämplad som "agilitynörd" av väldigt många - de vet ju inte att jag egentligen har kört minst lika mycket lydnad och bruks genom åren, innan jag flyttade ner hit. Att sedan Hampus blev skottberörd och jag tappade sugen för brukstävlandet, är ju en annan historia.

Igår var det månadstävling på klubben så vi tog ett litet steg till i "formtoppningen" genom att delta där. Lagom när vi gick ut på plan insåg jag att "hoppsan, vi har ju aldrig tränat med kommendering förut". Det i sig gick bra, även om Lazer först var lite nyfiken på både tävlingsledaren och domaren eftersom det ju är folk han känner och tycker om. Momenten gick sedan ungefär som förväntat, jag vet ju var det finns saker kvar att putsa på och det fortsätter jag göra. Riktigt skönt är att platsliggningen verkar vara stabil. Jag skriver "verkar vara" för det är ändå levande varelser vi håller på med, och de träningstillfällen vi har haft har det inte "hänt" något i omgivningen. Det är ju inte precis så att man provocerar fram att hundar går upp på träning... (Fast någon typ av inplanerad hundstörning på träning kanske man borde ha - hmm....? Typ låta någon köra inkallning vid sidan av planen eller så?)

Roligt var att L med E skrapade ihop kvällens högsta poäng i lydnadsklass 1. Grattis!

En hel helg…

(Detta skrevs igår men blev aldrig publicerat, insåg jag precis nu)
… som var totalt utan ”bokade” aktiviteter. Det ni, när hände det senast?

Egentligen har hela förra veckan varit ett ”när-hände-det-senast” eftersom jag lyckades sitta vid mitt skrivbord på plats på kontoret i Hässleholm 5 dagar av 5 möjliga. Det var länge sedan sist, kan jag säga.

Nu är jag ju inte sämre än att jag, sent på fredag eftermiddagen, bokade in träningskamraterna L och M för ett pass på klubben lördag förmiddag. Lite agility (har några ”vinterprojekt” när det gäller Otto och på älgjakten får han inte vara med då det finns riktiga älghundar i jaktlaget), lite valpträning (Ls lille A), lite budföring, platsliggning i grupp, hopp (både Lazer och Ms E)…

Naturligtvis blev det även en del promenerande under dagen, och diverse nödvändiga åtgärder hemma som dammsugning, vika tvätt osv. MEN det gick i MITT eget tempo!!

Eftersom det sköts en älg på lördagen så fick Otto komma i tjänst på söndagen, enligt uppgifter från husse hade han haft ett bra drev på ett rådjur (husse såg djuret men fick ingen skottchans – synd för det skadar inte med kött i frysboxen – vilt är ju faktiskt ekologiskt och naturligt uppfött och allt sånt!).

Medan husse och Otto var i skogen körde jag till klubben även denna dag. Det drar ihop sig till lydnadstävling där jag är tjänstgörande tävlingssekreterare så det var lika bra att lägga in alla anmälningar i datorn. Lite märkligt är att så många inte har betalat i tid. Fortfarande står det i reglerna (jag minns inte den exakta skrivningen, men meningen är i alla fall…) att anmälan inkl. avgift ska vara arrangören tillhanda 3 veckor före tävlingsdagen. Det betyder ju alltså att vi måste kunna SE att avgiften är betald, 3 veckor före. Detta verkar väldigt många vara omedvetna om… Och som vanligt undrar jag också – var står det att man måste vänta till sista dagen med att anmäla sig?! Om jag vet att jag ska tävla, så är det väl bara att anmäla? På en vecka blir knappast statusen träningsmässigt så mycket bättre/sämre så att det är det som är skillnaden?

Medan jag var på plats kom det ett par klubbkamrater för att träna. Jag passade på tillfället att få köra lite mer budföring med Lazer. Det svåra är inte att få honom att springa, det svåra är att få honom att stanna… Det är så mycket spring i de benen, så han har liksom inte tiiiiid… :-)
(Den observante börjar nu ana vad det är jag har anmält till för typ av tävling…)

Eftersom både Otto och Lazer faktiskt fått rätt mycket ”egentid” under dagen så passade jag på eftermiddagen på att ta en promenad ensam med pensionärs-springern. Hampus, alltså. Han lunkar på och är ganska nöjd med att slippa de stökiga ungtupparna. Vädret var helt fantastiskt!!

Passade på att tillåta mig att slappa lite med en bok i soffan och läste därmed ut ”Demonens död” av Anne Holt. Jag hade inte mer än börjat på den förrän jag insåg att ”den här har jag läst förut” men inte tusan kom jag ihåg slutet… :-)

Det här är en av de ganska tidiga böckerna om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen. Hon brottas med ett fall där en barnhemsföreståndare knivmördats, samtidigt som en 12-åring försvunnit från barnhemmet. I takt med att fallet nystas upp, visar det sig att det finns många hemligheter bland barnhemspersonalen... Hannes egna privata hemlighet, att hon lever tillsammans med en annan kvinna, blir allt mer besvärlig att hålla just hemlig, märker man också. Inte minst som hennes livskamrat Cecilie ifrågasätter just detta - hemlighållandet, är också ett förnekande. Holt - som vanligt läsvärd och med en tvist på slutet, och vi läsare får även en del information från den försvunne 12-åringens mamma, som inte utredarna någonsin får tag på.

En till!

Nu har jag lyssnat mig igenom Arne Dahls nionde del i sviten om A-gruppen, Efterskalv. Även denna har jag läst tidigare men det har uppenbarligen gått tillräckligt lång tid för jag var totalt ”lost”! Terrorn kommer till Stockholm då en tunnelbanevagn sprängs. Alla tillgängliga polisresurser sätts in – naturligtvis också våra vänner i A-gruppen.

Sakta men säkert snokar de sig igenom fallet och hittar pusselbit efter pusselbit, som så småningom pekar i riktning mot något helt annat än ett ”vanligt” terrordåd.

Eftersom det inte finns någon ”ensam hjälte” i den här gruppen så följer vi också de 10 som är, eller har varit, medlemmar i A-gruppen ur det lite mer privata perspektivet. Jan-Olov Hultin flyter upp igen, trots pensioneringen. Paul Hjelm korsar återigen A-gruppens vägar, trots sin chefsposition inom interna utredningar.

En nackdel med att låna cd-böcker på biblioteket är att de inte alltid är i toppskick… Ca 10 minuter av näst sista cdn fick jag helt enkelt ge upp, där var uppenbarligen en repa i skivan. L

Nu återstår Himmelsöga (som jag har hemma i bokhyllan) och den fristående epilogen Elva, innan det är dags att ta tag i den första delen i Arne Dahls nya produktion.

Men först – något helt annat… Har ett par låneböcker från biblioteket liggande i andra serier så jag får nog ta och läsa ut dem innan det blir dags för A-gruppens vidare öden.

Nu har jag...

... anmält mig och Lazer till vår första tävling...

Kort sammanfattning

- Frosten tog dahliorna natten till fredag...
- I lördags var jag och Lazer ute och spårade. På äng, där det var frost ungefär hälften av spåret när jag gick ut det, som sedan hade hunnit töa bort på större delen av spåret när jag släppte på. Den lille svarte hunden gick lysande den första "raksträckan" när han väl hade fäst på spåret (lite "analyserande" i början kan väl inte vara helt fel??) = bra i spåret och rakt, markerade träapporterna "svagt" men i alla fall så pass att jag såg och kunde berömma, leksaken som låg mitt på andra benet tog han klockrent. Där hade han dock lite allmänna problem för där låg frosten kvar i gräset. Även vinklarna (2 st) löstes bra. Jag hade kanske 5 m lina ute...
- På eftermiddagen åkte resterna av dahliorna till "tippen" + att jag tömde växthuset på tomatplantor och melon-dito (som det aldrig blev någon skörd på). Dahlia-knölarna grävdes upp och parkerades i papperskassar i uterummet för lite torkning innan vidare transport ner i källaren där de brukar övervintra. Hibiscusarna räddade jag in redan innan förra helgen och pelargonerna fick komma in i fredags... De behöver ansas lite, så får vi se om jag lyckas med övervintringen i år.
- Igår var det först "höstmöte" i HU-distriktet, vilket var förlagt till Skånes Djurpark. Ganska många djur var faktiskt framme i det vackra höstvädret, och vi kom lagom till matningen av sälarna. Årets kut var en söt lite krabat som påminde lite om en spaniel... "Jag är HUNGRIG!!!"
- När vi var klara med mötet körde vi hem och stack till skogs med hundarna på en härlig promenad i det vackra vädret. Uppskattat av alla utom möjligtvis Hampus som nog tyckte att det var onödigt långt...
- Som om det inte var nog med detta hann jag klämma ut ett spår på ängen hemmavid också. Och jajamensan! Nu tog han även träapporterna i munnen! Det tar sig, kan man säga. Jag vågade mig också på att släppa ut linan till 10 meter som ju är "minimum" på tävling.
- Enligt principen att den som har släpat hem jaktbytet får tillreda det fick husse inta köket, medan jag körde dammsugare och golvmopp...
- Sen var helgen slut. Tjolahopp.

Mini-semester

Efter att ha tillbringat helgen helt datorfri (om man nu inte räknar mobilen som det ju faktiskt går att surfa, kolla FB och annat med) så inser jag att det är dags att ta sig samman och övervinna bloggtorkan.

Jag har ju alltid hävdat att bloggande aldrig ska vara ett krav, då går skrivarlusten förlorad. Alltså bättre att lägga ner ett tag om det inte känns meningsfullt.

Kan inte låta bli att reflektera lite över just det här med bloggande, FB osv. Återigen har jag någonstans läst/hört den här kommentaren att ”förr hade man en dagbok som INGEN annan fick läsa, nu vräker man ut samma saker till allmän beskådan på nätet”. Mja. Inget jag känner igen mig i, i alla fall. Det finns mycket som jag INTE skriver om här. Bloggen är snarare ett forum att jämföra med de brevvänner (inte sällan nyfunna kompisar från ridläger och semesterresor) jag hade när jag var yngre. Jag vet att jag har skrivit om detta förut – ett sätt att hålla de av mina vänner som jag har på geografiskt långt avstånd uppdaterade om vad jag gör. Och lite blir det ju stöd för mitt eget minne också. Eftersom det tidigare i år var en blogg-leverantör som gick omkull och nog ganska många som såg mycket skrivet gå förlorat, har jag faktiskt börjat fundera på om man på något sätt kan säkerhetskopiera det som finns här…? Det är ju i alla fall 5 års ”bryderier”!!

Helgen var som sagt datorfri och orsaken till detta var husses födelsedag. Vi ”flydde fältet” och tillbringade helgen + måndagen i Göteborg. Inga storstilade planer men vi hann med ett biobesök (Jägarna 2, klart sevärd om än bitvis aningen förutsägbar) och en titt på ”Maritiman”, hundpromenader, lite shopping (fiskeprylar, det var ju husses helg). Eftersom vi är rätt dåliga på att ”göra ingenting” så är det ganska nyttigt med sådana här tillfällen när det INTE är en miljon aktiviteter inbokat. Eftersom det är så pass sent på säsongen vågade vi inte riktigt chansa på husvagnen utan det fick bli hotell. Den 4-benta flocken var också med och de är förvånansvärt världsvana och fromma som lamm trots nya miljöer?!

På hemvägen igår hann vi med både Ullared och Engelsons i Falkenberg.

Delvis är nog bloggtorkan orsakad av att det är lite mycket på jobbet, både på längden o tvären så att säga. Dvs en del saker som jag inte kan skriva om här. Ibland är det lättare att inte skriva alls, än att utelämna bara vissa saker. Här hade jag behövt den klassiska dagboken att häva ur mig mina tankar i, tror jag!

Hundträningsmässigt så håller jag på och filar på att få Lazer färdig för start i appellspår. Det är mycket att pyssla med men det finns hopp! Tror jag i alla fall.

Jag hann läsa en bok också. Mörkertal av Arne Dahl, 8:e delen om A-gruppen. Jag har som sagt läst dem tidigare och den här gången är det en ung flickas försvinnande under en klassresa som drar igång händelserna. Det är ännu en av de där historierna där flera parallella spår i slutänden vävs samman... Välskrivet och högt tempo, som vanligt med Dahl. :-) Även om jag mindes en del av historien från förra gången jag läste boken så hade det gått tillräckligt med tid för att jag skulle ha tappat bort en del detaljer.

Bloggtorka

Har inte haft tid, ork, kraft, lust att blogga den senaste veckan...

Kört tester på jobbet (energidränage), dömt månadstävling brukslydnad på klubben, spårat med Lazer med varierat resultat, tränat lite lydnad med samma hund med varierat resultat. Jaktsäsongen med hund startat för Otto och husse...

I'll be back...

Nu är det höst

Jaha, är inne på andra veckan med "pannlampa på" under morgonrastningen. Det om något är väl ett hösttecken.

Sen sitter jag i detta nu och funderar på om jag verkligen gillar det här med att "vårdkontakter" ska ringa tillbaka. Alltså detta att man bokar en telefontid då man ska bli uppringd. För mig som emellanåt springer runt som en iller är det nog egentligen ibland mer praktiskt att sitta i telefonkö en stund...

det är mycket nu

I torsdags hade vi sista deltävlingen i KM-agility på klubben. Jag hade liksom förträngt detta, den sista officiella i Eslöv var ju vår sista tävling och träningen efter det har varit därefter - inte minst som jag ju var i England en vecka... Resultatet blev således 2xdisk.

Dessutom hade Lazer på morgonen i torsdags drabbats av vattensvans. Exakt hur han har dragit på sig detta begriper vi inte för han har ju inte varit ute och simmat, men det är klart, vatten uppifrån har det ju kommit en del. På med täcke och på eftermiddagen när vi skulle till vet hade svansen piggnat till rejält. Nu hoppas jag att den lille svarte har insett att det inte är så dumt med kläder trots allt?!

Tog semester i fredags för VAH som följd av detta och eftersom vi hade agilitytävling på klubben i lördags var det inte helt fel med den lediga fredagen, förutom att VAH-a kunde jag hjälpa till en del med förberedelserna för lördagen...

Tävlingen i lördags flöt, i vårt tycke, fint. Lite tekniskt mankemang med det trådlösa nätverket och delade skrivare IGEN. Det funkade kl. 7 på morgonen när jag testade men vid 9-tiden när de första klasserna var klara ville det sig INTE. Tur i oturen att det var vackert väder och vi faktiskt har 2 skrivare på klubben. Ju mindre tekniska prylar utomhus i händelse av regn är mitt mål, men det verkar ha gått troll i det här. Får forska vidare i det under vintern.

Dagens höjdpunkt var väl när klubbens i hast (?) ihopsatta small-lag (man måste inte komma från samma klubb för att tävla lag i agility men jag tycker det ger en extra dimension till det när alla 4 ekipage är från samma klubb) först placerade sig som trea i agility-lagklassen och sen gick och vann (!) hopp-lagklassen. Kul!! Grattis tjejer!

Söndagen tillbringade jag bitvis i skogen. La för första gången på mycket länge ett "vanligt" spår åt Lazer. Har ju kört mkt korvspår för att få in honom i spårkärnan och tyckte att nu var det dags att testa ett "riktigt" spår. Det gick - fort! Lite "fladdrigt" var det bitvis och förutom svårigheten att det INTE låg korv i spåret hade jag lagt ut 2 apporter + leksak på slutet. Träapporterna markerades medelst nosning och när jag då började hojta "bra och duktig hund" så kom det ett spontant läggande! Kanske ska han bli liggmarkör den här lille hunden?? Dessutom gick inte spåret alldeles rakt utan det var en liten böj på det, så här ökade jag nog på svårigheterna i kvadrat men det gick fint! Vi hittade föremålen och kom fram till favvisfleeceflätan i slutet. :-)

Lite handla mat, lite stöka hemma, lite hälsa på hos svärföräldrarna och sen var den helgen slut...

Energitapp...

Jag har ibland, under årens lopp, fått höra att jag har kontrollbehov och att jag kan vara lite... "yvig" var det någon som kallade det för många år sedan. "Gick i taket" var det någon annan som hävdade att jag gjorde.

Nu vill jag ju gärna hävda att jag har blivit lite äldre och i alla fall lite, lite, klokare. Idag ställdes saker lite på sin spets och lite klokare tror jag faktiskt att jag är.

Utan att gå in på för mycket detaljer så lyckades jag i en något pressad situation behålla lugnet, åtminstone på ytan (de som känner mig såg garanterat att jag höll på att gå i bitar invändigt). Det är bara att konstatera att "lugnande signaler" uppenbarligen provocerar en del människor ännu mer... och när det dessutom finns ett kontrollbehov med i hanteringen - oj. Att jag inte "gick i taket" (vilket jag skulle gjort för ett antal år sedan) är en stor personlig seger.

Det hela var milt sagt energikrävande så nu får det bli soffan...

Deckare på deckare…

Den senaste tiden har jag klämt i mig ytterligare 2 skandinaviska deckare. Jag som skulle börja läsa “annat”…?

Först var det Viveca Stens “I grunden utan skuld”. En mörk natt försvinner unga Lina spårlöst från Sandhamn. Några månader senare är det sportlov och Nora Linde – som vi träffat i Stens tidigare böcker – befinner sig i det vintriga Sandhamn med sina barn. Under lek i skogen hittar barnen något, som gör att fallet med Lina får ny fart. Naturligtvis blir Noras vän, polisen Thomas, åter inkopplad på fallet (vilket han varit redan vid försvinnandet). Även Noras och Thomas respektive trassliga privatliv, Noras äktenskap har ju gått på sparlåga åtminstone sedan förra (andra) boken (den första har jag ju inte läst utan bara sett TV-filmatiseringen och även där verkade förhållandet något frostigt stundtals) och plötsligt dyker Thomas ex-fru upp i handlingen…

Det här är ytterligare en i raden av böcker där åtminstone jag är minst lika fascinerad av huvudpersonernas egna utveckling som själva mordfallet. Sten använder även här (som i den förra boken) möjligheten att ge oss läsare information som inte polisen har, den här gången förstår vi ganska tidigt att det finns något som ligger LÅNGT tillbaka i tiden som förklarar Linas fruktansvärda öde. Men den här gången förstår våra huvudpersoner kopplingen INNAN jag gör det. Tack för det, faktiskt! I en bra deckare så vill jag faktiskt bli överraskad på slutet, det är inte lika spännande när jag som läsare har förstått vem som är den skyldige redan efter halva boken… Här lyckas Sten hålla mig förvirrad, stjärna i kanten för det!

Nästa på tur var Anne Holts senaste, “Frukta inte”. Jag har tidigare konstaterat att jag av någon underlig anledning inte har lyckats med att läsa Holts böcker i kronologisk ordning – fortfarande saknar jag några pusselbitar i såväl Hanna Wilhelmsen-historierna som när det gäller Inger Johanne Vik och Yngvar Stubö (förlåt, det ska vara ett norskt ö men det får jag inte fram på tangentbordet). Det här är i alla fall den senaste boken med det sistnämnda paret som huvudkaraktärer (även om Hanne Wilhelmsen faktiskt finns med på ett litet, litet hörn – typ en sida…). Jag har konstaterat att när det gäller Inger Johanne och Yngvar så är det andra boken jag inte har läst och det ska jag ta och åtgärda å det snaraste. Nåväl.

Här är det flera fall som presenteras på ett tidigt stadium. Det tar dock ett bra tag innan man förstår hur dramat i bokens början, där Inger Johannes dotter Kristiane smiter ut från ett hotell mitt i Oslo och håller på att bli påkörd av spårvagnen, hör samman med huvudhistorien. I den här boken ger sig Holt på temat “hatbrott” och redan i baksidestexten får vi veta att liket av en ung asylsökande pojke på något sätt kommer att kopplas till mordet på en kvinnlig biskop. Dessa båda fall presenteras snabbt, till det hela adderas också tidigt ett försvinnande (som naturligtvis också visar sig vara ett mord).

Även Holt lyckas hålla mig lagom förvirrad. Det är många parallella spår i den här boken och det går inte alls att gissa sig till kopplingarna som kommer fram i slutänden, även om jag ganska tidigt anade den kvinnliga biskopens “hemlighet”.

Båda författarna har återigen producerat klart läsvärda spänningsromaner/kriminalromaner eller det vi i dagligt tal kallar “deckare”. När det gäller Holt så finns det ju onekligen ett lite större “djup” i den här boken just för att temat, hat, är så pass allvarligt. Kanske inte minst mot bakgrund av sommarens händelser i Norge. Återigen har verkligheten överträffat dikten och DET är väl egentligen det riktigt ruskiga. Annars brukar jag ibland fundera över vad det är som gör att vi är så många som fascineras av att läsa om “ond bråd död” (antagligen för att man vet att på ett eller annat sätt kommer den skyldige att “åka dit” i slutet). Lite grann kan jag också fundera över hur hjärnorna ser ut på de författare som hittar på de här historierna… Men det ska vi nog inte klura mer på.

Stoppa världen...??

Jaha, hej och hå... 5 dagars arbete i England avslutades med en försenad flight hem. Lagom kul när tågen vidare från Kastrup går en gång i timmen. Planet skulle lättat kl. 19.05, ganska exakt en timme senare lyfte det. Enligt vad kaptenen sa så handlade det om att man upptäckt (?!) att ett däck behövde bytas. Och det ska man väl vara tacksam för med tanke på landningen. Men borde inte sånt vara bättre schemalagt än att man slänger in det mellan 2 flygningar?

Vi tog mark efter 1.20 flygtid mot normala 1.50, medvind och "gasen i botten" på något vis?? Då var det EXAKT 30 minuter tills tåget skulle gå och jag satt i mitten av planet... Det var alltså ett antal personer som skulle ut från planet innan det var min tur. Det är inte ofta jag studsar upp direkt och sliter ner väskan från "the over-head compartment" men den här gången var det precis det jag gjorde. Sen blev det nästan småjogg från gaten till passkontrollen, och vidare till tullen. Lyckligtvis hade jag inget incheckat bagage - då hade det aldrig gått. Nu hade jag faktiskt lite marginal när jag kom ner på plattformen vid tågen. Hemma var jag dock inte förrän närmare halvett (och då vet jag att kollegan från Halland fortfarande hade ca 1 timme kvar på sin restid).

Igår var det ett hundrelaterat möte i Lund och där gick större delen av den dagen... Promenad blev det givetvis med hundarna men inte mycket annat. Lite spak var man efter fredagskvällens resa också.

Idag har vi haft söktävling på klubben och eftersom jag är en av våra få auktoriserade tävlingssekreterare var det sekretariatstjänstgöring som stod på programmet. Inte så betungande med 5 startande ekipage... varav ett bröt efter sök+uppletande. Jag hängde med ut i skogen och tittade på ett par hundar, det är ju inte jättekul att sitta på klubben och glo. :-)

När det hela var över hade vi 1 lägrehund, 1 högrehund och 1 elithund som var godkända, och 1 högrehund uppflyttad.

Passade på att träna lite linförighet och platsliggning med Lazer på klubben, och la ett korvspår i skogen på vägen hem. Samtliga övningar gick bra, men "hakan i backen" på platsliggning verkar han ha glömt hastigt och lustigt?! Det får vi ta och arbeta lite med... Ska försöka få till lite fler spår nu framöver (hur nu det ska gå till när jaktsäsongen bryter ut på allvar) om vi ska bli startklara till den där appelltävlingen jag har sagt att vi ska vara med på. Och så måste vi träna MYCKET mer lydnad, men det kan man ju faktiskt göra hemma på tomten.

Testing, testing

En vecka i England kan ju säkert låta "kul" för många men när det är i tjänsten så kan jag meddela att det inte är så där värst upphetsande. Dagarna går åt till jobb och på kvällen blir det i bästa fall en promenad och så lite mat och sen är man färdig för sängen.

Orten där vår leverantör har sitt kontor ligger ca 45-60 min tågresa från Victoria station så det är inte direkt "i" London heller utan ska man ta sig in dit är det ett litet projekt i sig.

Pratade med husse igår kväll och han hade tagit över min förkylning... Hundarna verkar dock vara pigga och glada trots matte-tantens frånvaro.

Än går det upp och än går det ner...

Tidigare i somras fick jag för mig att det kunde väl vara kul att ställa ut Otto igen någon gång - varför då inte på Sofiero som ligger nära? Fick även träningskamraten M, som ju också har wachtel, att haka på idén. Igår var det dags.

Det är ju ingen stor utställningsras och totalt var det 6 hundar anmälda. 5 hanar (varav en i valpklass) och 1 tik. Det var bara jag och M med "vuxna" hanar i jaktklass (de andra två gick i junior- respektive unghundsklass). Båda våra hundar fick "excellent" i kvalitetsbedömningen, i konkurrensen drog dock Otto det lite längre strået och fick CK. Sen blev det bästa hane och tydligen är det där som certet delas ut numera... Vi stod mot en snygg röd juniorhane och glädjande nog drog Otto längsta strået igen! Certet blev vårt! Sen var det in med tiken och den försvann ut ganska snabbt igen med "Very good", så då var det inte så mycket att orda om med BIRet. Eller som domaren sa till mig när han räckte fram den röd-gula BIR-rosetten "är det OK att du får den här även om det inte är någon konkurrens". Jajamensan! Det ÄR mycket roligare med utställning när det går bra... ;-)

Alltså blev det till att stanna och återupprepa insatsen från för 2 år sen - in i stora ringen... Nu var det ju faktiskt inte första gången "och kanske enda" men visst måste man ändå stanna! Att en wachtel inte har så mycket att hämta bland alla "showiga" spaniels och retrievrar och vattenhundar är ju inget som förvånar mig, men som sagt, det är kul att ha varit med.

Direkt från utställningen bar det av till Bs syster, dottern i huset fyllde år i fredags så det var firande igår. Lite trött var jag - och väldigt hungrig, så det var tur att det blev mat direkt när jag kom...

Idag gjorde vi årets sista försök på agilitybanorna. Det finns några tävlingar kvar på säsongen men de kommande 2 helgerna är jag inblandad som arrangör i klubbens egna tävlingar så det går före eget tävlande. Sen börjar jakten och då får Otto faktiskt återgå till sin primära funktion som jakthund! Vi har lite att klura på under vintern, bl.a. nerfarterna på A:et... Den hoppade han återigen idag och där havererade det loppet... Kom ur fas och helt fel för slalomingången vilket ledde till 3 vägringar (fel ingång) i slalom och disk. I hoppklassen svarade han lite "för" bra på en "pull" och jag var inte snabb nog att skicka vidare så då blev det fel ingång i en tunnel... Men slalomet funkade. Man får vara glad för det lilla.

Hemma blev det sen till att packa väskan.... Dags för en veckas tjänsteresa igen - husse och hundar hemma. Eftersom flyget går tidigt imorgon så börjar jag med en hotellnatt i Malmö. Frukost 04.45 är beställd... Hualigen.

Tjejmilen för 5e året på raken

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...

Höst

September och hösten är här… eller har det nånsin varit sommar i år?! Den blötaste augusti på länge, kan man läsa på www.smhi.se. Jo tack, vi har märkt det. Idag sken dock solen. Wow liksom.

I måndags var det ett litet distriktsmöte i agilityverksamheten, hunderi alltså men inte så mycket praktiskt utövande. I tisdags överlät jag hundarna i husses vård och var med och ”jagade höns” med klubben. Det är ett litet extraknäck vi har, som jag kanske nämnt tidigare, att samla ihop hönor som ska gå till slakt. För en gångs skull var det helt klart bättre att vara inne i hönsstallarna och jaga hönor än att stå utanför och packa/langa fram burar. Halvvägs igenom jobbet kom det nämligen en rejäl störtskur, så ”utegänget” blev rejält blöta (de som inte redan hade regnställ).

Igår var det äntligen dags för lite praktisk hundträning (efter utskick av ett stycke PM till söktävling som jag ska vara tävlingssekretär på ). Har bestämt mig för att ge Lazer lite ”timeout” från hinderträningen i agility – ja möjligtvis utom slalom och kontaktfält – för att se om vi kan komma loss från den här ”jag lägger mig ner” låsningen. Alltså blev det lydnad istället, jag har ju en plan på att tävla appell så småningom så det finns ju lite att snickra på. Började med lite linförighet – position i korta raksträckor, starter och högersvängar. Gick faktiskt riktigt hyggligt om jag får säga det själv.

I läggandet under gång har vi lite att jobba på – att man kan lägga sig i rörelse är lite svårt… Inkallning körde jag mest på ”komma snabbt” och struntar just nu i ingångarna.

Sen kom hjärnsläppet. Utan att tänka mig för släpade jag fram lydnadshopphindret, satte det på 40 cm (han ska hoppa 50 på tävling) och placerade Lazer och mig själv vid hindret. Tanken var att träna på det som egentligen är lydnadsklass 1-hoppet dvs gå ifrån honom och så låta honom hoppa till mig. I samma sekund som jag lämnade hunden insåg jag – hur smart var nu det här, med tanke på problemen jag har haft framför hopphindren på agilitybanan när jag lämnar honom där (lägga sig platt-beteendet)?! Snacka om otur när man tänker…?? Men nu är det en lustig liten hund jag har. Ett lydnadshinder är något annat än ett agilityhinder. Inga problem här inte! Han skuttade glatt över, om än med ett islag första gången.

Det började regna lite och jag bytte hund, så fick Otto köra hopp-4pinnarslalom-hopp-4pinnarslalom ett par gånger både höger och vänster. Vippen stod placerad lite till vänster om andra hopphindret och den drog VÄLDIGT mycket. Mental notering för vintern, börja köra ”hinderdiskriminering”. Säger jag ”hopp” så är det f-n inte ”vippen”… J Lyckas vi kravla oss upp till tvåan så blir det ju mer ”fällor” är jag helt övertygad om. Körde även lite nerfartsträning på Aet eftersom det har varit ett problem på flera tävlingar nu. Detta är också något som jag helt klart ska jobba mer med i vinter. På sikt måste det ju faktiskt funka även om jag inte är precis ”där” och säger ”ner”… Lagom när belysningen på planen (som jag själv satt på 30 min) slocknade gav jag upp för då började regnet verkligen vräka ner.

Väl hemma genomgick jag en brottningsmatch med datorn. Hur fanken en del av Norton 360 plötsligt kan sluta fungera, och programmet KRÄVER ominstallation som åtgärd, är för mig en gåta. Till slut så var vi överens, Norton och jag, men det tog en bra stund. Eftersom jag hade lite pyssel som skulle göras så var det extremt taskig tajming.

Det är nedräkning till Tjejmilen och jag har en skum känsla i halsen. Jag intalar mig att det är hönsdamm från i tisdags men proppar i mig Berocca-kopia, vatten och halstabletter för brinnande livet. Det blir inget personbästa i år men runt ska jag. Dock utan genomklappning av den modellen det blev när jag sprang allra första gången (1997), tack. Lite förstånd har man väl förhoppningsvis skaffat sig.

Nu ikväll har det blivit lite agilityträning, vi satte upp de första 8 hindren från en hoppklass 3-bana och det blev nog ganska bra. En faktiskt ganska ”lagom” trixig sväng i början, slalom och sen lite mer rakt på mot däck, tunnel och hopp (som vi byggde ut till en oxer). Otto skötte sig riktigt bra, bortsett från när jag ”pressade” lite i slalom… Försöker hitta balansen där, hur mycket kan jag ligga på utan att han blir störd. Och det är ju på träning man måste testa gränserna.

Lazer fick sig ett pass lydnad till ikväll. Mer linförighet på samma tema som igår, lägganden i rörelse (nu börjar han greppa den idén) och inkallning. Den här gången la jag på några rejäla ”sitt – stanna kvar” övningar också – gå iväg ca 10 meter och sedan tillbaka. Det ska nog bli bra det här.

En vecka har gått… och det var det där med att höja ribban…

Veckan har susat förbi och jag har inte haft direkt tid/ork till bloggande.

I tisdags kväll var det i alla fall instruktörsmöte på klubben, dessa tillställningar tenderar ibland att bli något livliga där alla pratar i munnen på varandra… I synnerhet som det den här gången var lite uppe om sånt som “behöver vi utöka kursutbudet”. Det är nog lite så att många av oss som är “aktiva” har svårt att inse att det finns gott om människor därute som behöver… ska vi kalla det “en spark därbak” för att verkligen “göra” något med sina hundar? Organiserade promenader, prova-på-kurser osv finns det en marknad för på andra håll, varför inte hos oss? Rent krasst, hur många vet när de köper sin första valp om de kommer att bli intresserade av att tävla i någon gren? Inte särskilt många…

Efter mötet gick vi ut några stycken och körde lite dubbelbox och slalom… Funderar på om Lazer ska få ha lite agility-timeout ett tag. Han tar till platsliggningsbeteende när han ska sitta kvar i starten (det ligger väldigt högt upp i verktygslådan just nu eftersom vi tränar mycket “ligg med hakan i backen”) och det känns inte riktigt bra att hålla på och “tjafsa” med honom om det. Att “vänta ut” känns som att befästa ett blivande tjuvstartsbeteende – och heller inte lyckat med tanke på platsliggningen, när det faktiskt ÄR en sådan. Flygande start känns inte heller som ett bra alternativ bara för att köra…

I onsdags försökte jag jogga lite, det gick “så där”. En konstig känning i ena benet, jag hoppas o tror att det är någon form av stukning/sträckning (tror jag trampade lite snett på agilitybanan efter mötet i tisdags). Bara det inte är en benhinna som bråkar… Sånt har jag varit ute för förut och det slipper jag helst.

I torsdags hade vi “kickoff” med jobbet. Temat var filmen “Plötsligt i Vinslöv” och vi spelade bl.a. bangolf och åt middag på Tavernan i Vinslöv. Trivsamt, med ganska små medel!! Det var hela kontoret som var med och det är ju kul att umgås över avdelningsgränserna också. Alltså blev detta en torsdag då jag INTE var på klubben. Vilket inte hör till vanligheterna (en av klubbkamraterna ringde t.o.m på fredagen o undrade om något hänt…).

Igår var det dags för agilitytävling igen. Nästan hela vägen till Halmstad var det regn och åska och väl på plats dånade det på rejält. Starten blev uppskjuten en kvart och det räckte faktiskt för att det värsta skulle dra förbi.

Till slut kom tävlingen igång och för large-hundarna började det med agilityklass. Där hände något som jag ALDRIG varit med om förut. Otto hoppade av vippen (gungbrädan) innan han ens passerat mitten?! Jag fattade ingenting, men var i alla fall skärpt nog för att kolla (jag hade en aning) snabbt på domaren och jo, det är en vägran som döms då. På’t igen men lite hade jag nog kommit ur fas rent mentalt… Slalomingången satt fint men min tanke att “bra det står inget rakt efter slalom” på banvandringen sket sig. Antagligen började jag – mentalt – sikta mot Aet som var nästa hinder efter slalom och med EN pinne kvar gick Otto ur och drog upp på Aet. Disken ett faktum. Dessutom dålig nerfart på sagda hinder. Urk… Vi har lite att jobba med där! (Som om jag inte visste det innan??)

I hoppklassen gick det i alla fall något bättre dvs vi kom runt. Först blev det en utsvävning för att kolla en hindervakt (som var extremt blekhyad och dessutom klädd i knallrosa, min hund var inte den enda som skulle kolla in den personen kan jag säga) och sen 2 gånger fel port in i slalom. TVÅ gånger… Klantig matte som inte skärper upp inskicket efter första missen! Där tickade det alltså sekunder eftersom jag inte fick stopp på tokerierna förrän han i princip var klar med hindret… Sen gick det bra och alla pinnar passerades korrekt. I mål kom vi med 10 fel + 6,91 tidsfel. Med tanke på utsvävningen till hindervakten och 2 ggr omtag av slalom, så kan jag ju återigen konstatera att det är inget som helst fel på farten!

Det är här som jag – återigen – slås av det här med att man höjer ribban… För ett år sen hade jag varit själaglad för ett lopp där vi faktiskt kom i mål. Nu “räcker” det liksom inte längre. Jag vill ha det nollade loppet!

Idag hade vi kunnat haft 2 chanser vardera i agility- respektive hoppklass om inte jag “fegat” när jag anmälde. Jag orkar inte 4 lopp på en dag, tänkte jag… och anmälde till en agilityklass och 2 hoppklasser. Till saken hör att jag har en klubbkamrat som har 3 hundar i samma storlek som glatt anmälde till alla klasser och alltså har 12 lopp i benen efter dagen. Jag har – än så länge – bara en hund jag springer med… (och när jag såg PMet och hur dagen var upplagd grämde jag mig så klart att jag inte anmält till allt)

Först ut var agilityklasserna och där får jag vara nöjd med att nerfarten på A-hindret funkade…! Sen var jag dessvärre inte snabb nog till det tänkta framförbytet före slalomet och Otto fortsatte istället rakt fram över långhoppet på tvären och ut till en ung hindervakt som – i hans ögon – tog emot honom med öppna armar. Det är lite oklart om den stackaren försökte klappa honom eller värja sig… Jag var nog tyvärr lite kort i tonen när jag sa åt vederbörande att “låt bli honom, ta inte i honom”. Det är ju dessvärre så enkelt att ska man “fösa bort” Otto får man vara ganska så bestämd, annars tar han det bara som lek/kel/kul. Och jag vill ju INTE att funktionärer ska vara kul, efter alla gånger han har lämnat banan… 

I första hoppklassen blev det disk, orsakad av MKM (Mycket Klantig Matte). Återigen gör jag en felbedömning under banvandringen, jag har fortfarande inte riktigt koll på hur långt jag kommer kontra Otto i vissa situationer. Här handlade det om starten… Jag ville göra ett bakombyte vid långhoppet som var hinder nr 4, men låg så långt fram så jag borde gett xxx i att ens försöka mig på ett sådant. När jag började “trycka på linjen” så drog sig Otto (helt korrekt ur hans perspektiv) åt sidan och gick rakt in i mitten av slalomet istället för att hoppa rakt fram över långhoppet. Typ, enkelt uttryckt. Jäkligt svårt att beskriva i ord men väldigt uppenbart när jag var där. Sen blev det annat strul på vägen och inte heller det här loppet blev fullföljt ens som träning…

Sista chansen för dagen, andra hoppklassen. I den var det en mur med (det var det förresten i hoppklassen igår också) och det känns rätt bra att vi faktiskt har tränat på “täckta” hinder. Ett lydnadshinder duger ju långt, men vi har faktiskt en mur på klubben också som vi slänger in ibland när vi tränar.

Det här loppet gick bra. Riktigt bra – fram till muren… Där kom Otto lite nära hindret och att han lyckades häva sig över det utan att riva bevisar bara vilken kämpe den hunden faktiskt är när det gäller! Tyvärr kom jag sedan lite långt fram för – slalomingången så han for rakt in i andra porten. Någonting säger mig att vi behöver träna på slalomingångar (som om jag inte redan visste det, egentligen)?! När vi väl trasslat oss ur det och tagit om slalomet så kom vi i mål med “bara” 5 fel för den vägran (fel port räknas som vägran för er som inte är “agilitynördar”) och en klart hyfsad tid med tanke på omtaget i slalom. Ett bra lopp – men ingen nolla… Nåja. Man får vara glad för det som funkade och det var det faktiskt mycket som gjorde! Ytterligare ett lopp som jag jublat över ifjol – och egentligen gör jag det i år med. Det räckte till en 14:e plats och det är ju faktiskt inte direkt dåligt i ett startfält på 50 ekipage.

Nu ska jag försöka göra lite söndagskväll här. En kvällspromenad och sen slappa lite innan det är sängdags. Eller…?

Hjärnspöken, fullt ös och slappa...

Den där stunden framför tvn i fredags satte tydligen fart på min hjärna. Natten till igår kryllade det av kanotister i mina drömmar. Lite läskigt var det när jag vaknade och insåg att min hjärna hade återupplivat en person som har varit död i ca 12 år... Jag var till och med på begravningen. Hua!

Som motvikt till detta kastade jag mig in i hundvärlden istället igår och gjorde en utryckning till Göteborg där det var final i Doggy Professional Agility Cup. Det är Sveriges Hundungdom som kör detta ihop med Doggy och kombinationen behov av tidtagningsutrustning (som HU-distriktet äger) och funktionärer (jag) gjorde att jag blev ombedd att komma upp. Det är kul att göra "punktinsatser" på det sättet faktiskt! Det blev en ganska lång dag, men allt gick bra.

Idag har jag varit lite smålat, tycker jag själv i alla fall. Husse stack iväg på bockjakt mitt i natten och jag vaknade vid halvsju och kunde inte somna om (troligen för att jag då hade sovit mina 7 timmar, det har varit mitt sömnbehov i ganska många år, men risken är väl att det är åldern också...). Lika bra att kliva upp, äta frukost, städa lite... Sen kom husse hem och så småningom gav vi oss iväg för att köpa ett par fönsterbänkar och "bunkra" lite i största allmänhet. Efter hemkomst vidtog - slappardagen... En stund på soffan, en stund i baden-baden-stolen (i skuggan, jag fixar inte att sitta mitt i solen några längre stunder numera - tänk, jag som kunde sola i timmar förr...). Säkert nyttigt på många sätt - men sen blir jag ju så stressad av allt jag BORDE ha gjort. Nu är jag tack o lov just nu ikapp med det som "måste" vara klart dvs har någon form av deadline och det är nog därför som jag "vågar" kosta på mig lite slapphet. Vissa saker är det ju liksom inte nån katastrof om de blir liggande en dag till, eller en vecka för den delen...

Husse stack iväg på bockjakt igen nu på kvällskvisten och jag tog hundarna och körde till klubben. Dagen igår blev inte så kul för dem så lite agilityträning kunde väl göra susen tänkte jag. Med Otto gick det "sådär" och det är återigen höger-slalom som stökar. Till slut fick jag till det. Jobbade också lite på tighta svängar, där har vi sekunder att hämta. Det kommer behövas om vi nu skulle lyckas klara ett par pinnar till så att vi blir uppflyttade till klass 2. Lazer fick köra raksträckor, tighta svängar, slalom och lite kontaktfält - nerfarten på balansen (det körde jag förresten med Otto också, fast egentligen är det nog Aet jag borde traggla med honom på den punkten).

Och nu... står det en pajdeg på "vänt" i kylen... Det ska bli en hallon-maräng-paj, är det tänkt. Vi får väl se hur det blir.

En doft av det förflutna...?

Idag när jag kom hem var energin slut. Eftersom husse har jaktsemester så hade han varit hemma med hundarna hela dagen - alltså kostade jag på mig att landa i soffan när han körde till skogs (jag är ute när gubben min är hemma, jag är inne när gubben går ut, eller hur var det nu?). Zappade lite bland tv-kanalerna och snubblade in på Eurosport. Där det visades VM i min gamla idrottsgren - kanot. Jag hade knappt koll på att det pågår ett sånt VM, såg en liten notis om det på sportsidorna i dagstidningen häromdagen. Det säger en del om hur långt ifrån den världen jag befinner mig numera. Lite skillnad mot när jag både hade det som fritidssysselsättning och jobb! Nåja, jag fastnade i alla fall och precis lagom visade det sig. Nästa lopp som skulle visas var nämligen herrarnas K2 1000 meter med Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson. De vann ju OS 2004 och har nu gjort comeback tillsammans efter skador och "ha slutat" osv... Och minsann om inte grabbarna paddlade hem ett silver! Fortfarande, 16 år efter mitt sista SM (där jag inte hade mer ambitioner än att inte komma sist), får jag "ståpäls" av sånt. En stund senare visades även damernas K4-lopp i repris i samband med prisutdelning, inga svenska medaljer där men vilket tryck det var i den ungerska besättningen - även där går det rysningar utmed ryggraden på mig. Jag vet ju liksom hur det känns när allt stämmer på nåt vis. Även om jag aldrig stått högst upp på pallen på ett mästerskap av den kalibern så...

Till saken hör nog också lite att Marcus och Henrik är inte SÅ mycket yngre än mig. De var i full gång när jag slutade. Marcus har en äldre bror som tävlade i samma klass som min yngre bror. Jag vet ju vilket slit det är att träna i den idrottsgrenen så jag är full av beundran, dom har ju liksom orkat slita bra länge!!

Efter att ha sett detta samlade jag ihop mig och gav mig ut på en liten joggingtur med Otto och Lazer. Det blev inte så långt, men det blev. Jag har väldigt svårt att uppbåda energi för någon form av träning på fredagkvällar, kanske är det också lite sviter från det förflutna. Just fredagar var alltid vilodag när jag tränade och tävlade kanot. Delvis av praktiska skäl - var det tävling på helgen så reste man på fredag eftermiddag/kväll.

Nu sitter jag och funderar på om vi ska ta och kosta på oss högre hastighet på internettet. Det tar en evinnerlig tid att tanka upp filer till t.ex. YouTube. Jo, det går att få se en del av mina agilitylopp - men då får man be snällt om länkarna som förmedlas per mail. Jag visar inte upp mig och Otto för hela världen. :-)

Bokläsning och agilitytävling

Eftersom jag igår kväll säckade ihop i soffan när åskvädret slog till, så läste jag hastigt och lustigt ut den tredje boken av Anders Roslund & Börge Hellström “Edward Finnigans upprättelse”.

Ewert Grens och Sven Sundkvist (och den nya kollegan Mariana Hermansson – och även åklagaren Ågestam) hamnar mitt i ett mycket märkligt fall när det som först ser ut som en grov misshandel på en finlandsfärja leder dem till någonting helt annat. Mannen som misshandlat – finns nämligen inte… Han är död?

Den här gången är det frågan om dödsstraff som Roslund & Hellström ger sig i kast med och det är – som vanligt – tunga frågor. I synnerhet som man som läsare igenom hela boken förstår att den morddömde nog faktiskt är oskyldig… Men: om inte han gjorde det, vem var det då?? Den frågan får sitt svar i slutet av boken – i en twist som får även mig att nästan bli tvungen att läsa om några sidor för att se om jag förstod rätt…

Nu tror jag att herrar Grens, Sundkvist, Ågestam och kvinnliga kollegan Hermansson, får vila lite… Det finns mer i “att läsa högen”.

Ikväll var det dags för klubbtävling, tillika deltävling i KM, agility. Det var en mindre lyckad historia för min och Ottos del. På plussidan får vi räkna in att slalom fungerade och att kontaktfälten fungerade. Man får se till att vara glad för det som funkar.  

När det hela var undanstökat och fikandet var över, tog jag ut Lazer och körde några raksträckor med hopphinder, slalom och däck. Det gick i alla fall riktigt hyfsat. Men nån tävlingsdebut i agility för honom blir det nog inte i år. Vill känna att det finns… stabilitet i det vi gör, innan jag går ut och tävlar med honom.

Ofrivilliga pauser

Som jag nämnde i hastigheten igår drabbas vi ibland av ofrivilliga pauser på mitt jobb... Tekniska system i all ära men ibland trilskas de. Eller som jag sa till vår avdelningschef idag (h*n är i grunden lika lite tekniker som jag): ibland är jag helt övertygad om att även datorer har en själ... (Ibland vet man helt enkelt inte varför saker inte fungerar...) Ett märkligt exempel på detta är den externa hårddisk jag köpte häromåret för att ha som backup till hemdatorn. Den rosslade till några gånger i vintras och verkade sedan ha "somnat in". Jag beställde raskt lagringsutrymme på nätet och hoppas att det fungerar bättre i händelse av datorhaveri... Sen pratade jag lite med en av it-teknikerna på jobbet och han sa "ta med den hit så kollar vi". Det finns ju lite andra verktyg att tillgå på jobbet än de man har hemma som vanlig hobbyanvändare. Igår kväll fick jag för mig att göra en koll till. Och... som en gammal bil ungefär, den hostade och rasslade några gånger men sen tuffade den igång igen! Alltså... någon slags själ har tekniska prylar. Jag ägnade alltså en stor del av kvällen igår, efter hemkomst från brukshundklubben, åt att rädda det som räddas kunde från den hårddisken. Det fanns nämligen, dumt nog, saker som jag inte hade sparat någon annanstans på den där hårddisken...

Träningen igår på klubben blev något av "back to basics". Ibland vill vi så mycket och man får så mycket tankar när man tävlar - men ibland behövs det lite "lätta" övningar för att jobba med hindersäkerhet och fart också! Stoppade bl.a. in en övning med flera korta slalom, det kan nog vara bra för Ottos och mitt självförtroende när det gäller det hindret...! Lazer fick tyvärr en flygtur mitt i en övning. Det pågick kurs och plötsligt var en kurshund av terriertyp på väg ner till oss bland hindren. Jag har liiite svårt för lösa terriers som kommer farande på det sättet. Eller ja, jag har svårt för de flesta hundar som kommer farande på det sättet egentligen. Jag vet ju inte vad hunden har för uppsåt, vill den leka - eller något annat? Med Otto är det i det där läget bara att hoppas på det bästa, honom kan jag ju inte direkt lyfta upp i famnen, men det var faktiskt precis vad jag gjorde med Lazer. Effekten blev inte helt bra, han tyckte det hela var rätt jobbigt och gick i totalstrejk efteråt. Efter en stunds vila och när alla andra hundar försvunnit från plan, fick jag dock igång honom igen. Kanske har jag tränat lite väl mycket platsliggning den senaste tiden för så fort jag lämnar honom lägger han sig ner och ligger platt... Något att fundera på för OM jag nu skulle få för mig att försöka komma uppåt i lydnadsklasserna också så finns det ju ett moment som heter sittande i grupp också.

Ikväll blev det också lite ofrivillig paus. Planen var promenad och jogging. Verkligheten var regn och åska. Jag har respekt för åska. I synnerhet som vi bor, de flesta promenad/joggingrundorna går mer eller mindre på öppna fält. Som jag nog nämnt tidigare känns det då direkt dumdristigt att ge sig ut när åskan går. Det blev till slut en promenad mellan skurarna. Jag hade tur som en tokig, två minuter efter att jag kom in öppnades himlens portar! Sen blev det hagel också...

Pga åskan var det ju bara att glömma de föreningsadministrativa insatser jag tänkt göra som krävde dator och internet. Istället har jag haft en sån där kväll som jag har väldigt sällan. Ensam hemma med hundarna och en bok i soffan. Rätt slappt alltså. Men man behöver nog sånt ibland också. Även om det var en ofrivillig paus det också.